måndag 31 december 2012

Nyårslöften

Kollade upp förra årets nyårslöften. Det är nämligen en finfin grej med att blogga. Det finns där på pränt. Man kan inte smita undan även om man skulle vilja. Det var de gamla vanliga. Mer träning och bättre disponering av tid. Tja, det är väl bara att fortsätta med samma inriktning skulle jag tro. Jag lovar alltså fortsätta dessa ansatser även nästa år.

Annars är jag väldigt förtjust i 2010 års löften. Då lovade jag att släppa taget lite oftare, att ha dåligt samvete lite mer sällan och att bry mig lite mer om mig själv. Det är bra ansatser men svårt. Ska försöka ta tag i även dessa löften. Utmana mig gärna på dessa. Det svåraste är att inte ha dåligt samvete så ofta. Jag tycker nämligen allt som oftast att jag borde gjort mer för andra, mer för att fler ska få det lika bra som jag faktiskt har det.

2009 var jag så inne i att vara tonårsförälder, ett tillstånd som inte sällan betyder kaos. Då hade jag inte tid för nyårslöften eftersom jag hade fullt upp att hålla mig fast i karusellen. Det känns skönt att läsa nu när man kommit ut på andra sidan. Man gör nämligen oftast det, även om man inte tror det när man är mitt inne i orkanen. Är du själv inne i den svängen finns det några texter i arkivet att hämta kraft ur. Jullov och nyår brukar vara tider som är jobbiga när man är just tonårsförälder nämligen.

Mitt första bloggår var 2008. Då lovade jag att städa garderoberna, både de fysiska och de mentala. Det har jag väl klarat av hyfsat liksom att inte vara till lags så ofta. De övriga löftena var väl i klass med 2010 vilket betyder att jag verkligen måste jobb hårt med dem i år. Ojojoj, ta bättre hand om mig själv. Äta nyttigare, springa mer.... ja du fattar.

Mitt ständiga löfte, det känner du till vid det här laget, är att alltid säga emot när någon säger något rasistiskt. Det gäller i det lilla och det gäller i det stora. Detta löfte har jag levt med i tio år nu så dess ursprung går inte att finna i bloggen men det är ändå kanske mitt viktigaste. Det hoppas jag fler följer nästa år.

Mitt nyaste "löfte" är att jag ska inleda året med utmaningen 100 burpees. Det innebär att man gör en burpee dag ett (vilken infaller den 2 januari) så gör man 2 dag 2, 3 dag 3 och så vidare tills man dag 100 gör - just det: 100 burpees. Om man av någon anledning skulle missa en dag så får man ta igen det nästa dag men missar man två dagar är det bara att börja om. Hakar du på?

Gott nytt år i alla fall, löften eller inte.

söndag 30 december 2012

Nedräkning

Så är det grå söndag och slutet på året närmar sig. De sista förberedelserna ska göras och sedan ska 2012 firas ut och 2013 firas in. 2012 var ett bättre år än 2010 och 2011 även om det varit tungt nu på slutet men på det stora hela helt okej. En sak som faktiskt skiljt sig åt från tidigare år är att jag känt mig mer utmanad rent intellektuellt och därmed också varit tvungen att bli lite smartare och lite modigare. Det är en skön känsla.

På ett annat sätt har 2012 varit ett riktigt skitår och det är så klart när det gäller rasismen. Men även här finns det fördelar. När skiten flyter upp till ytan är det nämligen lättare att rensa. Jag vet inte om det samma gäller kvinnohatet? Det är ju intimt förknippat så kanske det finns en ljusnig. Hoppet är det sista som lämnar en. 

Under 2012 flyttade också min äldsta unge hemifrån. Det är en ny epok. Det är både sorgligt och skönt, framför allt är det helt naturligt och tidens gång. Liksom det är helt naturligt att hon bor med sin snubbe i en andrahands riviningslägenhet med näst intill ockerhyra. Det är Stockholmsk bostadspolitik det.

Hur som helst, ring klocka ring. Imorgon ska vi upprepa våra nyårslöften från åren som gått och denna gång ska de hålla, ja faktiskt - denna gången ska vi klara det. Men först en rejäl brakmiddag, nu ska jag göra dessert till morgondagens kalas.

lördag 29 december 2012

Utlandet är större

Ibland blir man konfunderad över vilken värld människor lever i. Det är en sanning utan modifikation. Folk som inte läser tidningen, inte ser på nyheter och vad det nu kan vara. Detta trots att de flesta i Sverige har tillgång till såväl TV som nätet och för den delen tidningar. Ändå tar man sig inte tid att sätta sig in i vad som händer utanför sin egen lilla värld.

För några dagar sedan kom det också en undersökning som visar att svenskar har dålig kunskap om världen utanför. Folk verkar fortfarande tro att världen utanför Sverige/Europa per definition är underutvecklad. Detta gäller inte minst stora delar av Asien och Afrika. Det är dags att vakna upp nu. Att inse att världen där ute är mer än Gran Canaria och semesterorter i Thailand. Och inte minst, att dessa delar av världen inte i varje sekund sneglar mot oss för "inspiration".

Men, ibland hjälper det inte att hänga med i media för att få en balanserad bild av världen. Det är ju uppenbart att media självt inte hänger med alla gånger. Kollade på Nyhetsmorgon i morse, som ett exempel. De pratade om musikåret 2012 och då måste så klart PSYs Gagnam style nämnas. En one hit wonder kallade man PSY. Eller hur? En artist som har utsålda konserter för 100 000 personer. En artist som givit ut sex album och där låtarna på You Tube har många, många miljoner tittningar per låt. 

Detta är ett typiskt tecken på eurocentrism, tron på att mittens rike är där vi befinner oss. Det kommer bli vårt fall om vi inte orkar lyfta blicken mer än så. I nyhetsmorgon spekulerade man också kring betydelsen av texten i Gagnam style. Nu vet inte jag om man syftade på titeln men jag kan berätta att Gagnam är ett område i Seoul som närmast kan jämföras med Östermalm. Gagnam Style är alltså svaret på:




fredag 28 december 2012

Tänkte skriva om föräldraskap

Hade tänkt skriva om föräldraskap idag. Om att vara mamma i ett samhälle där faderskapet är omgivet av så mycket mystik och skimmer att det måste diskuteras i en radioserie. "Kända personer talar om sina frånvarande fäder"-typ. Där mödrarskapet fortfarande är det naturliga tillståndet och där närvarande mödrar är självklara. Började men kände att det tog emot. Mina ungar är ju stora nu och det har fakriskt varit härligt hela tiden, utom när det har varit sjukt jobbigt. När det varit slitigt och skämmigt för man tror man är misslyckad eftersom man som mamma borde veta hur man gör och hur man beter sig. Annars har det varit perfekt.

Det är det stora bekymret med mammaskapet är enligt mig att det finns så otroligt många föreställningar kring att det ska komma naturligt, att man bara ska kunna. Och, att jag som har resurser i övrigt som utbildning och tillhörighet och familj borde ju fixa även det här. När jag väl insåg att det inte är så enkelt blev livet så mycket lättare att hantera. Det var i ungarnas tonår det blev besvärligt. När det börjar snurra och alla hormoner vaknar. När ilskan sprutar ut genom ögon och mun på de där små liven. När känslostormarna river i knutarna. Då var det inte så lätt.

Även om jag vanligtvis är den pratglada typen var det väldigt tufft att komma ut som "misslyckad" tonårsmamma. Man ska ju ha fin kontakt med sina döttrar. Sitta och mysa över en kopp te och fnissa och så. Inte springa gatlopp och jaga när oron för deras vardag river i en. När jag väl släppte den sinnebilden blev det bättre. När jag upptäckte att många omkring mig hade det på liknande sätt. Det var när jag hittade den hjälp som faktiskt finns att få som vi började ta oss framåt. När jag väl tog till mig det faktum att allt inte är en dans på rosor utan ibland ganska taggigt. Då stannade den där torktumlaren som jag åkt runt i under två år och jag kunde räta på ryggen.

Att vara mamma kommer inte naturligt. I synnerhet inte till en tonåring. Man måste lära sig längs vägen. Det gäller alla, det är jag säker på. Ett tips till dig som har det jobbigt. Försök att ta hjälp. Med dina egna mönster och känslor och med relationen till ditt barn. Tänk på att det finns en sak som är jobbigare än att vara förälder till en stökig tonåring. Det som är jobbigare är att vara tonåring. Försök minnas hur du själv tänkte och resonerade (eller inte tänkte och resonerade). Sätt upp rimliga regler och förhållningsorder. Kadaverdiciplin funkar inte. Kom också ihåg att när en gräns överträds så har den inte försvunnit, den har bara överträtts.

