Skicka vidare

I onsdags förra veckan smet jag iväg lite tidigare från jobbet. Jag skulle nämligen äntligen komma iväg för att få den där massagen som jag fått i julklapp förra året. Min dotter hade slagit på stort och givit mig ett presentkort. Väl tänkt kan man tycka med tanke på att det tog nästan ett år att komma iväg.

Nå, jag tog bussen och strax innan jag skulle stiga av upptäcktes en väska som någon uppenbarligen tappat. Det var en enkel, blommig tygväska. Ingen ville riktigt kännas vid den så jag gick fram och tog väskan. Jag kollade om det fanns någonting i väskan som skulle kunna identifiera ägaren men det fanns bara nycklar, barnteckningar och en plånbok med några hundralappar och lite växel. Ingen legitimation eller liknande.

Skam den som ger sig, stressad var jag till min behandling men jag om någon vet hur det känns att bli av med en väska. Jag klev av på nästa hållplats och gick tillbaka för att se om det fanns någon som såg ut att leta efter en väska. Det gjorde det inte. Istället gick jag in i en affär just bredvid där väskan hittats och bad att få lämna väskan. Jag skrev en lapp och hängde upp vid hållplatsen.

Efter behandlingen gick jag åter tillbaka och till min glädje var lappen borta. I affären där jag lämnat väskan fick jag också bekräftat att en dam som faktiskt dessutom var "stammis" i affären i fråga varit den olyckliga. Som tack fick jag en blomma, det var inte nödvändigt.

Idag tappade jag mitt busskort, en tjej såg det och sprang efter mig.

Ta det lugnt - du hinner

Vaknar med ett ryck och genast börjar tankarna rusa. Hur ska jag hinna, hur ska jag hinna? Idag ska jag baka, både knäcke och lussebullar. Jag ska tomta och så ska jag på adventsglögg till några goda vänner. Att storhandla är ett måste och så ska jag hjälpa dottern med franskan inför tisdagens avgörande prov.

Måste hinna fixa däcken på bilen också, det är hög tid och om sanningen ska fram så svämmar tvättskåpet över. Slängde ut den gamla vardagsrumsmattan igår och planerar att hinna köpa en ny. Träna? Jo, det var ett tag sedan kan man lugnt säga.

Solen skiner och himlen är blå. Det är söndag. Kanske men bara kanske kan jag lägga band på mig och luta mig tillbaka en stund till. Eller, så tar jag till ett av mina specialkort. Logistik, och liksom klarar av alltihop. Oavsett vilket så slutar dagen framför TVn och den klassiska matchen. Ha en skön söndag.

Tomtar på loftet

Eller egentligen i källaren. Men, nu knackar dom på - dom står på rad och liksom bara väntar på att förgylla min helg och vardag. Stämningen vill inte riktigt infinna sig men imorgon ska dom upp. Du vet ju att jag ALDRIG bryter denna tradition. Först ska det dock städas, sådär så det luktar såpa.

För övrigt så letade jag efter receptet till min "berömda" kola när jag kokade godis förra helgen men det var helt omöjligt att hitta det. Då kom jag på ett osvikligt ställe där jag inte hade letat.

Slutligen, när man skriver om Piratpartiet går besöksfrekvensen upp nästan lika mycket som när man skriver om Sverigedemokraterna. Det är lite intressant.

(Minst) 24 år kvar till pension

Hörde ett reportage på ekot i morse om pensioner och pensionsplaceringar. Tydligen var det så att vi som inte gjort aktiva val nu ligger på samma nivå som dom som spelat på egen hand med sina pengar. Det, tänkte jag, måste ju innebära att det är hyfsat meningslöst att lägga tid på att sätta sig in i olika fonder för att berika sig på äldre dar.

Men se där hade jag fel.

Det finns nämligen dom som planerat och placerat på egen hand och gjort sig rejäla vinster. Alltså, pensionsstrateger som satsat rätt och kommer att få rejält mycket mer än vad jag får när jag blir gammal.

Hm, det är något lurt här.

Om medianen ligger hos dom som inte valt, det vill säga vi har varken vunnit eller förlorat, men det ändå finns dom som lyckats väsentligt bättre, vad har då hänt med dom andra? Jo, logiken säger att det då också måste finnas förlorare. Människor som satsat sitt pensionskapital på börsen och förlorat. Kanske förlorat så pass att guldkanten på äldre dagar är borta eller i värsta fall så att grundtryggheten är i fara. Trots detta tycker chefen för PPM att vi ska fortsätta välja för att "alla inte ska hamna på genomsnittet".

Nej, vet du. Jag tror jag väljer att inte välja för det där med valfrihet verkar mest vara ett luftslott som skulle behöva sprängas.

