onsdag 30 november 2016

Subventionerad ojämställdhet

För några år sedan ledde jag en workshop för "Framtidens ledare" som vände sig till 100 kvinnor och män under 40 [sic] som förväntades ta framträdande positioner i svenskt samhällsliv sekler framöver. Temat för hela eventet var jämställdhet och min workshop handade om att ge dessa framtida ledare från näringsliv, akademi och civilsamhälle möjlighet att komma med sina mest inovativa förslag för framtiden. Underrubriken för min workshop var frågan hur vi ser till att fler kvinnor får/tar ledande positioner.

Det var en spännande process. Jag hade höga förväntningar på dessa unga inovativa ledare som sågs som gräddan av gräddan av de unga. Dröm då om min förvåning när förslagen som dök upp handlade om att utöka ruttjänster, fixa mer hemkörning av mat (det var innan boomen av mat på nätet-tjänster, dvs två år sedan) och liknande. Min fråga om att dela det obetalda hemarbetet mer möttes av många med en tom blick. Ett förslag från gruppen var dock att det skulle ses som merit att vara volontär - sympatiskt om det inte hade kommit med undertexten att "kvinnor gillar ju sånt och det kanske kan få DEM att vilja ta ledande poster"....

Nåja, det som ändå förvånade mest var att dessa unga, hungriga personer i fertil ålder och troligtvis med barn i tanken i en inte allt för avlägsen framtid hade som tyngsta förslag att göra föräldraförsäkringen mer flexibel. Min haka föll till marken. Sverige har troligtvis världens mest generösa föräldraförsäkring, det vet de flesta. Men att den också är extremt flexibel var tydligen ingen kunskap som trängt igenom. Att man som förälder har möjlighet att ta ut hela, delar av och själv väljer antal dagar per vecka hade tydligen gått dessa unga ledare förbi. 

För, som om inte der vore nog med att man kan dela föräldraförsäkringens dagar på korsen och tvärsen så är föräldraförsäkringen så generöst utformad att man kan låta den andra föräldern ta ut de dagar man själv inte vill ta ut. Att det konstaterats att ojämnt uttag av föräldraförsäkring försämrar jämställdheten och leder till sämre fördelning av det obetalda hemarbetet mm är tydligen en bieffekt man får räkna med. Eller måste vi verkligen det? Jag har faktiskt ingen lust att subventionera en ytterligare permanentning av ojämställdhet längre. Mina förslag är därför: minska flexibiliteten, kanske rent av korta föräldraförsäkringen men framför allt stoppa rätten att överlåta betalda försäkringsdagar. Det är det minsta man kan begära 2016.

tisdag 29 november 2016

Som om dom aldrig varit här.

Igår lärde jag mig något som jag inte hade velat veta. På Nyheterna såg jag ett reportage om de ensamkommande barn som nu väntar på sin dom om huruvida de får stanna i Sverige eller inte. Några pojkar berättade om hur de sovit på gatan sedan de fått sin ålder fastställd till högre än 18 och därmed förlorat rätten att bo med den familj eller i det boende där de rotat sig och skaffat rutiner. De berättade om ångest och dödslängtan, hur de funderat på olika sätt att begå självmord.

I reportaget talade psykologer, läkare, socialarbetare, SKOLKAMRATER, och poliser om de risker vi utsätter dessa barn för. Lärare gör upprop på upprop för att rädda både enskilda barn och alla barn i aktioner och i gruppen #vistårinteut. Samtidigt, på den reglerade invandringens altare, finns nu ett offer som innebär att de barn som börjat skolan ska få gå klart innan de utvisas. När jag är på mitt soliga humör tänker jag att det är ett sätt att utan att verka "soft on invandring" skjuta upp ett amnestibeslut. När jag är på mitt mer realistiska och cyniska humör inser jag att det innebär att vi låter barnen rota sig här och sedan skickar vi ut dem.

Nåja, vad lärde jag mig som jag inte hade velat veta? Reportaget handade egentlgien om risken för att barn begår självmord. Det yttersta som kan hända. Vi som varit nära när det har hänt anhöriga eller vänner vet att det kräver mer övertygelse än man kan tänka att begå en sådan handling. Dessa barn drivs till den gränsen. Och, när det händer - och i vilken omfattning det händer har vi ingen aning om. Dels därför att så många ensamkommande har försvunnit utan att vi vet vad som hänt över huvud taget men dessutom för att dessa barn inte begåvats med det viktiga fyra sista siffrorna i sitt personnummer. Det innebär att vi inte heller registrerar eller tar reda på hur många sjävmord som faktiskt begås i gruppen. Istället tar vi helt enkelt bort dem från listorna - registren. Som om dom aldrig varit här.

måndag 28 november 2016

Vem byggde landet?