Och du, prata om det. Prata med folk om hur jobbigt det är. Det är alltså inte ett misslyckande att vara tonårsföräder, det är en fas man går igenom. Det kan jag säga som kommit ut på andra sidan. Det går över.

torsdag 27 december 2012

Hemma

Efter ytterligare en dag i bilen är jag så hemma i stan igen. Skönt men ändå inte. Hade gärna stannat i byn någon dag till för att hålla mamma sällskap. Men dottern hade hemlängtan och lovet är inte så långt för henne i år så det fick bli en kompromiss. Har ju några dagar kvar på semestern vilka ska användas till att hänga med vänner men kanske framför allt att fortsätta komma igång med träningen. Så ska det planeras nyårskalas så klart. Vi brukar ju fira med samma gäng, år efter år. I år blir det dock lite annorlunda. Det verkar som om vi blir 15 personer - yngsta typ 3 månader och äldst...tja det får vi se.

På tal om nyår. Är det inte dags att börja fundera över förväntningar på 2013?

Vid en snabb eftertanke förväntar jag mig följande:

  • Rasisterna ska fatta att vi andra är fler. 
  • Bajen ska äntligen ta klivet upp till högsta fotbollsdivisionen.
  • Jag ska få mer fritid (mindre politik).
  • Äldsta dottern ska komma hem lite klokare och mycket rikare (på upplevelser) från sin långresa.
  • Jobbet ska... - ja, vad ska jobbet bli/vara? Det får vi se.
  • Diskussionerna ska bli djupare och mer utmanande.
  • Yngsta dottern ska traggla sig igenom tvåan och hitta sitt politiska forum.
  • Och, inte minst viktigt - sommaren ska bli varm och lång!
Tja, det finns säkert mer. Vad tänker du? Vilka förväntningar har du? Fler tips?



onsdag 26 december 2012

Utmaningar

I min bio på twitter presenterar jag mig som bland annat bajare, jurist, feminist och antirasist. Det sista epitetet har jag lagt till nyligen. Varför det inte kom med från början vet jag inte för den antirasistiska kampen har jag ju som du vet varit med i länge. Att ha begreppet i sin bio verkar dock trigga en del människor. Det är ganska intressant. Men det är också tröttande. Den intellektuella nivån man får argumentera på blir ofta väldigt låg. Samma frågor ställs gång på gång.

"Så, du kallar dig antirasist. Trodde inte det fanns raser, höhöhö?"
"Vad skulle du säga om ditt barn blev utsatt för xxx av en person med xxx ursprung?"
"Om din plånbok blir stulen och en svensk och en person med xxx ursprung befinner sig i rummet, vem misstänker du?"

Helt bortsett från det taffliga språket som ofta används är det otroligt tråkigt att föra sådana diskussioner. Jag vet inte vad som driver dessa människor att fortsätta men många verkar känna ett behov av att snärja in sin motståndare och på så sätt vinna något. Vad jag blivit varse är att om man ber om konkretiseringar och om man ställer motfrågor blir tonen snabbt aggressiv istället.

Hur som helst. Det är väldigt tröttsamt att föra dessa samtal och jag funderar på vad som är poängen? Borde man använda sin tid till mer stimulerande samtal? Inte på bekostnad av att möta vardagsrasismen så klart, det är ett löfte. Men dessa tröstlösa rundgångar på twitter som bara är till för den enskilde rasistens egoboost.

Vad säger du? Är de värda att ödsla tid på? Eller gör man bäst i att låta bli?

tisdag 25 december 2012

Back on track?

Så var julafton över med alla sina excesser. Skönt på sätt och vis. Snart är det så dags för summeringar av det gångna året både här och där. Kan konstatera att på det personliga planet har jag nog inte haft ett så slitigt år på väldigt länge. Dels har jag jobbat sjukt hårt på jobbet och dels har jag tillbringat allt för många timmar med politiken. Därutöver har jag varit sjuk halva hösten. Du vet, den där tvåmånadershostan som halva befolkningen lidit av.

Mitt i allt har äldsta dottern flyttat hemifrån och blivit vuxen på riktigt. Yngsta dottern har fyllt 18 och är på väg åt samma håll. Det är en ny era!

Nåja, en sak som jag inte gjort i höst är att träna. Det hänger så klart ihop med för mycket jobb/politik och långhostan men kanske främst mina trasiga fötter. Jag har ju tjatat om dom hela hösten. Har ju gått på stötvågsbehandling och grejat och det har hjälpt lite men inte helt. Idag tog jag dock hin i hågen och gav mig ut och springa. Det gick så där men det blev i alla fall 5 intervaller à 5 minuter spring/jogga/gå och dessutom 4 tabataomgångar och 15 minuter stretch. Känslan som infinner sig är fantastisk. Så, min julklapp till mig själv är att nu ska jag tillbaka till spåret. Vem vet, kanske blir det Två sjöar runt i mars. Kanske, kanske.

måndag 24 december 2012

Jul hemma

Igår var det långkörning. Femtiofem mil söderut. Hem till barndomshemmet med lite stress eftersom SMHI varnat för storm och snökaos. Vi gav oss av tidigt och var nästan lite sura för att vägarna var torra och trafiken ganska lugn. Just när vi kom fram bröt det dock ut. När vi gick och lade oss hade det kommit en massa snö. Vinden ven runt knuten och jag var glad att vi åkt så tidigt.

Sov gott i min barndoms säng. Vaknade utvilad ganska tidigt och hade hoppats få börja dagen med skottning. Men, tji fick jag. Min hopplösa mamma var uppe kl fem och "hade inget att göra". Hon fattar inte det där med vila, hon tror att om man rastar så rostar man.

Hur som helst, när jag vaknade tänkte jag på min pappa. Pappa som gick bort för drygat två år sedan. Det blir alltså tredje året vi firar utan honom. Det känns fortfarande i hjärtat. Tror det alltid kommer vara så. Pappa gillade jul. Gillade att ha oss hemma och samlade. Det gör så klart vi andra också, gillar att ses. Men pappas hummanden och pysslande saknas. Inte minst en dag som denna.

I alla fall. God jul till alla. Ta hand om er och era nära och kära. Tänk också på att dela med er. Det finns alltid någon som behöver lite omtanke.

lördag 22 december 2012

Dan före dan före dan

Igår firade jag lite förjul med äldsta dottern. Vi hängde på stan, käkade långlunch och snackade. Det var trevligt. Sedan åkte jag hem och lagade julbord. För första gången i mitt liv griljerade jag skinka. Därutöver trillade jag femtio köttbullar och så stekte jag revben. Detta och en kasse med prinskorv, lax, glögg och godis blev så en av julklapparna till dottern och hennes sambo. Dottern ska nämligen jobba i jul, någon ska ju göra det.

Minns när jag var 20. Hade flyttat till Stockholm två år tidigare och tänka sig att mitt jobb bara inte kunde klara sig utan mig. Fast, om sanning ska fram var det ju väldigt bra att jobba under julen. Massor av choklad och 100 % lönetillägg. Så, det är lätt att förstå varför det är ett enkelt beslut att jobba på julen.

Nåja, nu ska jag strax ge mig ut och fixa lite med bilen. Jag gör det i stället för att baka knäckebröd, det är en prioritering. Ska köra till Blekinge i morgon och är lite oroad över vädret. Ska se till att vi är väl utrustade, inte med dubbdäck tyvärr men väl med nya vindrutetorkare, ordentligt med spolarvätska, borste, skrapa, reflexer, filtar och sånt. Vi ska också ha gott om tid och glatt humör. Vi ska köra lugnt och ta rast när det behövs. Dessutom finns det ju vägassistans, det är en bra försäkring.

Nu är det dax att ge sig ut i vimlet. Ni som kör redan idag - kör försiktigt.

fredag 21 december 2012

Fred istället för undergång?

Jorden gick inte under idag. Kanske var det en felräkning. Kanske, troligtvis, var det bara trams. Men, jag tänker att eftersom vi inte gick under kanske vi kan testa en annan grej.

Fred.

Det är bara en tanke, men jag tror den är värd att testa.


torsdag 20 december 2012

Den stora tröttheten

Inne på min andra dag av julledigt vaknar jag allt för tidigt igen. När dottern gått till skolan somnar jag om och vaknar med en galen huvudvärk. Biter ihop, kliver upp, brygger kaffe och läser tidningen och vad som hänt på sociala medier. Möts av Åsa Lindeborgs artikel om hotet, hatet, sexismen och våldsfixeringen hos hatarna. Det är förskräckligt och en verklighet som många lever i varje dag. Känner av tröttheten och huvudvärken igen.

Tänker på hur året varit och inser att det Lindeborg beskriver i sin krönika är bidragande orsak till den stora tröttheten som jag känner. Hopplösheten och ledsenheten som smyger sig på ibland. Det har nämligen varit ett sådant år. Förutom allt för många timmars jobb per vecka har det varit ett år av hatare och hotare och sexister och rasister som tagit sådan enorm plats i mitt och många andras liv.

Personligen så drabbade till att börja med sexismen värst. Efter artikeln som jag och flera andra skrev om språket på fotbollsläktarna i Aftonbladet blev vi både hatade och hotade. Det fortsatte för enskilda av oss. Framför allt för kvinnorna så klart även om männen fick en liten släng av sleven (typ är ni inte riktiga män etc).