Piratpartiet gör om och gör fel!

Jepp, det får bli lite politik idag för trenden fortsätter. Piratpartiet verkar ha förlorat fotfästet direkt. Någon sa till mig att piratpartiet inte är "våra" främsta motståndare och det stämmer väl i och för sig men lite konsumentupplysning är på sin plats.

Vet inte hur mycket du känner till om det så kallade Stockholmsprogrammet? För att sammanfatta det hela kort så handlar det om ett EU-program om rättsliga frågor (även asyl). Programmet är en fortsättning på Haag-programmet som var en fortsättning på Tammerfors. Det handlar bland annat om samverkan mellan polis och domstolar och det är väl bra. Det bärande är dock "kampen mot terrorismen" och i det gäller så klart uppbyggandet av GIGANTISKA register över medborgare (och motborgare). Det handlar om yrkesförbud och det handlar om kontroll av hur man reser över gränser.

Jag blev inte förvånad över att dom som ska vara våra huvudmotsåndare röstade för förslaget i EU-parlamentet. Alltså att M, C, Fp och Kd är för mer register och övervakning är ju vida känt. Att S tror att man kan förhindra brottslighet och kontrollera människor på olika sätt genom att registrera är inte något nytt. Mp röstar emot och det är gott och väl men jag måste fråga varför, varför gör inte Piratpartiet det? I somras lät det annorlunda. Jag tycker mig se ett mönster här, först röstar man för telekompaketet och nu lägger man ner sin röst när det gäller Stockholmsprogrammet.

Vart är ni på väg pirater? Jag tycker det är dags nu att ni gör om och gör rätt eller åtminstånne det ni gick till val på!

Morgonmöten

Åkte tunnelbana till jobbet i morse. Fick sällskap med min bekante "Statssekreteraren". Vi hängde på universitetet samtidigt för ett antal år sedan. Han var amanuens för folkrätt och jag var student med ett brinnande intresse för samma ämne. Vi snackade om gemensamma erfarenheter från regeringskansliet och skojade lite om rött och blått.

Just utanför Rosenbad mötte jag en vän, ja faktiskt en saknad bloggkamrat. Vi bytte några ord om arbetsgivares tillkortakommanden, inspiration och längtan efter att gå vidare till nya utmaningar som förenar oss.

Landade på jobbet, i mitt nya fina rum. Satt en stund och tittade ut över trafiken på broarna och Stadshusets torn. Tog tag i dagens frågor, barnpornografilagstftning och så lite integritet i brottsbekämpningen på si så där en 450 sidor text. Tittar en stund till ut mot bron med bilar och tåg som skulle kunna ta en bort.

Dom oståndaktiga piraterna

Idag var det äntligen dags. Omröstning i parlamentet om det så omtalade telekompaketet. Jag har skrivit om uthållighet och integritetsfrågor förr men dagens knapptryckning kom ändå som en stor överraskning för mig som inte varit med dagligdags i förhandlingsarbetet.

Alltså, den stora farhågan har hela tiden varit att man ska ge möjlighet till stater att stänga av annars icke frihetsberövade människor från internet. Det är ju galet. Att stänga av personer från ett visst sätt att kommunicera. Jag undrar vad som skulle hända om det kom ett förslag om att en person som tidigare begått ett bedrägeri per telefon skulle förvägras rätten att ringa eller för den delen om någon skickat ett hotbrev för all framtid dömdes att vara förbjuden att köpa frimärken.

Nåja, att vi som gillar frihet, ogillar övervakning, inte har glömt historien och tror på den enskildes rätt till privatliv skulle vinna var väl för mycket begärt. Vi har kämpat i motvind i många år. Men, att det bara skulle vara vänstergruppen som till slut stod upp när det blåste mörkervindar, det är förvånande. Att piratpartiet i den första heta frågan vek ner sig tillsammans med miljöpartisterna gör mig orolig. Kommer dom att orka stå upp någon mer gång eller är dom mätta nu?

Stängt för ombyggnad

Inte riktigt men idag flyttar jag. Kånkar böcker och pärmar från ett rum till ett annat. Det blir tillfälle att slänga och slänga lite till. Det där med det papperslösa samhället är helt klart inte bara väsentligen överdrivet utan faktiskt en modern myt! Jag har inte suttit på mitt nuvarande rum särskilt länge, bara så där två år men jag har både onödigt och dessutom dubbletter Samlarmani.

Nåja, mitt nya rum är som jag tidigare berättat ett större rum och dessutom ett rum med utsikt. Från mitt fönster ser jag både Stockholms stadshus och Rosenbad. Därutöver har jag så klart sjöglimt och ett ständigt trafikflöde i ögonvrån. Trevligt tycker jag.

