Självförsvar

Det är sjukt jobbigt att vara tonårsförälder ibland. Den där väna rara lilla ungen växer upp till ett monster med mobilen klistrad vid örat. Dåligt sällskap och dåliga vanor blir en ständig träta. Sällan stannar föräldern upp och funderar över om ens egna telning som egentligen är det dåliga sällskapet om du frågar någon annan förälder. Dom är inte logiska, tonåringarna, men dom är oftast ganska smarta. Det betyder att diskussionerna blir svåra och tuffa, varje gång. Ibland ser man rött och ibland blir man så arg att man knappast kan hantera det.

Det är förbjudet att slå. Det är förbjudet att slå för att hämnas, för att straffa och självklart även för att uppfostra. Det var längesedan vi gemensamt bestämde att även barn och ungdomar är människor och därmed omfattas av samma skyddsregler som andra i detta sammanhang.

För en tid sedan beslöt hovrätten att den pappa som tidigare dömts till fängelse för att rejält ha misshandlat sin dotter nu bara skulle dömas till skyddstillsyn. Skälet till detta var att dottern enligt socialtjänsten var "en besvärlig tjej att leva med", i domslutet framgår inte huruvida pappan - förövaren - var lätt eller svår att ha att göra med.

Det är en ny era. Det finns inget lagstöd för att ett besvärligt barn skulle mildra straffet för en misshanlande pappa (eller mamma). Tänk dig samma scenario på krogen. Det skulle aldrig hålla.

Kvar finns bara en utväg. Domstolen måste ha tänkt att pappan idkade något slags självförsvar. Eftersom tjejen var besvärlig var han helt enkelt tvungen att ta strypgrepp, lyfta upp henne, trycka ner hennes huvud i vasken och vad det nu var. Det får man ju liksom fatta. Självförvar helt enkelt. Konstigt bara att domstolen inte åberopade det i domen.

Passa på att titta på Erik Sandströms program "Hon ville ju inte lyda", tyvärr mer aktuell idag än igår.

Kristna värderingar?

Har slarvat lite med bloggeriet. Det beror på att jag varit på resande fot, inte brist på inspiration. Det som kanske retat upp mig mest den senaste helgen är frågan kring legitimerad barnmisshandel. Om du inte såg dokument inifrån i söndags tycker jag att du ska titta i efterhand, det skulle vara väldigt intressant att höra vad du tycker.

I programmet uttalar sig en domare och försöker förklara varför hon dömt till ringa misshandel i ett ärende där barnet blivit ganska rejält åtgånget. Jo, säger hon, man kan ju inte bara läsa innantill i lagen. Man måste ju tolka och förstå principerna. VÅR LAGSTIFTNING BYGGER JU PÅ KRISTNA VÄRDERINGAR MED 1000-ÅRIGA RÖTTER.

Va? Ursäkta, vad är det för hederskultur? Varför hör man inte kyrkan protestera? "Vi är inte för barnmisshandel" borde prästerna skrika. Helt seriöst, det måste få ett slut nu! Vill vi verkligen återgå till en kultur där barn är auktoritetsbundna? Jag tror att det är farligt, med barn som växer upp i ett samhälle som kräver blind lydnad!

Och som sagt, det vore intressant att höra vad du tycker om programmet.

Har du slutat slå ditt barn?

Vet inte om du hört talas om ÖPP. Förkortningen står för Örebro preventions projekt och är ett program som syftar till att stärka föräldrar i sitt ansvar mot sina (och andras) barn. Det handlar om att man skriver ett kontrakt mellan föräldrar i en klass där man lovar att följa vissa gemensamma regler. Vilka regler det handlar om bestämmer man tillsammans.

I min yngsta dotters klass har vi använt ÖPP i några år. Våra regler handlar om att vi ringer varandra när ungarna ska sova över och vi har också lovat att vi hör av oss om vi ser någon röka och att vi inte lämnar ett barn som vi ser har druckit. Det kan tyckas självklart men så är det inte för tonårsföräldrar.

Jag funderar på varför vi inte använder samma metod när det gäller våld. Jag vet att många tvekar när det gäller att anmäla om man misstänker både hedersrelaterad utsatthet och "vanligt" våld. Jag tänker att om man någon gång tog upp denna fråga på föräldramöten skulle vi kanske komma någon vart. Det skulle också bli en slags försäkring för dom utsatta barnen. Gör vi en sådan överenskommelse kan vi ju inte smita undan.

Tills det händer kan vi väl lova varandra att vi inte accepterar att barn far illa - bara du och jag?

Barnets århundrade

På fredag fyller barnkonventionen 20 år. Sverige var ett av de första länderna att underteckna konventionen, som vanligt bäst i klassen - på pappret. För något avtryck i svensk lag ger liksom inte barnkonventionen. Ja, det är klart att vi säger att barnets bästa ska komma i främsta rummet och vi hävdar bestämt att barn inte får agas.