För oss kvinnor var det allvarliga hot, riktigt läskiga saker. Allt för rätten att skrika fitta och hora i mina och andras öron på läktaren. Allt för att en kvinna tar sig ton i en manlig bastion. Jag har inte hört en enda fotbollsklubbsföreträdare ta offentligt avstånd från detta i namnet av sin klubb. Inte en enda. Detta trots att jag och flera med mig i direkt kontakt med klubbar berättat om hoten. Flera personer har däremot tappat lusten till läktaren. Det är resultatet.

Under hösten har rasismen gripit tag om vårt land på riktigt. Jag visste att det var illa. Jag har vetat det i många år, allt sedan jag själv i början av 90-talet var som värst hotad som den landsförädare jag enligt rasisterna är, och kanske långt innan dess. Kanske beror explotionen på att vi nu har ett rasistiskt parti i riksdagen? Polariseringen och förråningen av debatten (det som sägs i riksdagen måste kunna sägas i media sa väl någon SvT-chef efter Agendas katastrof-debatt i höst). Men att detta skulle resultera i kampen för rätten till rasistiska symboler i min närhet, bland vänner och bekanta. Det går över mitt förstånd. Att folk inte fattar. På riktigt! Det är så sorgligt och så solkigt.

En del av allt det här kommer till uttryck genom att folk kräver upprättelse av mig. De som hävdar att de känner sig kollektivt skuldbelagda. Som känner behov av att säga till mig att de inte alls är hatare eller hotare eller sexister....men.....man måste ju förstå.... Ibland mer går det åt mer kraft att förklara att man inte tänker ge dem absolution än på att prata om inställningen till sakfrågan, nämligen sexismen eller rasismen.

Jag orkar inte ta en sådan diskussion igen. Jag vill inte höra en enda gång till att ni inte är rasister eller sexister i ord. Jag vill se det i handling. Jag vill se er ta diskussionen om pickanninni-bilder och mot de som på forumen uttrycker att de ska göra det ena och det andra med kvinnor som vågar höja rösten. Alla ni som i våras krävde att jag och flera andra skulle "veta" var ni stod i en massa frågor som gällde läktarkultur men som utmynnade i att vi fick lägga kraft på att ta debatten mer er i stället för dem som vi enligt er stod enade mot. Alla ni som mailar och hävdar att "du vet ju att jag inte är rasist egentligen men varför ska jag inte få säga negerboll". "Jag tycker inte det är kränkande - det är KULTUR".

Och alla ni som är på den goda sidan, ni i majoriteten - tack för all gemensam kamp i år. Tack för att du tar dig ton och för att du står upp för rättigheter. För att du tar avstånd från rasism och sexism. Tack för att vi kan kämpa tillsammans.

Och, du som inte är övertygad ännu men vill diskutera i sak, tack för att du försöker. Tack för att du tänker efter och för att du tar intryck. Och tack till alla er som i år kommit ut i kampen. Tack, tack, tack som bara den.

onsdag 19 december 2012

Vem är främlingen?

Sitter vid bordet i mitt kök. Utanför fönstret flyger fåglar som stannar till och äter lite frukost på balkongen. Det är snö, ljusen i adventsstaken är tända, istappar hänger från taket. Det är lugnt.

Kollar twitter och fejan. Lyssnar på ring P1. Läser insändarsidan. Funderar på vad det är för fel på folk. Var kommer allt hat ifrån? Var kommer all ilska ifrån? Varför är människor så konfrontativa?

Tagga ner lite? Vi måste ta tag i det här nu. Vi måste få till en förändring. Ta en kopp till, kaffe eller vad du nu vill ha. Ta en lussebulle för all del. Och sedan ett djupt andetag och fokusera! Det är inte så svårt.

Börja med att ge en komplimang till någon som inte är exakt som du. Känn efter i magen hur det känns. Känns det bra så gör om det hela en gång till. Känns det så där? Var inte orolig, det kommer att bli skönare ju mer du gör det. Försök att se på människor du möter på gatan, tunnelbanan eller i porten som just människor och inte fiender. Le, det är enkelt. Om du har besvär med mekaniken, var inte rädd för att träna hemma framför spegeln.

Om du tycker du behärskar de två ovanstående teknikerna är du kanske redo att gå vidare. Fast, det kan kännas som överkurs. Jag vet. Men, om man inte vågar vinner man aldrig. Hur som helst. Nu kommer det svåraste. Jag lovar, det kommer kännas så himla varmt och skönt när du testat. Såhär, titta igenom dina förråd, lådor och hyllor. Kanske kan du dela med dig lite av ditt överflöd? Leta reda på närmaste kvinnojour eller öppen gemenskap av något slag. Fråga om det finns behov av julklappar. Dela med dig, dela med dig.

Människorna som du givit en komplimang, ett leende, en tanke, en gåva - det är folk som du och jag. Det är söner och döttrar och det är mammor och pappor. Det är folk som längtar och brinner och glädjs och sörjer. Det är folk som du och jag.

Främlingen kan vara du i morgon.

tisdag 18 december 2012

Rätta mig om jag har fel

Hörde på radion i morse att svenskarnas privata skulder uppgår till 175 % av disponibel inkomst. Om jag fattar det rätt så beror det på en väldig massa luft i systemet. Alltså, vi äger grejer som är värda mindre än vad vi betalat för dem. Eller, betalat och betalat - vi har lånat mer pengar än vad vi kan betala och vad de är värda.

Eller?

Hörde på radion att 200 % var något slags kritisk massa. Då är bubblan nära att spricka. Bubblan av pengar som inte finns som lånats till typ bostäder (som vi behöver) som är värda mindre än det vi påstod från början? 

Eller?

Hörde sedan att riksbanken beslutat sänka styrräntan så vi kan låna mer, så vi kan få igång hjulen som dom brukar säga. Alltså, mer privata lån för att se till att folk kommer i jobb. (Jobb som ska skattesubventioneras genom bidrag till dom som har råd att köpa)?

Som jag förstått det har Sverige låg statsskuld. Samtidigt är hushållen väldigt högt belånade. Nu ska hushållen låna mer samtidigt som regeringen upprätthåller sparmål och budgettak. Vi köper tjänster av varandra. Byggindustrin står snart stilla. Vägar och järnvägar behöver kollektiva investeringar. Individer köper rut-tjänster och lånar pengar.....

Pang - där sprack det!

måndag 17 december 2012

Försiktighetsprincipen

Har diskuterat läxor i helgen. På twitter, med människor i verkligheten - inte minst då med min dotter. Du vet vad jag tycker om läxor sedan tidigare, nämligen att de i princip inte ska finnas. Om det någon gång ska ges en läxa ska den vara genomtänkt, planerad och ha ett direkt syfte som följs upp. Ett exempel; gör en uppskattning hur mycket vatten som går åt i ditt hushåll under ett dygn. En uppgift som är rimlig och som sedan kan användas i skolarbetet i många syften.

De flesta läxor ser inte ut så. De flesta läxorna ser ut som följer:

Läs 15 sidor i historiboken
Repetera kapitel 7 i spanskaboken
Räkna 20 mattetal från stencilen
Skriv en uppsats på max 800 ord om givet ämne
Gör en kausalanalys om de ekonomiska teorier som beskrivits under lektionen (bok finns inte), utgå från betygsmatrisen för bästa resultat.

Och så vidare, och så vidare.

Enligt mig är ovanstående inte exempel på väl avgränsade uppgifter som kan göras utan lärare, i synnerhet inte om alla ska göras samma vecka. Det har hänt att dottern fått stanna hemma från undervisningen för att hinna med hemarbetet. Jag har som jag beskrivit tidigare också avkrävt svar om pedagogisk grundtanke med hemarbetet på högstadiet och aldrig fått svar. Min bild är att man skickar hem det jobb man inte hinner med i skolan. Alltså, det man inte hinner med att undervisa i/om får vi föräldrar ta över. Lyckans dem som har någon som kan/vill/hinner och så vidare.

Det vi diskuterat i helgen är huruvida det finns forskning som stödjer att läxor är bra eller dåliga. Det jag med hjälp har funnit är att det finns forskning som visar att väl avgränsade och bra uppföljda läxor inte är skadliga och eventuellt att de kan vara bra ibland. Jag har också hittat forskning som tyder på att arbete som görs i skolan tillsammans med pedagoger har större chans att bli bra.

Jag undrar då, varför gäller inte försiktighetsprincipen i skolan? Om vi nu inte vet - borde vi då inte avstå? Det tycker jag.

lördag 15 december 2012

Drömmar

Har sovit lite oroligt inatt, som man gärna gör efter en kväll på stan med babbel, vänner och lite tillbehör. Vaknat, somnat om, vaknat igen. Mitt i allt drömde jag konstiga drömmar väldigt konstiga drömmar.

I varje sekvens av drömmen har jag befunnit mig på något slags bjudning i en trädgård. Så tog jag mig ärende till huset/boden/bilen eller vad det nu var. På väg tillbaka avvek jag från grusgången för att gena över gräset. Det skulle jag inte gjort.