Det sägs att mitt rum varit statsministerrum, det är lite spännande. Dock är det inte så flott att man skulle kunna tro det. Jag ska luska lite i historien. Kraven var väl i och för sig annorlunda när huset jag sitter i var kanslihus. Hur som helst är det 299 dagar kvar till valet.

Inspiration?

Hade familjen Slow på middag igår. Som vanligt när vi ses snackades det en del. Vi åt också, god mat och till det slank det ner ett och annat glas vin. Trevligt! Men, idag har jag drabbats av eftertankens kranka blekhet. Borde ha avstått att öppna den där sista flaskan kanske.

Ja, ja - det är inte så ofta det händer så jag får väl leva med den lilla ruelsen. Idag vill jag bara sitta här och lata mig och inte göra någonting. Det är okej. Jag ska förvisso diska och kanske damsuga och slänga i en maskin tvätt men annars ska jag bara lata mig. Eller jag kanske borde gå i genom lite papper och för all del ta en promenad. Borde skicka några mail och ta tag i en del surdegar som legat och jäst.

Jaha, så var det igång - lika bra att sätta fart och få det gjort.

En dag bland andra

Utanför fönstret ser jag blå himmel och solen skiner. Det är verkligen dags att tanka lite d-vitamin. Jag har som du vet inte något emot november eftersom det är transportsträckan fram till ljusmånaden. Fast, även om jag skulle vilja hinner jag inte tillbringa hela dagen utomhus. Jag ska nämligen, för andra och sista gången, besöka gymnasiemässan.

Min yngsta går i nian och ska nu göra sitt val. När min äldsta sökte fanns det över 1500 olika valmöjligheter, jag tror inte det är så mycket färre nu. Svårigheten att välja rätt har dock ökat eftersom kullarna av barn har blivit mindre och det därmed finns risk att alla skolor inte fylls på. En gymnasiefriskola som lägger ner eller går i konkurs är en katastrof för barnen eftersom dom då måste börja om. Tänk att ha gått två år i gymnasiet och stå där utan skola.

Nåja, gymnasiemässa först men lite tid till promenad kan det nog bli. Om inte annat måste jag ju shoppa till kvällens aktiviteter. Då ska jag koka karameller och dricka vin och lyssna på musik, det ska bli trevligt.

Har du slutat slå ditt barn?

Vet inte om du hört talas om ÖPP. Förkortningen står för Örebro preventions projekt och är ett program som syftar till att stärka föräldrar i sitt ansvar mot sina (och andras) barn. Det handlar om att man skriver ett kontrakt mellan föräldrar i en klass där man lovar att följa vissa gemensamma regler. Vilka regler det handlar om bestämmer man tillsammans.

I min yngsta dotters klass har vi använt ÖPP i några år. Våra regler handlar om att vi ringer varandra när ungarna ska sova över och vi har också lovat att vi hör av oss om vi ser någon röka och att vi inte lämnar ett barn som vi ser har druckit. Det kan tyckas självklart men så är det inte för tonårsföräldrar.

Jag funderar på varför vi inte använder samma metod när det gäller våld. Jag vet att många tvekar när det gäller att anmäla om man misstänker både hedersrelaterad utsatthet och "vanligt" våld. Jag tänker att om man någon gång tog upp denna fråga på föräldramöten skulle vi kanske komma någon vart. Det skulle också bli en slags försäkring för dom utsatta barnen. Gör vi en sådan överenskommelse kan vi ju inte smita undan.

Tills det händer kan vi väl lova varandra att vi inte accepterar att barn far illa - bara du och jag?

Inköpslista

Snart är det helg och i helgen ska jag på gymnasiemässa med min dotter. Det ska bli spännande och förhoppningsvis en inspiration. Bortsett från en liten tur till mässan ska mina ungar vara hos sin pappa och jag ska ha en "ledig" helg. Jag ska använda den till att koka kola och tänka. Det är en bra kombo.

• Grädde
• Olika sorters (osaltade) nötter
• Vin eller någon riktigt god öl (att smutta på under tiden)
• Glasburkar
• Torkade jordgubbar och andra frukter
• Lingon
• Smörgåspapper
• klisterdekaler
• Vit choklad
• Mörk choklad
• Smör (inte margarin)
• Kents nya platta (att lyssna på till jobbet)
• Glykos
• Mashmalows

Ja, det är en del av vad som behövs inför helgen för nu jädrar ska det fixas julpraliner och kolor och snask i långa banor.

Utan ord

Barnets århundrade

På fredag fyller barnkonventionen 20 år. Sverige var ett av de första länderna att underteckna konventionen, som vanligt bäst i klassen - på pappret. För något avtryck i svensk lag ger liksom inte barnkonventionen. Ja, det är klart att vi säger att barnets bästa ska komma i främsta rummet och vi hävdar bestämt att barn inte får agas.