Rubrikerna skriker ut hur mycket folk som saknas i industrin, i vården, i skolorna och senast nu på morgonen BUSSCHAUFFÖRBRISTEN!! Vart jag än vänder mig ser jag samma sak. På nyheterna igår berättade man att antalet pensionsavgångar just nu och ett tag framåt är större än någonsin. Som plåster berättade man också om den finmekaniska verkstaden som äntligen hittat en ny svarvare som dessutom kom med erfarenhet från hemlandet Syrien. Den intervjuade verkstadsägaren hade som önskan att MIV skulle bli bättre på att kartlägga erfarenheter och kompetenser hos de nyanlända, kanske skulle man kunna hitta flera svarvare? Folk som kommer till oss i vuxen ålder med både utbildning och erfarenhet borde ju vara en ren vinstaffär från dag ett.

Det fick mig att tänka på en diskussion jag hamnade i för ett par dagar sedan. En bekant som självklart #inteärrasistmen berättade om sin gamla mamma (90+) som är orolig att hon på grund av all invandring inte ska få det hon har rätt till efter att ha byggt upp välfärden. Alla runt bordet ojade och hummade och testade med de vanliga argumenten dvs vi måste ju hjälpa till och vi behöver ju folk som jobbar blabla tills en person ställde den förlösande frågan - vem var det egentligen som byggde landet?

Det är en relevant fråga att ställa och vi gör det för sällan. Under åren när vi verkligen byggde upp folkhemmet, åren när reformerna stod som spön i backen - pensionerna, äldreomsorgen, och långt senare förskola - vem var det som byggde? När jag växte upp var min mamma hemma och tog hand om mig, min syster, huset och för den delen pappa. Vi hade det materiellt bra och utvecklingen var självklar.

Hur hade det gått om vi inte hade haft en omfattande och stor invandring under denna tid? Alla de (män) som kom till Sverige för att jobba på verkstäderna, i värsta fall utan sina familjer. I bussar kom dom från Jugoslavien, Italien, Finland och Grekland. Var det inte dom som egentligen byggde landet? Vi tänker på det för sällan, att vi aldrig har klarat oss utan invandring. I synnerhet inte när det är arbetskraftsbrist som det var då och som det är nu. Vårt folkhem hade varit både fattigare och sämre rustat. Så, till alla som är oroliga för välfärden - tänk på oss som kommer efter. Någon måste bygga den för oss också. Det är nu det avgörs hur vi har det i framtiden.

söndag 27 november 2016

Jag är min pappa

Igår var det dags för adventsstädning. Du som varit med ett tag vet att jag är väldigt förtjust i jul och normalt sett brukar mina hundra(tals) tomtar också komma fram till första advent. Så har det dock inte varit de sista två åren. Sedan ungarna flög ut ur boet har det liksom känts okej att tagga ner. Inte för att de har varit julhetsare direkt, inte alls faktiskt, men det var ett alibi för mig.

Nåja, lite juligt ska det dock vara. Slingan på balkongen, gardiner och andra textilier ska bytas och framför allt ska belysningen fixas till. Jag är förvisso väldigt antireligiös och borde väl därmed inte gilla julstjärnor men nu när vi är i den mörkaste tiden av året känns det ändå okej att pynta med denna  symbol.

Eftersom jag har sju (egentligen åtta) fönster som låter sig prydas av stjärnor så kräver det både planering och ordning. Normalt sett ligger stjärnorna nedtryckta i en kartong som ska hämtas i källaren. Sladdarna är på ett ställe, lamporna trasiga och pappersstjärnorna hopknycklade och småskadade. Dröm då om min förvåning när jag öppnade skåpet och mindes att jag förra julen hade bestämt mig för att i år ska det vara annorlunda. Där låg de, allihop. Sladdarna separerade, stjärnorna ordentligt omhändertagna och lamporna hela. Bara att hänga upp.