Varje gång jag satte foten på gräset sjönk jag ner i lera. Djupare och djupare. Trots att jag visste från gång till gång, samma misstag. Sista gången så djupt att jag knappt kunde ta mig upp. Eller, kunde jag ta mig upp? Jag är inte helt säker på att jag tog mig upp.

fredag 14 december 2012

Beslut, beslut, beslut

När jag var yngre hade jag väldigt bråttom. Det har jag inte längre. Inte jämt i alla fall. Jag är ju dessutom tidspesimist viket gör att jag jämt är ute i väldigt god tid och gärna tar till lite i överkant när det gäller tidsåtgång än jag skulle behövt. Det ger luft och det ger tid till eftertanke.

Det är tur för mig att jag har kämpat med behovet av att fatta snabba beslut för just nu har jag ett momentum där jag verkligen behöver tänka efter. Möjligheterna som tornar upp sig, lockelserna.

Nu är det bara två arbetsdagar kvar nästa vecka sedan är det jullov. Det innebär tid att göra just de där analyserna, tänka de där tankarna, skruva ner tempot och ja - fundera helt enkelt. Det ska jag göra. Skruva ner tempot till väldigt låg nivå. Igår köpte jag julklappar på nätet men jag minst inte vad eller till vem. Skruva ner tempot.

torsdag 13 december 2012

På hög

Ibland blir man tvungen att lägga besvikelser på hög. Besvikelsen över människor som man tänkte väl om som visar sig vara skrutt, ögontjänare och fegisar. Besvikelsen över att tiden inte räcker till. Besvikelsen över att en själv inte räcker till. Besvikelsen över den stora tröttheten som tar över. Besvikelsen över sakernas tillstånd helt enkelt.

Idag är en sådan dag.

I morgon är en annan dag säger dom. Fan trot. Tänker att det krävs lite mer än en natt emellan för att få känslan av förändring. Jag trodde inte att jag var typen som kunde närma mig den berömda väggen men där står jag nu, en decimeter från tapetmönstret. Det är en märklig känsla.Att aldrig känna sig pigg. Att det flyter lite trögare där uppe. Att minnet svajar. Jag måste skala bort och rensa upp. Skaffa mig ett liv.

I morgon är en sådan dag.

Alltså, ikväll ska jag inte göra choklad, jag ska inte baka och jag ska inte tvätta. Jag ska heller inte stryka, laga mat eller dammsuga under granen. Jag ska inte tvätta, bädda rent och jag ska inte packa morgondagens väska. Det gjorde jag inte igår heller, fast jag önskar att jag hade orkat. Jag ska inte göra någonting i kväll förutom ligga på soffan och titta på tv, för det är allt jag orkar.

Jag ska alltså inte....

onsdag 12 december 2012

Sommar, sommar, sommar

Idag har jag planerat nästa sommar. Jag har bokat boende, betalat lokalhyra, bokat båtbiljetter och lite annat smått och gott. Under alla de år jag jobbat med att förbereda Almedalen har jag aldrig varit ute i så här god tid. Mitt jobb har ett fantastiskt spännande program på gång. Det kommer handla om sex i stor utsträckning faktiskt. Sex som i sexualupplysning till exempel.

Jag planerar nästa år på många andra sätt också. I det personliga. Vad det innebär krävs nog ett jullov att fundera på så jag längtar mer och mer för varje dag. En vecka kvar - max.

Vi lyssnar på världens kanske bästa låt så länge:


tisdag 11 december 2012

Mitt jultal - war on christmas?

Vad är svenska traditioner avseende jul? Tja, det skiljer sig väl från människa till människa men en sak har jag upptäckt. Fler och fler i min närhet har gjort det till tradition att lämna landet under julhelgen. En del åker till Gran Canaria, andra till China eller Thailand och ytterligare någon hela vägen till Australien. Den sammanhållande faktorn verkar vara att man längtar bort från granen och till värmen och avkoppling.

Är inte detta det stora hotet mot julen så säg? Att folk ens har mage att lämna Sverige och de svenska traditionerna. Det är ju förskräckligt.

Eller så är det utmärkt och en del av evolutionen. Nya traditioner skapas när nya familjekonstallationer eller vänskapsrelationer uppstår. Vi flyttar och vi jobbar och vi bryter upp. Vi föredrar att utnyttja ledigheten till samvaro på andra sätt än kring doppet i grytan. Kalle kan man ju för övrigt se på play när man kommer hem om man nu skulle vilja det.

Själv åker jag hem till mamma. I år enbart tillsammans med yngsta dottern. Den äldsta ska jobba. Det gjorde jag också när jag var i hennes ålder. Det var en del av min frigörelse och ett sätt för mig att skapa mina egna traditioner kring jul. Så är det nog för många och jag är säker på att nästa år eller kanske året därpå kommer vi att fira tillammans igen.

Idag lyssnade jag på jultalen från några av partiledarna. Det är familj och tradition och hem och tänk på de ensamma och gamla och de som inget har från de flesta. En av partiledarna sticker ut och det är så klart sverigedemokraternas. Han uttrycker sin oro över det han uppfattar som en attack på de svenska traditionerna. Det handlar bland annat om skolavslutningar i kyrkan. Dessa fick mig att missa skolavslutning avslutningar på min tid eftersom man envisades med att välsigna och be böner och trosbekänna. Jag har inget emot kyrkorummet, men håll konfessionen borta. Det tror jag de flesta kan enas om. Att höra en partiledare ställa människor mot varandra och försöka skapa konflikt som han gör är mycket obehagligt.

Det är egentligen ganska enkelt. Låt mig definiera mina egna traditioner och låt vårt land utvecklas i takt med tiden. Annars tänker minsann jag också allvarligt överväga att lämna landet nästa jul!

måndag 10 december 2012

Jag är inte rasist men...

Ni som hängde på nätet igår antar jag såg debatten om pepparkaksgubbarna och "nu får det vara nog". Som vanligt en debatt i högt tonläge om att vänner är beredda att gå genom eld och vatten för att få säga negerboll och läsa Tintin i Congo för sina barn. 

Jag var själv uppriktigt ledsen när dagen var slut. Det är så svårt att förstå att folk inte fattar vad det egentligen är man försvarar. Med lite sorg i hjärtat över sakernas tillstånd gick jag och lade mig.

Så idag har någon skrivit en lång text som beskriver exakt det jag kände. Exakt. Så, snälla du - om du bara ska läsa en längre text i år. Låt det bli denna. Läs texten, och begrunda den.

söndag 9 december 2012

Granen står så grön och grann

Jag har berättat om det förut men jag vill göra det igen. Igår fick jag årets julgran levererad. Förra året var första gången jag lät köra hem en julgran, få den tillyxad och monterad. Det var en bekvämlighet som jag aldrig mer vill avvara. Vi har inte haft gran på massor av år men nu när det är så enkelt njuter vi i fulla drag. Vi skaffar granen redan nu eftersom vi inte är hemma på själva juldagarna men det går så klart att få leverans ända in till juldagarna.

Så här gör man: man loggar in på www.dinjulgran.se Man klickar i det man vill ha. Vilken typ av gran, fot, kulor, ljus (frivilligt så klart, jag använder mitt eget pynt). Man skriver i när man vill ha granen levererad och så hör leverantören av sig och bestämmer närmre. Det är enkelt, det är prisvärt och granen jag fick hem igår är så nära en Disney-gran man kan komma. 

Har du en äldre anhörig som behöver hjälp? Har du svårt att få det där jävla livspusslet att gå ihop i jul? Vill du bara vara lite bekväm? Har du helt enkelt inte lust, tid, förmåga eller vad det nu kan vara? Detta är en tjänst jag varmt kan rekommendera. Så här ser min gran ut idag:




fredag 7 december 2012

Jul (godis) igen

Ibland förbannar jag mig själv för att glömma dokumentera saker och ting. Ett sådant tillfälle var igår kväll. På agendan stod att göra geléhallon. Fina, rosa, mumsiga geléhallon. Det gick så där kan jag redan nu avslöja.

När jag gör sådana här saker i köket är jag alltid väl förberedd och har rätt grejer i rätt proportioner framme. Så även i går. Hallon, socker, honung, citronsyra och gelatin. Ja, och så en termometer så klart. Allt gick bra till att börja med. Jag passerade hallonen, mätte upp socker etc, blötlade gelantinet och satte igång koket. Sockersmet som ska värmas till 150 grader.

150 grader.

Kan berätta att det tar lite tid att komma upp i den temperaturen men med tålamod går det. Det du också behöver veta är att när smeten når 145 grader är det dags att ta den från spisen för värmen fortsätter att stiga. Ha också en tillräckligt stor kastrull. Det hade inte jag. Alltså, sockersmeten över hela spisen. Det tog sin lilla tid att få bort kan jag säga. Den blir stenhård väldigt fort.

Nåja, i fort med de passerade hallonen och citronsyran. Tänk då på att om hallonsmeten är för kall (gjord på frusna/halvtinade hallon) stelnar sockersmeten allt för fort. Jag gav mig inte utan rörde på och lyckades rädda det mesta av smeten. Under tiden har du så klart kommit ihåg att smälta gelatinet på låg värme... och så rör en ner det också.

Tja, så var det klart. Jag hällde upp smeten i formen som jag klätt med papper och ställde ut den på balkongen för att stelna.