Samtidigt ser vuxna barn bli slagna varje dag utan att göra något åt det. Det gäller inte minst personal i skolan som VET vad som händer i hemmet och väljer att titta bort. Samtidigt sanktionerar svenska myndigheter att apatiska barn utvisas. Samtidigt förvägras barn i Sverige både vård och utbildning. I andra änden av tråden finns nanny-jourer och "ett fall för Louise". Ingen vetenskap och ingen beprövad erfarenhet där inte.

Efter Nürnberg-rättegångarna startade en rörelse för att se till att de hemskheter som utspelades under andra världskriget inte skulle kunna ske igen. En del av detta handlade om att se till att barn respekterades som människor och fick möjlighet att utvecklas till självständiga individer Att inte bara lära sig att lyda order. Idag hörde jag någon som sa, ni vuxna är inte intresserade av oss barn utan bara hur ni ska göra oss till lyckade vuxna i framtiden. Det är värt att fundera över.

För övrigt är det dags att göra barnkonventionen till svensk lag!

Let´s dance

Det är populärt att dansa. Folk går på danskurs överallt och hela tiden och man skyller på att det är bra motion men jag tror att det handlar om annat. Ett av skälen till att dans är så poppis är så klart alla dansprogram som går på TV. Det är Americas top dancer (eller vad det heter) och det är Let´s dance om vart annat.

Min dotter dansar. Jag har berättat om det förut. Hon gick från mer konventionell idrott till dans och trivs utmärkt med det. Hon tränar och tränar och man kan verkligen inte ifrågasätta om man kan hålla sig i form med dans när man ser på henne. Men, det är otroligt dyrt. I snitt handlar det om en hundring per tillfälle. Dottern vill helst dansa minst tre gånger i veckan, gärna mer. Hm, ja - du kan ju räkna själv. Som väl är har vi några ställen i vår närhet som är mer ideella eller subventionerade och det är vår räddning.

Hur som helst kanske det finns en ljusning framöver. Uppställningen till den kommande säsongen av "Let´s dance" börjar nämligen utkristalisera sig. Tidigare har vi hört att Gudrun Schyman och Anna Anka är två av deltagarna men när nu också Marcus Birro verkar vara kontrakterad så är väl ändå klockan slagen för det programmet.

Helt ärligt, är inte Let´s dance lite fel koncept för detta gäng?

Regeringskris?

Jag tycker att Maud Olofsson borde avgå. Jaha tänker du, det var ju ingen överraskning Förvisso eftersom jag gärna såg att hela regeringen avgick men nu är det ändå bara 308 dagar kvar av mandatperioden. När det gäller Maud Olofsson finns det andra skäl än att hon är höger.

Om det finns något som jag avskyr med politiker så är det sådana som inte tar ansvar. Att sitta högst upp på gödselstacken innebär att man ska ha överblicken. Självklart kan man inte känna till alla detaljer och det är därför en av de viktigaste kompetenserna hos en höjdare är att kunna välja rätt medarbetare. Deras viktigaste egenskaper är att veta när man ska "tynga" sin ledare med just detaljerna. Om man valt fel medarbetare är det inte medarbetarnas fel.

Att man i Tyskland kräver obegränsat skadeståndsansvar av kärnkraftsägare beror på att det är jävligt farlig verksamhet, inte något annat. I Sverige är vi på väg att införa samma ansvar och vi har redan så kallat strikt skadeståndsansvar. Strikt skadeståndsansvar betyder på juridiska att man inte kan komma undan just ansvar. Det borde (vi) politiker också ha.

Goda människor - och onda

Fast vi tar det i omvänd ordning. Först dom onda. Jag vet inte om jag berättat om min dotters före detta klasskamrat men om jag har det kan du väl hoppa över detta första stycket. Alltså, kompisen är något år äldre än min dotter men dom gick i alla fall i samma klass. Tjejen i fråga har inte haft det lätt i livet. Hennes pappa - som är hennes enda nära anhöriga - har inte direkt behandlat henne väl. Det är en lång historia men du kan tänka Askungen så är du nära.

Hur som helst, för en tid sedan blev flickan gravid. Ja, det är ju inte första gången i världshistorien en 18:årig tjej blir mamma men "morfar" såg sin chans och slängde helt enkelt ut sin dotter på gatan. Ja, jag vet att det är 2009 men det händer. Män tar sig rättigheter och flickor blir elakt behandlade.

Hur som helst, nu har bebisen kommit. En liten jättesöt pojke och lilla mamma är så duktig och glad. Så klart finns det en pappa till barnet och tillsammans är dom en liten familj. Samtidigt är det inte så lätt att starta sin familj utan hjälp från en äldre generation. Det saknas både pengar och praktiskt stöd.