Det var då jag insåg att jag numera är min pappa. Han som lärde mig att ta vara på saker och att inte slita och slänga. I överdrift så klart eftersom han lärt sig av sin mamma som i en burk sparade "snören för korta för att användas". Men sparsamhet var en dygd som var av nöden och traditionen påbjuden. Det är den inte för mig, att köpa en ny julstjärna skulle inte driva mig i konkurs. Men, vad jag däremot sparade var tid - något som för mig kanske är väldigt värdefullt. Så tack pappa för att du lärde mig att vara som du.

fredag 25 november 2016

Berlin

Jag behöver verkligen en "date" till nästa fredag - en som förstår vad Bowie betyder (för mig).




torsdag 24 november 2016

Liten rannsakan

Genom åren har jag funderat mycket på vikten av ett fritt och provocerande kulturliv. Jag har skrivit om det då och då och ibland har jag träffat rätt och ibland inte. Utan att bli hatad har jag dock kunnat diskutera om Lilla Hjärtat var lämplig som barnboksillustration och vad verket Okänd kvinna faktiskt betytt för samtalet om psykisk ohälsa och vården som i bästa fall följer på sådan ohälsa. Det är bra och glädjande.

Mitt intresse för frågorna vaknade på riktigt när den borgerliga regeringen för ett antal år sedan satte sökarljuset på den fria kulturen och började kräva att kultur ska vara kommersiellt gångbar för att vara okej. Alltså, åtgärderna som man genomförde handlade om allt från bidragssystem (lokalt och centralt) till försäkringar (deltidsstämpling, a-kassa i övrigt mm) och i viss mån vad som är fint och vad som är fult. 

Genom åren har jag fått rannsaka mig själv. Det handlar så klart om att jag mognat och lärt mig mer men också om att jag frigjort mig från något slags kollektivt tyckande. Ett exempel är fördömandena mot Vilks som varit frekventa i mina bekantskapskrets. Jag var en period en av dem som faktiskt inte förstod varför hans konst var viktig att skydda. Faktum är att jag nog inte ens kallade det konst utan bara provokation som om dessa skulle bli bättre eller sämre utan varandra. 

Det är några år sedan nu, sedan jag gjorde avbön inför mig själv och förstod sammanhangen. Tyvärr är det ännu många som inte gjort det. Jag skulle vilja be er läsa denna utmärkta ledare av Erik Helmerson och sedan fundera på vad den betyder för dina egna ställningstaganden när det gäller konst, provokation och yttrandefrihet och vad ett tystat kulturliv betyder för demokratin och samhället i stort. 

tisdag 22 november 2016

En lag för dem

Igår var det fotbollsgala. Priser och tal och statyer i en lång rad. Jag såg inte galan men vad jag förstår har vi kommit en bit när det gäller jämställdhet sedan jag var på plats det där olycksaliga bilåret ni vet. Det förekom ju spekulationer innan vad som skulle toppa den Svenssons pris och nu vet vi att det blev en staty. Och damernas OS-silver blev i alla fall ordentligt hyllat vilket väl är ett fall framåt.

Nåja, en lag för dem lyder rubriken. Den syftar om fotboll fast på på ett annat sätt. Hörde nämligen på radion i förra veckan om att Union to Union gjort framsteg när det gäller fackliga rättigheter i Qatar. Du vet att Qatar ska vara värd för herr-VM om ett par år och du kanske också har hört om migrantarbetarna som lever under erbarmliga förhållanden. De som bygger de arenorna där spelen ska hållas inte bara är förnekade fackliga rättigheter utan de riskerar sina liv på jobbet varje dag?

Så, det faktum att herrfotbolls-VM ska hållas i Qatar har inneburit att ljuset fallit på villkoren för de män som bygger arenorna. Inte för att det varit säkrare och bättre att bygga de tjusiga skyskraporna utan för att det internationella ljuset fallit rätt. Samtidigt vet vi att det finns 10 000-tals kvinnor som jobbar i samma område. De städar och passar upp i privata hem. De är migranter som fråntas sina pass, de misshandlas, de våldtas och i värsta fall dödas de. De är kvinnor och de har som pigor och slavar inga fackliga rättigheter alls.

Så, för att framgången för byggarbetarna verkligen ska kännas som en riktig seger önskar jag att kampen går vidare till att även omfatta de mest osynliga migrantarbetarna - de som inte har några rättigheter alls.

Kvinnorna.

söndag 20 november 2016

Internationella mansdagen - ojämställdhet dödar

Igår var det internationella mansdagen. De flesta fnyser åt denna dag och firar den ungefär lika intensivt som mazarinens dag - det vill säga inte alls. Jag förstår det även om jag själv firade den ymnigt tillsammans med en grupp manliga vänner genom att kolla på en ganska kass fotbollsmatch och dricka öl. Höhö tänker du - bra grej att fira internationella mansdagen genom att göra tungt manliga saker. Ja, det är riktigt - på krogen där vi befann oss var cirka 98 % av gästerna män som var där av samma skäl - fotboll och öl, och kanske för några i lokalen för att mota ensamheten.