Här kommer ett tips. När gelégrejer ska stelna bör de stå plant. Om man ställer formen lite, minsta lilla, på sniskan så har man inte längre en början till geléhallon utan en stor hallongeléblobba. Det har jag nu. En mumsig stor geléklump. Så, i helgen ska jag smälta geléklump och göra geléhallon. Vad ska du göra?

torsdag 6 december 2012

Springtime

Hallå, det är en viktig dag idag. Jag skulle kunna skriva om en massa saker som har upprört mig sedan igår men eftersom jag har bestämt mig för en personlig grej så tänker jag att ni kan få några saker att fundera på själva. Lite hemstudier helt enkelt.

Här kommer frågorna:

Den första grejen jag undrar kring är diskussionen om att förbjuda "kriminella organisationer", eller deltagande och stöd därtill. Tanken är att om man ger pengar eller liknande stöd till Hells Angels så ska man kunna straffas för det. Det är ingen ny diskussion, den har pågått i riksdagen i minst 15 år, men nu har den blossat upp igen. Själv tror jag att det är en livsfarlig väg att gå. Vem bestämmer i morgon vilka organisationer som ska vara förbjudna att stödja? För tjugo år sedan var ANC en sådan. I Tyskland har det varit förbjudet med nazistiska organisationer, ändå är det nazistiska våldet högst levande. Jag tänker att det är handlingar som ska bestraffas. Om det ekonomiska stödet är ett faktiskt bidrag till brott borde stämpling och försök till brottet i fråga räcka. Hur tänker du?

Den andra frågan handlar om skolan. Jag tror att en del av nyckeln till framgång är att lärarna måste gå in i klassrummet och från dag ett se sina elever som A-barn. Alltså, barn som är kompetenta och intresserade. Sedan är det upp till läraren att upprätthålla detta intresse. Jag träffar inte sällan lärare som fortfarande säger "man ser ju redan när dom är små om dom ska misslyckas eller inte". Vad tycker du om det?

Tredje frågan handlar om Alexander Gernts återkomst i landslaget. Förra veckan dömdes han av hovrätten för två tillfällen av misshandel. Igår meddelade SvFF att han är tillgänglig för landslaget, om han är sportsligt på nivå. För mig är det enkelt, han har två års villkorlig dom. När den är över kan han få komma tillbaka. Tycker du han kan representera i landslaget?

Men, nu till det viktiga. Har bestämt mig för att provspringa i kväll. Det är snöigt och halt. Inte optimalt men nu står jag inte ut längre. Står inte ut helt enkelt.

onsdag 5 december 2012

Jag ser det snöar

Igår när jag gick hem från jobbet och var på väg ner i tunnelbanan mötte jag två stora kralliga väktare. De gick med myndiga steg in i tunnelbanenedgången före mig. Den aktuella nedgången består av en liten typ vänthall, en rulltrappa ner och sedan kommer spärrarna. I detta lilla utrymme högst upp står ibland en mindre grupp missbrukare och trashankar för att hålla sig undan väder och vind.

Det behövdes igår.

Ordningsvakterna klev myndigt fram mot de tre trashankarna som raskt samlade ihop sig och visade att de tänkte gå därifrån. Inga problem mister, inga problem. Bredvid stod två prydliga personer, unga män, som antagligen stämt träff vid uppgången men inte ville stå ute och vänta, vilket man kan förstå. De fick stå kvar.

När jag kom tillbaka till samma plats i morse hade jag tänkt att jag skulle åtminstånne bjuda på en kopp kaffe från kiosken. Det brukar nämligen jämt stå frusna människor på just denna plats. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Men, det fanns ingen där.

Var befann sig dessa personer i natt? Var vaknade de i morse? Var tar de vägen under dagen? Slänger ordningsvakterna ut dem idag också? Har de torra kläder? Har de skor? Hur ska vi lösa problemet med hemlöshet? Kommer någon att frysa ihjäl i dag? Frös någon ihjäl inatt?

tisdag 4 december 2012

Jag blir fri när du blir fri!

Jag har diskuterat feminism och jämställdhet till leda, på nätet och i verkligheten och i tid och otid. Och, ja - jämställdhet och feminism hänger ihop. De förutsätter varandra. Ser du inte strukturerna så ser du inte problemen. Om du inte ser problemen kan du knappast hitta lösningarna. Det är inte raketfysik direkt.

Många, framför allt män, har problem att tala om feminism och jämställdhet för de tror inte att de drabbas av strukturerna. De ser heller inte sin egen del i problemen eftersom de tror att det innebär att man samtidigt måste ta ansvar för allt ont. Så är det så klart inte. Men, det finns en gammal sanning som lyder: "vill du vara en del av problemet eller en del av lösningen?" Det är i själva verket den viktiga frågan. Dessutom finns så klart rädslan att förlora privilegier, det är självklart.

Därför blir jag extra glad när jag läser PM Nilssons debattartikel i Expressen idag. Han erkänner strukturerna men pekar på att de drabbar både kvinnor och män. Liksom kvinnor i stor utsträckning krävt frihet från de partriarkala stukturerna är det kanske dags för män att göra det samma. Slit sönder era bojor. Först när var och en är fri är vi alla fria.

måndag 3 december 2012

Plus och minus

Alla dagar har plus och minus. Det man vill uppnå är att man har positiv balans på slutet. När man ska summera ska alltså de goda händelserna, känslorna och intrycken vara fler än de dåliga. Eller, om inte fler så i alla fall större.

Idag vet jag inte hur det kommer sluta. Det kan man ju inte veta på förhand men det finns ju lite tid kvar.

Det började bra. Fick ett erbjudande som känns väldigt spännande. Erbjudandet innebär en intellektuell utmaning och det är ju alltid spännande. Berättar så snart jag bestämt mig.

Så en trevlig jobblunch.

Sedan en slitig eftermiddag. Sedan en stressig hemfärd. Sedan ett lite småtrist möte. Just nu väger det lika.

Håll tummarna allihop för en väldigt trevlig kväll.

söndag 2 december 2012

Syrien

För en herrans massa år sedan pluggade jag arabiska på universitetet. Varför? Ja, det kan man så klart fundera på. För mig var det nyfikenhet, behovet att sticka ut och lite sökande. Att arabiska är ett av världens absolut största språk och att den arabiska världen influerat och lärt oss massor genom århundradena var också en lockelse och drivkraft.

Efter ett år på universitetet åkte jag och två pluggkompisar till Syrien för att åka runt ett par veckor. Det var en spännande resa. Syrien var ett vackert land. Dessutom finns det historia. Krak de Chevaliers, en otroligt väl upprustad gammal korsfararborg utanför Homs. Hama med sin fantastiska marknad, vattenhjulen och täta gränder. Vi hyrde ett hus vid stranden i Latakia där vi också mutade polisen för att få förlängda visum och vi turistade i Tartus. Var vi än kom var människor inbjudande och generösa. Ingen vågade tala politik men de var nyfikna på oss. Var vi än kom fanns det folk som ville dela med sig.

Idag läste jag om Aleppo i en av morgontidningarna. Där var vi så klart också. Vi kom dit och med oss hade vi en lapp från den lokale grönsakshandlaren på torget hemmavid. Hans familj bodde i Aleppo och han ville så gärna att vi skulle hälsa på. Så, sagt och gjort satte vi oss i en taxi och lämnade fram adressen. Väl på plats möttes vi av en överlycklig familj. Vi fick dricka många koppar väldigt starkt kaffe den dagen. Hälsa på alla grannar och bekanta som ringdes in för att träffa oss.

Jag har en känsla av att jag skrivit om det här förut men jag måste skriva om det igen. Varför? Jo, för att jag undrar varje dag hur alla människor vi mötte har det idag. Jag undrar verkligen hur de har det.

lördag 1 december 2012

Hur hamnade vi här?

Jag minns när jag gick i typ mellanstadiet och funderade på framtiden. "Tänk när det blir år 2000!!! Då är vi TRETTIOFYRA ÅR!!!! 34, trea fyra - ojojoj, vad gammalt" Sen gick tiden, några år senare flyttade jag till Stockholm. Då var jag 18. I Stockholm byggde jag mitt vuxenliv. Vänner, jobb, plugg, barn, dagis, jobb, skola för ungarna, föreningsliv, träning, - allt sånt som skapar ens tillvaro. Människor kommer och går ur ens liv, lite fram och tillbaka.

Det finns några människor som varit med nästan hela tiden. Tror jag snuddat vid historien förut. Några av dem mötte jag redan som tonåring hemma vid, när de kom förbi med sitt band och spelade på Rockslaget. Att jag sedan hamnade på samma arbetsplats som några av dem i Stockholm är mer än otroligt. (Till råga på allt var det på en långvårdsavdelning på Råcksta sjukhus. Samma sjukhus som sedan blev det skandalomsusade Koppargården i regi av Carema).

Nåja, nu var det inte det jag skulle prata om utan om en av de här människorna som faktiskt hängt med sedan dess. Vi ses inte så ofta men när vi ses är det skoj. Som sagt, hur vi hamnade här vete sjutton. Idag ska vi nämligen fira Tompa som fyller 50.