Det är nu dom goda krafterna kommer in. På facebook finns en grupp där man kan ge bort/byta/önska saker. Aktiviteten är hög. Jag lade ut en önskan om stöd där och nu har jag en bil full med kläder, täcken, leksaker, overaller, åkpåse, hoppgunga, badbalja och allt vad en ny liten bebis behöver. Idag ska jag och dottern få träffa den nya lilla bebisen och det ska bli såååå mysigt. Jag hoppas verkligen "morfar" skäms och någon dag får sota för sitt ovärdiga beteende.

Shall we overcome?

Det är som jag tror jag gnällt om tidigare väldigt jobbigt att vara tonårsmamma. Det handlar om att sätta sig själv i sista rummet men också om att ständigt våga omvärdera både åsikter och regler. Jag är ganska dålig på det och dessutom både ensam och rädd. Ja, alltså, jag har ett nätverk av människor att prata med men i besluten står man väldigt ensam.

Ibland funderar jag på att skärpa mig och släppa taget lite grann. Kanske vore det bra för alla inblandade men just då i den tanken händer det något som gör att jag omvärderar hela idén. Tänk om man kunde förklara det där med att förtjäna förtroenden på något sätt. Tänk om det vore lite enklare, varmare och gladare. Herre gud, fatta vilket ansvar man har. Kanske bygger jag just nu upp en potentiell försörjning för halva terapisverige.

Men snart ska jag bli bättre. Jag ska avläsa situationer i lugn och ro. Jag ska vara en cool mamma och jag ska klara av att vara både närvarande och lyssnande vid behov. Utan vare sig oro eller pekpinnar. Det enda jag ber om i utbyte är ett tryck på svarsknappen på mobilen när jag ringer.

Varför göra det lätt för sig?

I Vellinge vill man inte ta emot flyktingbarn. Det behöver man heller inte. I Vellinge vill man inte ens hyra ut ett tomt hus till ett företag som vill låta barn som flytt ifrån krig och konflikt få lite lugn och ro. I Vellinge gillar man inte politik men man undersöker nu möjligheterna att stoppa "cirkusen". I Vellinge funderar man på att köpa vandrarhemmet som ska hyras ut för att slippa dessa ensamma barn.

Jag har suttit på ett seminarium idag och lyssnat på vittnesmål om vardagsrasism. Jag har lyssnat till Peter som jobbar inom vården. Han berättar om strukturer och fikarumsskitsnack som leder till att personer med invandrarbakgrund får sämre vård. Personer som inte får relevant smärtlindring för "man vet ju att såna där bara gnäller". Vad är det med människor?

Jag lyssnade på Fryshusets personal som är modiga, kunniga och relevanta. Vi måste lyssna, bygga relationer och finnas närvarande. Vi måste våga låta människor berätta. Och vet du - jag tror att det finns hopp. När mina barn växer upp så kommer det att vara annorlunda.

Då kommer alla att få samma sjukvård oavsett etniskt ursprung, vi kommer alla att orka lyssna på varandra och moderaterna kommer att ha uteslutit idioterna i Vellinge.

Och korven den har två

Idag är det en sån där dag du vet när det inte finns något slut på saker och ting. Har en lista med saker att göra som verkar oändlig. En bra sak är dock att ett planerat två-timmarsmöte som jag stressat för att hinna med i verkligheten går av stapeln först nästa vecka, inte idag. Jag fick liksom två timmar till godo, gratis.

Hemma är det likadant, småsaker att fixa och ordna. Lyckas stoppa in fler och fler sådana och både träning och vänner får stryka på foten allt för ofta. Tiden går hysteriskt fort när man hela tiden är på väg till nästa sak, och snart är det jul.

I morse var jag och äldsta dottern väldigt överens om att både radio och tidning var ovanligt nyhetsfattiga. Därför blir det ingen direkt nyhetsanalys idag. Däremot blev jag väldigt glad när jag såg att även Vellinge äntligen insett att det inte är anständigt att lämpa sin del av vårt gemensamma ansvar på andra. Å andra sidan blev jag beklämd när jag läste detta.

Uppdatering: är ni helt jävla dumma i huvudet?

Tar en mellandag

Fågel till frukost

En sak som jag gillar väldigt mycket med hösten/vintern är att jag får äta frukost med ett gäng fåglar varje dag. Köksbordet är placerat med utsikt över balkongen och det är där dom hänger. Det brukar vara blåmesar och talgoxar. Det är väldigt trevliga och trogna fåglar. Ibland kommer en eller annan skata förbi men dom är ganska lättskrämda och flyger iväg så fort man vänder blad i morgontidningen.