Tidigare i veckan skrev jag om vikten av vänskap och varför jag är så glad för mina allt mer fördjupade kontakter med kvinnor som jag kan prata om allt med. Jag skrev om att det kräver arbete och prioritering att faktiskt upprätthålla och vårda dessa vänskaper och att det är värt det. Det kräver också att man tar ansvar för samtalet, både att tala och att lyssna. Jag fick många positiva kommentarer på texten - från andra kvinnor.

Funderade ett tag på det och gjorde en liten ovetenskaplig undersökning bland män i min närhet. Jag frågade "har du en manlig vän som du kan prata om allt med"? Känslor, relationer, funderingar kring karriär och barn, livsval? Alla jag frågade, utan undantag, svarade att de hade relationer till män men ingen hade en manlig vän i den betydelsen jag beskriver. Flera svarade att de har kvinnliga vänner som de kan prata "lite grann" med.

Idag läser jag i Dagens Nyheter om Movember - rörelsen som verkar för att uppmärksamma mäns ohälsa. Visste du att tre män per dag begår självmord i Sverige? 90 män per månad. Jag har tidigare skrivit om hur män far illa i det ojämställda samhälle som de själva är med och upprätthåller. Män lever farligare och många gånger sämre, dricker mer, begår fler brott och tar större risker. Män pratar inte om sitt liv med andra män. Ohälsa upptäcks inte i tid. Det kan gälla både psykisk ohälsa och fysisk.

Jag tycker inte synd om män som inte har vänner som de pratar känslor, hälsa, barn, familj och karriär med. Självklart måste ni män själva ta ansvar för detta men jag vill gärna uppmana er att ta chansen. Som jag skrev ovan, det kräver arbete och att man faktiskt prioriterar sådana vänskaper och innehållet i de samtal man har - men jag lovar - det är värt det.

Igår kollade jag som sagt på fotboll. Efter matchen stannade vi kvar, tog en öl till och hade riktigt bra snack om fotboll, politik, juridik och tillståndet i världen med både skratt och allvar. Det brukar vi ha eftersom vi som träffas är personer med ett stort samhällsintresse. Jag älskar dessa kvällar, de ger mig så mycket men jag skulle inte kunna ersätta mina väninnekvällar med dessa om jag var tvungen att välja - värt att tänka på?

fredag 18 november 2016

Tid är pengar

Fick äntligen ändan ur vagnen och tog mig i morse till däckfirman för att byta däck. Kånkade upp mina odubbade vinterdäck från källaren och drog iväg till drive-infirman. Först och sist i kön var jag. Skönt för jag var ju egentligen på väg till jobbet men nu skulle det bli gjort.

Så började de skruva av hjulen, jag gick in för att betala. Men tji fick jag. Med en liten fingervickning blev jag utkallad och visad att mina däck faktiskt inte var lagliga utan måste bytas ut. Tja, inget att säga emot. Jag har faktiskt inte köpt däck på 10 år så jag var nog mentalt förberedd. Men, här kommer sensmoralen.

Här sitter jag på min kontorsstol och är väldigt nöjd med att jag utan att blinka beslöt mig för att köpa däck på plats (och ja - jag vet att det är en lyx att kunna). Min vana trogen skulle jag ju egentligen gjort grundlig research kring pris och vad vet jag. Men, jag inser att om jag hade åkt hem med mina kassa sommardäck för att göra denna utredning hade jag dels fått betala i tid och troligtvis i en jädra stressnivå eftersom det är hög tid att få på de där vinterdäcken.

Så, här sitter jag och har spontanköpt däck - troligtvis några kronor dyrare än vad jag hade kunnat leta fram men med många timmars trams och stress mindre. Känner mig stolt, nöjd och glad.

Dessutom gissade däcksnubben fel på min ålder - med sju år, på "rätt håll", och det efter jag hade betalt. Så jaja - det jämnar ut sig.

torsdag 17 november 2016

Murar eller broar

Ett av gårdagens nyhetsinslag handlade om Bulgariens nya taggtrådsstängsel som ska hindra flyktingar som från Turkiet via Bulgarien vill ta sig till ett land någonstans i Europa. Stängslet behövs, enligt Bulgariska myndigheter, eftersom Serbien stängt gränsen mot Bulgarien och därmed tvingar kvar flyktingarna i Bulgarien.