Samtidigt ser vuxna barn bli slagna varje dag utan att göra något åt det. Det gäller inte minst personal i skolan som VET vad som händer i hemmet och väljer att titta bort. Samtidigt sanktionerar svenska myndigheter att apatiska barn utvisas. Samtidigt förvägras barn i Sverige både vård och utbildning. I andra änden av tråden finns nanny-jourer och "ett fall för Louise". Ingen vetenskap och ingen beprövad erfarenhet där inte.

Efter Nürnberg-rättegångarna startade en rörelse för att se till att de hemskheter som utspelades under andra världskriget inte skulle kunna ske igen. En del av detta handlade om att se till att barn respekterades som människor och fick möjlighet att utvecklas till självständiga individer Att inte bara lära sig att lyda order. Idag hörde jag någon som sa, ni vuxna är inte intresserade av oss barn utan bara hur ni ska göra oss till lyckade vuxna i framtiden. Det är värt att fundera över.

För övrigt är det dags att göra barnkonventionen till svensk lag!

Ensamma mamman

Jaha, så var det söndag. Sista dagen på min barnlediga helg. Ja - nu är ju ungarna ganska stora så man kanske skulle säga ungdomslediga helg men ändå. Det är skönt att vara ensam ibland men jag skulle önska att jag hade kunnat göra mer av helgen. Det är inte så ofta ungarna är borta ens över helgen men istället för att gå ut och träffa vänner och skaffa nya har jag tillbringat helgen i fåtöljen framför TV:n. Till saken hör att att solen har lyst med sin närvaro och det kan ha varit sista "sommarhelgen".

Jag vet verkligen inte vad det är, varför jag lyckas med konststycket att krascha just när jag ska vara ledig. Istället för att ge mig ut på äventyr har jag varit dunderförkyld och helt sänkt. Det är märkligt men sant, jag har inte EN enda sjukdag på kontot dom sista 10 åren. Det betyder så klart inte att jag inte varit sjuk, bara aldrig på en arbetsdag. Suck.

Nå, istället har jag tagit igen några missade filmupplevelser. I fredags såg jag Milk. Den filmen är en nyttig påminnelse om att ingenting är gratis. Dom rättigheter som vi idag tar för givna har människor slagits och till och med dött för. Det gäller allt från rösträtt till barnbidrag och medbestämmande på jobbet liksom rätten att inte bli diskriminerad för sin sexuella läggning eller hudfärg. Det betyder också att dessa rättigheter kan tas ifrån oss om vi inte hela tiden är vaksamma. Det är kamp som ligger bakom de framsteg som vi gjort när det gäller människovärde.

På lördagen blev det Slumdog millionaire. Jag mitt dumma spån var övertygad om att det var fråga om en "feel-good" historia men ack vad jag bedrog mig. Jag hade uppenbarligen inte läst på. Filmen är en läskig påminnelse om hur vi behandlar våra barn på denna jord, för det är väl inte så att du tror att gatubarn och misshandlade barn är historia? Därutöver är filmen ett fyrverkeri av fantastiskt skådespeleri, färger, musik och ja - nästan dofter. Har du turen att ha filmen framför dig. Grattis!

Jävla ungar

När jag fick mitt första barn var jag väldigt novis. Ja, det är väl alla som får sitt första barn så klart. Min mamma, som bor 50 mil bort, fick si så där 10 telefonsamtal varje dag tills jag hittade ett annat knep. På min första (svettiga) tur på stan utan dottern gick jag till bokhandeln och köpte en manual. Det bok jag fastnade för var en bok som hette "Barn de fem första åren" och den är skriven av en kvinna vid namn Penelope Leach.

Jag gillade verkligen boken, den innehöll allt. Det var tips och råd och en liten medicinsk uppslagsbok. Jag minns framför allt två saker. Det ena var ett tips om syskonsvartsjuka som jag fick nytta av när barn nummer två kom. Tipset gick ut på att de flesta gillar bebisar, de gäller även storasyskon så det är ok att inte bli hysterisk så fort storasyskonet närmar sig den lilla. Den andra minnesbilden av boken var att den beskrev händelser och problem mycket träffsäkert och i princip alltid slutade kapitlet med påpekandet att det inte var något att oroa sig för för beteendet/händelsen/frågan var helt normal.

När jag på söndagskvällen såg dokument inifrån om Super Nannys, om diciplin i skolan mm. blev jag så glad när just Penelope Leach var en av de stora kritikerna till denna Nanny-hysteri. Programmet visar skrämmande bevis på vart vi riskerar vara på väg. Det är skamvrår, vuxna som mobbar barn och fullständig avsaknad av vetenskap och beprövad erfarenhet. Ännu mer skrämmande är det att veta att kristdemokraterna sett till att det satsats 70 miljoner på att "stärka föräldrar" det vill säga Nanny-verksamhet ute i kommunerna. Vad lögnaren Björklund hinner ställa till med vågar jag inte tänka på. Snälla du, se programmet och var med och gör motstånd, inte minst i nästa val.