Hallå! Fattar du? Femma nolla - FEMTIO.

Och, det är ju ingen ålder att skryta med. Faktiskt. Grattis Tompa ( i Vit skjorta nedan).


fredag 30 november 2012

Soppkökssamhället

Snökaos!

Varning - klass ett!

40 cm snö på ett dygn!

Rysskyla!

Kaos!

Varning, varning, varning

Varje morgon går jag över Medborgarplatsen i Stockholm. Kommer till jobbet strax efter att de få härbärgen som finns har stängt. Och innan eventuella köpcentrum med värme eller dagverksamheter har öppnat. Det är tydligt att några av de trasiga individer som jag möter inte fick plats på det där härbärget för natten. Eller inte var nyktra nog att komma in. Eller inte hade pengar nog att bli sittande på en nattöppen kiosk eller hamburgerrestaurang hela natten. Eller bara inte hittade dit eller kunde språket eller inte orkade.

Har du tur kommer en vänlig person förbi och ger dig en blick. Ett vänligt ord. En slant. En rikskupong. Ett par strumpor och ett par skor.

För en dörr som går att låsa har de inte.

En varm och ren egen säng har de inte.

En spis för att värma en kopp te har de inte.

Ett täcke, en tv - det enklaste, inte lyxen.

Drinkarna, rabattrensningen - vad det nu är du vill ha hjälp med när du ringer RUT, det har du inte så mycket nytta av när du inte har en egen nyckel.

RUT är för dig som inte lever i soppkökssamhället. RUT är för dig som har ett hem. RUT är istället för något annat. RUT är egoism istället för solidaritet. Det är så det är. Sedan kan ni säga vad ni vill. RUT är det du kräver och priset är soppkökssamhället.

Välgörenhet istället för solidaritet.

Välgörenhet istället för välfärd.

Soppkökssamhället.

torsdag 29 november 2012

Låt tornet falla

De senaste veckorna har avslöjande på avslöjande skakat SD. Det har som vi alla sett handlat om företrädare på hög nivå som uttalat sig rasistiskt och sexistiskt och betett sig allmänt illa. Det tog ett bra tag och krävde påpekanden innan media faktiskt tog upp det som var riktigt viktigt i skandalen. Det riktigt viktiga var nämligen att Sverigedemokraterna inte bara var lite allmänt fyllerasistiska utan faktiskt tog sig rätten att bestämma vem som var svensk nog i deras ögon.

När media väl hakade på denna fråga hade anhängarna till SD sedan länge slutat lyssna. "Äh va fan, alla har väl slängt ur sig ett jävla fitta/hora/blatte/svartskalle på fyllan". "Typiskt PK-media att hålla på med sånt där, vi är inte rasister - vi pratar om integration och....".

Nej stopp där!

SD pratar inte om integration. SD är inte ett tolerant parti. SD är inte ett parti som vill alla väl och bara säger som det är. SD är ett parti som för en rasistisk politik. Att deras företrädare är lite sexistiska eller rasistiska på fyllan är självklart inget som skrämmer bort folk som är just lite sexistiska och rasistiska (på fyllan). Men, om granskningen istället handlar om vad de verkligen säger så kanske.

Och för den delen, om du som läser det här och hängt med ett tag ska vara riktigt ärlig så vet du. Herregud, i våras fick jag försvara mig med hull och hår för att jag tyckte man skulle sluta skrika hora och sjunga sexistiska ramsor på fotbollsläktaren. Försvara mig från folk som är antirasister. Vad är skillnaden mot att en sverigedemokrat säger "lilla horan" på fyllan? Vad får er att tro att människor ska sluta rösta på SD för att deras företrädare är "som folk är mest"?

Ja, de flesta kanske inte går runt med järnrör på stan eller för den delen sitter de flesta inte i riksdagen. Och ja, jag tycker man kan ställa högre krav på vissa men jag blir inte FÖRVÅNAD.

Vi är inte bättre än så här.

Om media nu riktar sökljuset mot att granska SDs politik så kanske. Om media faktiskt sätter ljuset på varför segregationen ökar, inte bara att den ökar så kanske. Om vi ser mönstren och sopar framför egen dörr så kanske. Om vi säger ifrån, om vi verkligen orkar ta fighten mot sexismen, rasismen, homofobin så kanske. Men, det går inte att välja sina strider. Vi måste ta alla. Då kan vi vinna.

Kanske!

tisdag 27 november 2012

Vad har du gjort idag?

Jag vaknade kl 5.37 och kunde omöjligtvis somna om. Låg och vred mig ett tag och försökte sedan satte jag på lyssnarboken och tänkte att jag ska i alla fall vila. Låg kvar i sängen en dryg timma och lyssnade på en bok om Hells Angels och motorcykelgängs utveckling i Sverige. Konstigt, ja - men så blev det.

Klev upp strax före sju.

Satte på kaffe. Duschade, klädde mig, käkade ostknäcke, läste tidningen och drack kaffe.

Varför ändra ett vinnande koncept.

Tunnelbana.

Morgontid hos sjukgymnasten. Har inte varit där på två månader. Ett planerat uppehåll. Fick en omgång stötvågsbehandling på hälsenor och vader. Inget på fötterna. Dessutom manuell massage på samma områden. Fan, fan, fan vilken smärta. Men det hjälper.

Tunnelbana.

På jobbet. Skriva utkast till pressmeddelande som ska ut på lördag från Bryssel. Fundera på litteratur rörande surrogatmödraskap, läsa, läsa. Snacka med verkstaden om att dom missade en grej när bilden var inne sist. Tänka kring remisser. Flödesscheman, information, vem gör vad? Hur får alla veta vad vem gör när?

Lunch, vegetariskt, jobbsnack, gott.

Fortsätta, översätta, förankra. Vem skriver under? Ta fram mer material. Prata om BDSM-mötet. Fundera kring vad vi ska tycka om en massa saker. Juridisk engelska. Faktagranska text till lärarhandledning till undervisningsmaterial. Diskutera artikel med nordiska kollegor.

Skvallra lite med kollega.

Betala räkningar, göra reseräkning och skicka underlag till ekonomi. Fika, prata jul och diskutera pyssel. Skicka recept på knäckebröd till kollegorna. Ringa UR om morgondagen och läxorna. Läsa på om den där domen. Göra sista finputsen på pressmeddelande. Briefa pressis om några frågor. Uppdatera kunskap kring samvetsklausuler.

Tunnelbana....

Laga mat, typ äta....

Soffa...

Fundera på mötet på torsdag....

TV...

Borsta tänderna och så...

Lyssnarbok...

Sova...


måndag 26 november 2012

Härskartekniker

Håller ju på lite med fritidspolitik. Idag är det budgetdebatt. I fullmäktige ska vi debattera så att alla medborgare får veta vad vi tycker. Det är lite avslagen stämning. I skrivande stund har vi i och för sig hållit på i nio timmar så det kan man kanske förstå.

Samtidigt som vi håller på med detta timma ut och timma in utövar ordföranden härskartekniker så att till och med åhörare reagerar. Mindre kul för oss fritidspolitiker och inte bra för demokratin.

Nåja, detta ska göras och så är det. Ett par timmar till ska det väl gå. Vi håller ut och försvarar demokratin så gott det går.

lördag 24 november 2012

Du sköna nya värld!

Lyssnade på lördagsintervjun idag. Det var Urban Bäckström som blev utfrågad. Som vanligt var Thomas Ramberg fantastisk men jag blev otroligt förvånad över hur dålig Bäckström var.

Självklart ställde Ramberg frågor om privatiseringen av välfärden. Bäckström har ju sagt att sossarnas tanke om att kvalitetssäkra och att öka insyn i privata välfärdsföretag skulle vara ett gigantiskt angrepp på den fria företagsamheten. Jag måste säga att det var ett ihåligt svar han fick.

Bäckström påstod till exempel att om obligatorisk LOV avskaffas så är det ett exempel på sådant angrepp. Men, LOV är ju inte obligatoriskt så då går det ju inte att avskaffa. Han lät också påskina att kommuner har veto mot skoletableringar. Det är också fel. Minimibemanning däremot är ett faktiskt förslag, det är han emot. Gissa varför? Jo, det är så företagen tjänar pengar. Så har han mage att jämföra med hur det jobbar färre i produktionsindustri idag än för 50 år sedan typ.

Bäckström gör sedan en stark avslutning genom att i samma mening förorda platt skatt och sedan säga, pengarna kommer inte räcka till framtidens välfärd utan vi kommer behöva avgiftsfinansiera. Skolavgifter, högre vårdavgifter - du sköna nya värld.

fredag 23 november 2012

Funderingar

Ibland har man mer att tänka på än vanligt. Idag är en sådan dag. Planering, fundering, värdering - ja, det är mycket helt enkelt. Men, det är nyttigt det också. Man ska helt enkelt tänka igenom vad man håller på med då och då. Det känns som om man tar sig tid för det för sällan.