Flyktingarna själva fråntas både valfrihet och värdighet.. 

Den första muren på många år byggde väl annars Sverige? Gränsen med id-kontroll mellan Danmark och Sverige har effektivt hållit ute flyktingar och på sitt sätt tvingat fram eller åtminstone givit något slags klartecken till fler taggtrådsstängsel i syd. 

Det byggs en mur i norr mot Ryssland så flyktingar inte kan ta den vägen. Det byggs stängsel i syd. Det satsas på att med båt, flyg och radar stoppa människor från att desperat och med hot om död ta sig över medelhavet mot Italien och Malta. I Ceuta och Melilla vässas rakbladsstängslet varje dag.

Den mest effektiva muren mot Europa ser vi inte med blotta ögat. Den har skapats av 30 miljarder kronor varav 700 miljoner kommer från Sverige och ett löfte om nya förhandlingar om EU-medlemskap till Turkiet. 

Kosta vad det kosta vill. Kanske går gränsen vid införande av dödsstraff?  

Att Trump vill bygga en mur mot Mexiko är förskräckligt men vi civiliserade européer vi vet ju att det är bättre att bygga broar. 

onsdag 16 november 2016

Och plötsligt blev det bostadsbrist

Senaste veckan har två moderata kommuner i Stockholmsområdet meddelat att de kommer bryta mot lagen och vägra ta emot de flyktingar som de solidariskt ska ansvara för. Att alla ska hjälpas åt är en del av flyktinguppgörelsen och har också varit ett mantra för att motivera de stängda gränserna Sverige införde för ett år sedan. Om inte länderna runt om i Europa hjälps år.....

Anledningen till att kommunerna i fråga sagt nej är att man inte anser sig ha bostäder att erbjuda. Kören stämmer in "men våra ungdomar då" - "men våra hemlösa då" och så påpekar man att det är så hemskt att ställa grupp mot grupp men vi måste prioritera "våra". 

"Våra"? Vilka är egentligen grupperna som kan omfattas av epitetet "våra"? Skulle man kunna tala om våra asylanter? Eller kanske rent av våra bostadssökande? Vi som under många år tjatat om bostadsbristen och om att stoppa utförsäljningar av hyresrätter suckar kollektivt och tänker att det finns alltid en ursäkt och inte minst en orsak att skylla på flyktingarna. 

Vi kan konstatera att ja - det är några tiotusental extra som kommer behöva bostad de kommande åren men det är också ett faktum att vi de senaste 10 åren misslyckats med bostadspolitiken. De två kommuner som nu sagt nej är dessutom två kommuner som just sålt ut bostäder och inte byggt tillnärmelsevis efter vare sig behov eller potential. Att hyresgästföreningen, studentorganisationer och inte minst företag i år larmat att bostadsbristen riskerar att skada tillväxt och arbetsmarknad har inte fått vare sig Ekerö eller Täby att hårdgöra ytor och hjälpa till med tillfälliga boenden men det har kommuner som Botkyrka, Sundbyberg och andra gjort. 

Det är dags att sluta ställa grupper mot varandra som sagt och konstatera att behoven av 550 000 nya bostäder har ökat till 600 000 nya bostäder och bland de personer som flytt till Sverige finns både potentiella arkitekter, byggare och bostadssökanden. Kavla upp ärmarna och bygg! Regeringen är skyldiga oss en nationell bostadspolitik.

Och så slutligen, ett litet ljus i mörkret:  http://www.boverket.se/sv/samhallsplanering/bostadsplanering/bostadsmarknaden/indikatorer-for-bostadsbyggande/

tisdag 15 november 2016

Vikten av väninnor och goda samtal

För några år sedan började jag och en väninna motionera ihop. Vi bestämde oss för att ta en långpromenad minst två gånger i veckan eller i alla fall så ofta vi kunde. Vi möttes i spåret med fula kläder och gåstavar som man ska när man ska bli svettig. Det tog inte lång tid innan dessa promenader blev som ett gift. Ni vet när man känner att man bara måste ut fast man egentligen inte hade tid. Det kan lätt bli så med träning, att man hittar en god vana men i detta fallet var det mer än så. Våra promenader som till en början tog en halvtimma drog ut på tiden och blev längre och vi gick i ur och skur. Man kan fundera på hur det kunde komma sig.