Sedan jag hängde ut första talgbollen i år har vi dock gjort nya bekantskaper Det handlar om en vitbröstad nötväcka som kommer på dagligt besök. Jag har aldrig sett denna på balkongen tidigare men den är så välkommen. Den är väldigt vackert tecknad och det är kul att se den på nära håll. Hur teckningen lurar oss att tro att den har en jättevass och lång näbb.

Idag var jag dock väldigt ledsen att jag inte hade en kamera i högsta hugg för då fick vi nämligen riktigt fint besök. Det var en hackspett som tittade in. Inte vilken hackspett som helst heller utan en stor hackspett, den där klassiska varianten som är riktigt vit, svart och röd. Det är ett trevligt frukostsällskap att ha naturen på knuten, även här i "storstan".

Tankeverksamhet

Det känns väldigt trångt ibland, som om det inte finns plats att tänka en egen tanke eller fullfölja en enda idé. Just nu är jag inne i en period av beslutsfattande och i detta ingår att man borde satsa mer på att just tänka. Istället har jag jobbat som en idiot och dessutom haft fullt upp med tonårsliv och allt drama det innebär på hemmaplan. Känslan av att bara springa från uppgift till uppgift är kvävande. Så fort man sätter sig ner är det något som pockar på uppmärksamhet.

Ibland blir det rent löjligt. Jag behöver verkligen ett par nya jeans och en del andra småsaker men jag hinner inte. Värst är det med träningen som verkligen fått ta stryk på sista tiden. Det samma gäller den nyttiga maten och resultatet av detta blir sämre mående och sämre förmåga att både tänka och fatta beslut. Ond cirkel, jepp!

Egentligen borde jag satsa allt på ett kort och åka på semester. Långt från måsten och krav. Ja - det behöver inte vara långt bort rent fysiskt även om det vore skönt med sol och värme men det behöver finnas hav och horisont Det är märkligt det där att vidder faktiskt hjälper när det gäller att låta tanken flöda. Jag måste till havet - det är så det är! Egentligen borde jag....

Förlåt

Alltså, jag visst inte utan jag typ "lydde order". Jag har verkligen inte propsat själv utan jag blev inbjuden. Om jag hade vetat hade jag självklart agerat annorlunda och jag är uppriktigt ledsen och har sjukt dåligt samvete. Rapporterna om kaoset har kommit senare, efter det att det redan var gjort. Jag visste verkligen inte.

Dessutom har jag ont. Jag har alltså inte bara ont i samvetet utan också i armen. Det är bättre i resten av kroppen nu men i armen gör det duktigt ont. Värre är det för ungarna men dom behöver inte brottas med det där andra - alltså samvetet.

Ja, det är lika bra jag säger det. Trots att jag inte tillhör någon som helst riskgrupp eller på något annat sätt borde prioriteteras är jag vaccinerad mot H1N1 eller som den populärt kallas, svininfluensan. Jepp, jag är alltså en av dom som slunkit före i kön. Men, det var inte meningen. Jag var på vårdcentralen med ungarna som är prioriterade för att dom är barn men framför allt för att dom är astmatiker. När vi kom till kön frågade jag "och när blir det dags för mig?". "Äsch" svarade personalen " vi tar alla nu".

Då hör det till saken att vi inte gick vecka 44, när ungarna egentligen skulle gå i kraft av att dom tillhör riskgrupp, utan veckan efter - men ändå. Hur som helst är jag glad för att ha blivit vaccinerad för jag tar graden av biverkningar som en indikation på hur jävligt det skulle kunna bli. Jag tappade känseln i fingrarna (några timmar), har sjukt ont i armen och dessutom fick jag feber. Min yngsta fick över 39,5 och den äldsta jätteont i lymforna. Nu är det gjort och jag har nu också lättat mitt dåliga samvetet. Förlåt, jag visste verkligen inte.

Svaret!

Ja, som sagt - jag har fått brev från Göran Hägglund. Detta är svar på ett brev som jag skrev till socialministern i september. Som jag skrev igår är jag ytterst besviken på att svaret kom från KDs partiexp och inte från socialministern men visst, nu är det bevisat - jag tillhör verklighetens folk! Samtidigt kan jag konstatera att dom verkligen inte fattat någonting! Jag har markerat några passager som jag tycker är lite spännande.

********************************************************************************

Bästa Alla,

Jag vill börja med att tacka för Ditt brev, och be om ursäkt för att svaret har dröjt.