I helgen ska jag annars städa, städa och städa. Det är snart jul och då ska det vara mysigt och mysigt är det när det är (hyfsat) rent. Har för övrigt givit mig själv en julklapp i förskott. Efter mycket vånda och beslutsmöda har jag bestämt mig för att köpa säsongskort även nästa år. Mina dubier fanns efter vad som hände i våras och vad som (inte) hänt därefter men det är mitt andningshål så så får det bli.

Eftersom det är fredag tänker jag att vi kör en låt:


torsdag 22 november 2012

Upprättelse

Jag kan inte riktigt skaka av mig känslan av upprättelse. Tidning efter tidning, redaktion efter redaktion inser nu sitt svek och misstag när man spelat SD i händerna genom att inte skärskåda deras rasism. Debattör efter debattör granskar nu sina gamla argument och söker sanningen. Det är bra.

Det är nämligen väldigt enkelt. När man gör skillnad på folk och folk och söker olika lösningar beroende på ursprung är man rasist. När man vill banka in denna sanning i folk är man antidemokratisk. Det är faktiskt inte svårare än så.

När Rickard Jomshof idag säger att antiislam inte kan vara rasistiskt eftersom muslimer inte är av samma ras, då har han gått i sin egen fälla. Detta dels beroende på att han då pekar på att han delar in människor i olika raser. Dels på grund av att han inte förstår vad rasism egentligen är.

Tänker att ett lästips är på sin plats. Kolla här.

onsdag 21 november 2012

Blockering

SD har kris. Partiet håller i den bästa av världar på att krascha. Det betyder visserligen inte att rasismen upphör men den kanske får lite mindre luft. Den kanske får krypa ner under stenen där den hör hemma om den nu nödvändigtvis ska finnas. Det är bra. Det finns få saker som är så osmakliga som rasism.

Regeringen håller på att fullständigt krascha den svenska modellen med partssammansatta förhandlingar  och uppgörelser. I SAS-förhandlingarna visar man tydligt vad man egentligen har för agenda. Man visar också sin brist på förståelse för vad fackliga förhandlingar betyder och har betytt för den svenska ekonomin och välfärdens utveckling genom åren.

Samtidigt visar det sig via ekot att regeringen "gallrat" handlingar i arkiven som skulle kunna vara komprometterande för dem själva när det gäller vapenförsäljning och samarbete med diktaturen Saudiarabien.

Ikväll ska Kalla Fakta visa vilken inblandning Stefan Löfven hade i JAS-affärerna med Sydafrika.

I Gaza fortsätter bombningarna. Någon säger att mer än 70 % av offren är civila. I media klumpar man ihop "kvinnor och barn" som oskyldiga offer. Kan inte män vara oskyldiga offer? Är kvinnor och barn särskilt utsatta på samma sätt? Samtidigt säger ansvariga i Israel att man fortsätter precisionsbomba. Enligt uppgift har 100 bomber fällts bara i natt. Över 1000 skadade, över 100 döda sedan anfallen startade. Precision?

Det är så mycket som händer att jag blir helt blockerad. Hittar inget att skriva om. Hittar inget att kommentera.

Vi hörs.

måndag 19 november 2012

Callgirl

Igår var jag på bio. Jag bor som jag berättat förut nästan vägg i vägg med en biograf men kommer ändå allt för sällan iväg. Igår blev det äntligen av. Filmen på dagordningen var den omtalade Callgirl. Det var en fantastisk film. Det kvinnliga skådespeleriet. Scenografin. Musiken. Den var väldigt bra.

När jag säger det får jag direkt mothugg. "Den hänger ju ut Palme som pedofil". Eh, nej - det gör den inte. Eller, om den gör det så är det i alla fall inte vad filmen handlar om.

Jag gick dit med ett öppet sinne. Jag gick dit för att se filmen om en del av den svenska nutidshistorien. Jag fick se en skakande film som handlar om män med makt och utsatta flickor. Den handlar om den sociala vårdens misslyckande. Om flickor som ingen ser. Om flickor som får skulden för det onda som sker. Om män med makt som håller varandra om ryggen.

Kvinnorna och framför allt flickorna är filmens mittpunkt. I periferin skymtar dessa män det talas om. Det skulle kunna vara Palme, Fälldin, en SÄPO-chef och en justitieminister eller vilka män i position som helst. Det handlar om män med makt. Vilka män som helst men framför allt handlar det om utsatta flickor. Varför kan inte fokus få ligga där?

När du ser filmen, det tycker jag du ska göra, se den då med öppet sinne. Se den då som just ett dokument över svek och ett dokument om hur sårbara människor kan vara. Se den.

söndag 18 november 2012

Host, snörvel, snark

Det senaste året har jag varit sjuk väldigt många gånger. Det känns lite trist. Jag brukar aldrig vara sjuk så varför nu. Jag behöver kraft för att träna så jag håller mig pigg och orkar jobba. Jag behöver vara pigg för att hålla igång på jobbet så jag får tid över att träna. Kraften och orken går nu åt för att hosta och känna efter och boka pass som jag sedan tvingas avboka. Det är TRÅKIGT!!

Funderar på varför det är så här? Vad har hänt som gör att jag är sjuk jämt? Det känns som om halva detta året har varit hosta, snor och öroninflammation. Ska det vara så här? När går det över? Det blir en ond cirkel med dålig sömn på grund av sjuk och dålig motståndskraft på grund av trött på grund av dålig sömn.

Jag skulle behöva åka på riktig semester. Sol, solstol, bad, böcker. Det var evigheter sedan. Jag inbillar mig att det skulle hjälpa. Men, plikttroheten och dåliga samvetet sätter effektivt stopp för sådana planer. Visst har jag rest det senaste året, ganska mycket också men det känns inte som det varit semester. San Fransico, New York, Oslo, Bryssel, London, Washington, Köpenhamn, Bryssel. Ingen solsemester direkt.

Nej, sluta gnälla nu. Gör något. Gör något.

Idag ska jag städa, om jag orkar.

lördag 17 november 2012

Och så har det alltid varit

På åttiotalet började det dyka upp en massa skinnskallar med ont uppsåt i Stockholm. Jag hängde mycket på Söder, skinnskallarna i Gamla stan. Det var mycket våld, det var väldigt våldsamma personer det där. En dag började det gå ett rykte om att man hittat ett fotoregister och mycket riktigt. De skinnskallar som vi stötte på om vi vågade oss mot GS hanterade knappast detta register men att fota sina meningsmotståndare var vanligt och detta ledde till att folk blev hotade och ibland misshandlade.

Sådär har det fortsatt. När videokamerorna blev mindre registrerades allt. Jag vet inte hur många kameror man fått upptryckta i ansiktet samtidigt som rasisten på andra sidan linsen väst "vi vet vem du är och var du bor". Det har varit ett sätt att hota och skrämma meningsmotståndare men så klart också ett sätt att frisera sanningen. Dokumentation är ett kraftfullt vapen om du vet hur du ska använda det.

Under valrörelsen 2010 filmade SD allt. Ibland hade de så många egna kameror att TV och andra mediakanaler inte kom fram. Jag har mött dem i många otrevliga situationer, många hårda ord har flugit genom luften, allt finns eller har funnits dokumenterat.

Så, när människor förvånas över att Kent Ekeroth filmade och dokumenterade det som hände på Kungsgatan sommaren 2010 vill jag att alla ska komma ihåg att det var regel, inte undantag. Kära journalister runt om i vårt avlånga land. Om ni visste vilken gruva ni har att gräva ur om ni träffar på rätt åder. De är inte vattenkammade snälla pojkar, det vet vi och så har det alltid varit.

fredag 16 november 2012

Mord i maten

Ikväll ska jag lösa mord. Jag ska äta god mat och dricka gott vin och lösa mord. Så ska jag babbla med vänner, dricka lite mer vin och vem vet - kanske avsluta med en calva.

Jepp, det ska jag göra i kväll.

torsdag 15 november 2012

Tidens tempo

Dagen rusar förbi i förskräckande hastighet. Ibland känns det som att sitta på ett TGV tåg som far fram genom den franska landsbygden i hundratals kilometer i timmen. Tid för reflektion och eftertanke. Tid för att förstå resans början och slut. Tid för att fundera om man verkligen fick med sig allt i väskan.

Nej, det går för fort.

I Gaza dör barn av bomber som sägs vara menade för någon annan. Det bryr sig barnen inte om, de dör ändå. Kriget fortsätter, bomber på alla håll och kanter. Världens största utomhusarrest med tusentals sysslolösa unga människor. Det måste bli en lösning nu.

Nej, det går för sakta.

Kan någon ställa in tiden, den verkar helt ha hamnat ur led.

onsdag 14 november 2012

Det blir inte alltid....

Idag hade jag tänkt blogga om medias brist på följdfrågor. Läste nyheten om partibidragen igår. Den där Kent Persson påstår att moderaterna sedan länge arbetat för detta. Det blev twitterstorm typ. Nänä, det har ju moderaterna alls inte gjort. Mitt flöde raljerade på och så var det bra med det. Men, 99 av 100 följer inte twitter, eller föresten - det är mycket färre än så. Alltså är de flesta av oss vanliga dödliga utlämnade till att journalisterna ställer följdfrågor och har koll på grejerna de rapporterar om. Varför låter SR Kent Perssons säg stå oemotsagt? Varför överhuvudtaget ta med det citatet? Moderaterna har under väldigt många år aktivt motarbetat öppen redovisning. Nu får man ge sig.