Visst, det var härligt att få frisk luft och bättre kondis men viktigare var de samtal vi fick tid för. Det blev rutin att hinna med tre ämnen per promenad. Vi satte upp en "dagordning" i början av promenaden och lät sedan tanken flyga fritt kring dessa ämnen. Vi vände och vred på jobbrelaterade ämnen, karriär, barn och dagens heta ämnen i media. Vi peppade, sa emot och höll med och när vi kom fram till stället där vi brukade skiljas åt så var vi oftast klara med dagen.

Det blev lite som ett "gift", som en möjlighet att rensa upp och tänka vitt och brett på sådant som stört och oroat eller behöver bekräftas. Det blev alltså inte bara motion, promenad och frisk luft utan snarare ett slags terapi.

Som medelålders singel så har jag utökat min samtalsklubb. De senaste åren har jag vinnlagt mig om att träffa kloka kvinnor på tu man hand för samtal. Vi promenerar inte med stavar nu för tiden, vi går snarare och äter något gott och tar ett glas. Det kräver planering eftersom alla har fullt upp i kalendern men jag skulle inte vilja vara utan dessa samtal där jag blir bekräftad och ifrågasatt. Att som medelålders person skaffa nya väninnor bara för detta ändamål är bland det bästa jag gjort. Det är lite som hemliga samtal, hemliga möten i mitt hemliga nätverk av kloka kvinnor som också tar ansvar för dessa möten och samtal. Sådana borde alla ha.

Och den där väninnan med stavarna - jodå, numera tränar vi på gym, har skaffat varsin PT och ses/hörs så ofta vi kan. Och dröjer det mellan gångerna så vet vi att det inte gör något, snart är vi i spåret igen.

måndag 14 november 2016

Liberal - det värsta du kan vara?

För en tid sedan satt jag i goda vänners lag över en lagom medelklassig middag med ett glas gott vin och pratade om de bästa och smartaste strategierna för att bekämpa rasismen. Vi pratade om vårt egna engagemang och om risken att de mest engagerade bränner ut sig. Vi pratade om huruvida det är bra eller dåligt med motdemonstrationer mot fascisternas tillståndsgivna manifestationer på gator och torg. Vi är alla "barn" av 80 och 90-talens 30:e november och Salem-manifestationer och var ganska ense om att vi inte står ut med att låta dem stå oemotsagda även om vi alla är trötta på våldet och inser att det alltid finns risk att de får mer uppmärksamhet än de bör.

Nåja, vi tog ett glas lagom dyrt vin till och fortsatte samtalet som snart gled över i en diskussion vad rasisterna hatar mest. Är det invandring? Är det våld de fasar för eller privilegier som de tror ska gå förlorade? Välfärd, röda stugor eller vad är det som står på spel?

"Det är de liberala värdena de hatar" sa jag, "så har det alltid varit".
"LIBERALA"??? "Vad då, vi är ju vänster"???

Så följde en spännande diskussion om liberala värden och friheter och varför rättsstaten är så viktig. Vi diskuterade skillnaderna mellan (ny)liberalism och liberala värden och varför vi måste försvara dessa värden och att det inte betyder att man delar en individualistisk analys och problemlösningsväg. 

Efter denna diskussion, som ledde till många goda insikter, har jag funderat på varför vi så sällan reflekterar över vad vi egentligen försvarar när vi försvarar oss mot rasisterna och deras gelikar. Klart det handlar om "allas lika värde", själva essensen bland liberala värden, men det är inte bara detta som står på spel. Det visar sig från dag till dag. När engelska tabloider kallar domstolar för "folkets fiender". När fler och fler accepterar totalitära idéer som en lösning. När land efter land väljer ledare som rakt ut ifrågasätter fri- och rättigheter, rättsstatens principer och behovet av maktdelning - då måste vi börja fundera lite längre. 

Vi som tillhör något slags vänster är och har länge varit delaktiga i att förfäkta ordet liberal. Detta till den milda grad att vi nästan kastat ut dess verkliga innehåll med badvattnet. På Agenda igår användes begreppen "så kallad liberal demokrati" och "vänsterliberaler" som något av det värsta men kan tänka sig. När SD:s ordförande, personer kring den tillträdande presidenten i USA och ledaren för nationalistpartiet i Frankrike enas kring detta är det farligt på riktigt. När "liberal" är det värsta skällsord som kan sägas - då är det dags att fundera över vad som verkligen står på spel.