Under året har jag initierat en diskussion som att döma av det stora gensvaret efterfrågats av en stor del av befolkningen. Främst har diskussionen handlat om gränslandet för politikens förmåga att lösa problem och att styra folks vardag. Bland dem som anser sig ha mandat att styra upp folks vanor och ovanor har reaktionen varit högljudd och många gånger väldigt upprörd. De upprörda rösterna har företrädelsevis kommit från vänster, men hörs från flera håll där politiken anses vara utgångspunkten för ett gott samhälle. Jag har vid ett flertal tillfällen i media sagt; retstickorna är uppretade och provokatörerna är provocerade.

Du är nu upprörd över att jag ”så brutalt vänder ryggen till” dig med de problem du och dina döttrar möter i er vardag. Jag vill uppriktigt beklaga. Min intention har varit det motsatta, att en ensam småbarnsförälder med två tonårsdöttrar för en gångs skull ska få vara det centrala i den politiska debatten. Det är just min drivkraft för att initiera debatten om verklighetens folk. För människor som du, som du själv så pricksäkert beskriver det – ”med verklighetens problem”.

Gällande fortsatt arbete för att nå jämställdhet mellan könen har vi ett gediget arbete framför oss. Ett mycket viktigt sådant arbete! Min kritik går ut på att debatten kring jämställdhet är för politisk styrd och snäv. Jag menar att det finns flera olika metoder och sätt att förbättra jämställdheten i vårt land – inte en metod, ett sätt – definierad av en liten klick människor. De bekymmer som begränsar ditt liv xxx är varken intellektuellt trams eller något att skratta åt, tvärt om en viktig utgångspunkt för oss politiker att utgå ifrån.

Som kristdemokrat har jag också fått vara självprövande. Istället för att nya lagar och förbud ska lösa samhällets alla utmaningar bör även kristdemokrater i högre grad tillåta de naturliga gemenskaperna i det civila samhället till att själva få agera förändringsagenter. Istället för piska vill vi sporra till fler morötter, detta gäller jämställdhetsarbete såväl som politik i allmänhet. Därav jämställdhetsbonus och barnbidrag, uppmuntran och morot.

När jag i somras kommenterade en kultursyn där kulturens uppgift tycks reduceras till att provocera och utmana, var det som att stoppa in en pinne i ett getingbo. Jag exemplifierade med de uppmärksammade fall där man inför skräckslagna medpassagerare vandaliserade en tunnelbanevagn och där människor lurades ingripa i ett fejkat självmordsförsök. Jag tar upp den här diskussionen av samma anledning som jag diskuterar etiken i samhället, kulturen riskerar att förlora sitt begrepp om kvalitet om det bara handlar om att utmana och brutalisera. Vi riskerar med en reducerad kultursyn också att mista kulturens värdefulla roll som inspiratör till det goda samhället, en kultur som hjälper oss att se oss själva i andra och genom andras ögon så att vi kan vidga den egna verkligheten och fantasin.

I den kulturella sektorn finns ett myller av aktörer, alltifrån fria teatergrupper, tonårstjejen i Skarpnäck som precis upptäckt att någon vill betala för det hon målar och vill skaffa F-skattesedel, eller Nornäs hembygdsförenings vävstuga. De bidrar alla till den kulturella myllan i Sverige och levandehåller en omistlig skaparkraft vi måste behålla för att fortsätta utvecklas som samhälle. För den som menar att kulturella uttryck måste förmedla politisk ideologi och upprörs över att en impressionistisk målning ”kanske bara” innebär en målad hink blåbär, är stora delar av kultursverige något man ser ner på och ifrågasätter.

Som kristdemokrat ogillar jag starkt tanken att bara ett synsätt eller uttryck för livsval skulle vara riktigt, att vi alla måste passa in i mallen för att duga. Vi tycker i kristdemokraterna till exempel att olika former av barnomsorg ska stödjas och att föräldraförsäkringen inte ska kvoteras. Två exempel på den viktiga hållningen att politiken ska stödja - inte styra – människors livsval.

Att döma av de samlade reaktionerna kring den här debatten, har många människor känt igen sig i det vi säger och håller med oss. Jag tänker därför fortsätta det här samtalet och välkomnar dig att även fortsättningsvis delta.

Stockholm i oktober 2009

Med vänliga hälsningar
KRISTDEMOKRATERNA

Göran Hägglund
Partiordförande

Jag har fått brev från kristdemokraterna

Det snöar ute och det känns verkligen som att det är dags att parkera cykeln för året. Har lagt idéerna om dubbdäck på hyllan och bestämt mig för att lägga pengarna på ett SL-kort istället. Trist men bekvämt.

Igår fick jag brev från Göran Hägglund. Ett långt tvåsidigt brev som svar på mitt öppna brev som jag skrev till socialdepartementet i september. Dock fick jag inget svar från departementet eller från socialministern utan jag fick ett svar från partiledare Hägglund. Trist tycker jag för sanningen är att jag skiter i hans åsikter som partiledare, jag ville ju veta hur han som socialminister kunde uttrycka sig som han gjorde.

Jag kommer inte att publicera svaret idag, kanske imorgon men helt säkert inom kort. Håller på med lite rättshaveristiska undersökningar först. I avvaktan på att du får läsa svaret här kan du åter studera brevet som jag skrev till departementet Vad tycker du? Borde Hägglund svarat som minister eller partiledare?

Forza Assyriska

Idag fortsätter det allsvenska dramat med kval mellan Djurgården och Assyriska. För att fullända den allsvenska katastrofen hoppas jag verkligen att Djurgården åker ut. Det skulle i sak innebära att dom hetaste derbymatcherna i fortsättningen skulle spelas i superettan. Publiksnittet kommer hur som helst att sjunka dramatiskt redan utan Bajen. Lite tråkigt och jag hoppas att detta inte drabbar barn- och ungdomsidrotten vilket alltid är en risk.

Annars är det 318 dagar kvar till valet idag och ytterligare en katastrofmätning för mitt parti har publicerats. Jag förstår verkligen inte. Jag tycker vi har bäst politik och jag tycker att vi har sjukt duktiga företrädare. Människor jag möter på gatan verkar gilla solidaritet och i största allmänhet är folk beredda att bidra till välfärd.

Eller, är det läpparnas bekännelser? När det väl kommer till kritan kanske man hellre satsar på kortsiktiga plånboksvinster och skiter i dom som halkar emellan. Att blunda för att det kan vara en själv eller någon nära nästa gång känns kanske enklare. Nej, det kan inte vara så. Snarare är det väl så att man frågar fel människor. När vi kommer till valet så blir det nog annorlunda. Hoppas jag.

Aktivera dig

När jag växte upp hade jag en klasskompis som brukade komma hem till mig och smygtitta på TV. I hans hem fanns nämligen ingen TV. Jag brukade å andra sidan gärna komma hem till honom för där hände alltid någonting eftersom det inte fanns någon TV.

Så där är det nog, man kan se fördelarna i det som man själv inte har tillgång till. Själv är jag sjukt trött på TV. Jag zappar och zappar men det händer liksom ingenting. Radio däremot, det är grejer. När man lyssnar på radio finns det utrymme både att tänka och att göra andra saker samtidigt.

Alltså, inte så att jag tänker slänga ut TV:n.......

Motståndets minsta lag

Oj vad det tog emot i morse. Först att kliva ur sängen. Trött, trött. Sedan att komma ur den varma sköna duschen. Frukostkaffet lockade till liiiite längre sittning än nödvändigt vid frukostbordet. Så till det där, hur ta sig till jobbet? Blåsigt är det och det såg ganska kallt ut.

Nå, jag är inte den som ger mig. På med underställ och överställ och på det en jacka. Upp, upp och iväg på gröna faran. Jag kan berätta att det blåser. Jag kan berätta att man i princip får stå upp på cykeln och cykla i nedförsbackarna i motvinden. Jag kan också berätta att jag klädde mig väldigt mycket för varmt för faktum är att det inte alls är kallt ute.

Men, det är den 2:a november och det är fortfarande helt okej att cykla den där milen till jobbet. Jag funderar fortfarande på dubbdäck, vet inte om det är värt besväret. Förresten, gäller dubbdäcksförbudet på söder även cyklar?

Bekännelser

Igår var jag på Älvsjö-mässan och hälsade på. Där pågår den stora s-kongressen. Stort och pampigt är det när stora partiet ska kongressa. Jag minns min första s-märkta kongress. Det var SSU-kongressen -80 i Stockholms folkets hus. Jag var 14 och vald som ombud. Ja, det är mitt mörka förflutna.

Faktum är att det inte bara var min första kongress, det var också mitt livs första huvudstadsbesök. Som sydlänning var det vanligare att åka till Köpenhamn på den tiden. Stockholm var liksom på fel håll. Jag minns att jag tyckte tunnelbanan var läskig och att jag tog sikte på affären 10:an för att hitta hem till hotellet. Det var lika smart som att idag säga att "hotellet ligger vid seven eleven".

Hur som helst, jag begick kongress och det var en bra skola. Jag minns förberedelserna, konspirationerna, uppgörelserna mellan delegationerna, röstköpen, bjudmiddagarna och allt möjligt. Det var nervöst att som 14:åring gå upp på scenen i Stockholms folkets hus och hålla anförande inför hundratals åhörare och däribland både Gunnar Sträng och Olof Palme. Jag hann med ytterligare en innan min karriär i det stora partiet var över och jag skulle inte vilja ha det ogjort.