I förrgår läste jag på SVTs hemsida om att åklagaren hade lagt ner en massa JO-anmälningar som tillkommit efter en fotbollsmatch. Eh, vad har åklagaren med JOs ärenden att göra? Och, vadå lägga ner?  Jag har försökt hitta ett källdokument till denna nyhet som spridit sig och refererats i andra media. Man undrar ju en massa saker. Vilken åklagarmyndighet? Vad har åklagaren med JO:s beslut att göra. Hur kan det komma sig att tidning efter tidning citerar nyheten och inte funderar över vad som faktiskt sägs.

Sedan kom "avslöjandena" om SD. De är rasister. Bra, nu vet vi det. Det gör mig glad men jag hann inte utveckla det där om journalisters brist på följdfrågor. Det kan det vara värt...

måndag 12 november 2012

En äkta supporter

Striden om vem som är en äkta supporter pågår ständigt. Det ska tävlas i vem som är född in i klanen och vem som stått på läktaren längst. Värst är det kanske i Stockholm där "bönderna" ska hånas. Själv är jag just en bonde. Inte i bemärkelsen att jag har odlat mat eller fött upp djur utan för att jag vuxit upp på landet. Jag har vuxit upp med tipsextra och stryktipset. Jag har vuxit upp med den lokala idrottsklubben och kärleken till fotbollen.

Första laget jag började heja på, förutom hemmaklubben i byn var Liverpool. Konstigt kan tyckas men det var två saker som avgjorde. Min syrra höll på Manchester U och så var det så klart Kevin Keegan. Han blev min första fotbollsidol. Inte långt därefter upptäckte jag Hammarby. Jag inbillar mig att det var läktarkulturen som visades på TV som avgjorde men det kan också vara det faktum att Djurgården var stora i byn eftersom bygdens son Lilldamma gått just dit. Det kändes på en gång hemtamt och bra att vara bajare. Redan som typ 12 åring eller så, som sagt- fast jag bodde på landet.

Nja, varför då tjafsa om det här igen. Jo, jag läste en "krönika" i DN om just detta. Om du är född utanför Stockholm före dig icke besvär. Då är du bara en töntig bonde som försöker smälta in. Håller du på något annat lag än ditt hembygdslag är du oäkta?

Undrar om det bara är dialekter som ska rensas ut eller kanske gäller det hårfärg, brytning och liknande också?

Det finns två meningar i krönikan som jag dock ställer mig bakom till hundra procent. Och det är följande: En äkta supporter stöttar sitt lag, oavsett hur det går. För Alltid.

Här kan du läsa själv: http://www.dn.se/sport/fotboll/bajen-bars-och-bondlurkar

Och ja, jag håller på Bajen - Fortfarande och alltid (och nej, jag bor inte på Söder eller ens söder om söder utan mitt i Gnagarland, bakom fiendens linje).

söndag 11 november 2012

Ensam hemma

Söndag kväll. Egentligen skulle jag vara på väg mot Göteborg. Istället ligger jag på soffan och känner mig ömklig. Har haft en fin helg med besök av syster, svåger och mamma men idag är det ändå inte mycket med mig. Somnade och vaknade med ont i halsen och ont i kroppen. Känns lite bättre nu men som sagt, Göteborg och MR-dagarna fick jag ställa in. Du som känner mig lite grann vet att det är dags att berömma mig nu för att jag klarade av att ställa in.

Nu har besökarna åkt hem. Yngsta dottern är på jobbet. Hon jobbar varje söndagskväll vilket gör söndagar till mina ensam hemma-kvällar. Vad gör man med sådan? Bio? Träning? Tvätt? Ligga på soffan? Jag vet verkligen inte vad man gör med tid.

Nåja, jag får helt enkelt vänja mig. Snart flyger sista ungen ut. Jag trappar ner på politiken och tiden kommer då finnas i överflöd. Eller så hittar jag ett annat projekt att roa mig med. Det kan nog hända. Ja, det kan det. Men i kväll väljer jag soffan, så är jag frisk och kry i morgon.

lördag 10 november 2012

Jesus Christ

För en herrans massa år sedan, när jag var 13 år, åkte jag för första gången utomlands utan föräldrar. Ja, faktiskt utan vänner också. Faktum är att jag inte hade varit utomlands så många gånger överhuvud taget. På den tiden, alltså på 70-talet var jag inte så unik som inte hade varit i hela världen. Samtidigt var det inte så många 13-åringar som åkte på språkresa ensamma heller.

Det var i alla fall en fantastisk resa. Jag lärde mig engelska så klart. Jag lärde känna människor, musik och engelsk familjekultur. Jag lärde mig röka och dricka öl. Jag lärde mig smita in på disco fast jag var för ung. Vi gick på bio, mest jämt. Vi bodde i en familj, jag och en svensk tjej till. De tyckte jag var konstig för jag inte åt kött, annars var det helt ok.

Tre veckor tillbringade jag i England. Vi bodde i Plymouth, längst nere i sydväst. Två dagar var vi i London. Jag tänker ibland på ansvaret när de släppte ut 20 trettonåringar på stan. Två av oss kom också bort men blev återfunna hos polisen några timmar senare.

Under Londonvistelsen var vi också på musikal. Tror faktiskt det var sista året av orginaluppsättningen av Jesus Christ Superstar. Ikväll ska jag se samma musikal fast i Stockholm. Jag ska se den med systern, hennes man, mamma och mina döttrar. Det ska bli kul. Varvet runt liksom. 33 år senare.

torsdag 8 november 2012

Fullt upp

Idag är jag i Bryssel för att lära mer om European social charter och hur det civila samhället kan använda kommittén för att klaga när man inte får rättigheter tillgodosedda. Konstaterar att EUs ekonomiska politik inte gynnar mänskliga rättigheter i allmänhet och kvinnors rättigheter i synnerhet.

Lärorikt, oroande och skrämmande. Svårt! Det finns så mycket att lära och så mycket att göra.

onsdag 7 november 2012

På tur

Är på väg till Bryssel. Hade bokat ett tidigare flyg för att hinna med ett möte. Mötet blev inställt. Hade bokat träff med en vän för kvällsaktiviteter. Då blev vännen tvungen att åka till Stockholm. Vad gör man då? En hel eftermiddag och kväll till eget förfogande! Ja, det är en nöt att knäcka.

Nåja, har ett gäng rättsfall i väskan som väntar på läsning. Varav ett stort och tungt som ska gås igenom i morgon. Har en utredning som ska svaras på före nästa vecka, även den i väskan. Tur att mitt hotell enligt beskrivningen på nätet har "an oversised desk".

Så, tar eftermiddagen ledigt. Tar en promenad på stan. Kollar runt lite, sådant man aldrig hinner. Vem vet, kanske hittar några julklappar rent av. Så blir det jobb i kväll. Utsikten från hotellet ska vara väldigt trevlig sägs det. Vid ett överdimensionerat skrivbord, bara jag och mina rättsfall - och med utsikt.

Kan bli bra det här ändå.

tisdag 6 november 2012

Yes we plan

Jag jobbar för en av IPPFs medlemsorganisationer. Va, IPPF? Ja, för oss är det självklart med rätt till abort, sexualundervisning och preventivmedel. Så självklart att vi inte ens vet vad IPPF är trots att vårt eget RFSU var med och grundade organisationen. Så självklart är det inte för alla. Däremot är det för många en livsviktig organisation. Därför är jag både stolt, glad och nöjd att vara med i denna rörelse.

Idag är det val i USA. Vinner republikanerna så har vi jobb att göra för att förhindra bakslag, vinner Obama kan vi fortsätta framåt när det gäller sexuella och reproduktiva rättigheter. Så enkelt är det.




måndag 5 november 2012

Träning och mörker

I helgen har jag tränat, äntligen tagit i ordentligt. Var på ett pass med en instruktör som verkligen gav en utmaning och jag antog den. Det är så himla bra och det krävs så lite för att känna sig duktig. Och, man är starkare än man tror. Visserligen kan jag fortfarande inte springa men kanske, kanske är det bara en tidsfråga. Det känns faktiskt så. Det är konstigt att man längtar ut och springa i mörkret och regnet men även då är det härligt, tro mig.

Men, när du ger dig ut i mörkret, tänk då på att ta hand om dig och var försiktig. Oavsett om du ska springa, gå, cykla eller vad man nu kan tänka sig. Du är mer osynlig än du tror. Det är mörkare än du anar. Allra mörkast är det i november.

Så, på vägen hem idag. Skaffa livförsäkringar till både dig och dina nära och kära. I stan och på landet, du är lika mycket värd en reflex.

Ta hand om dig.

söndag 4 november 2012

Att våga lära nytt

En vän till mig var på besök på mitt jobb. Min kollega hade bett henne komma för att hon genom att vara sig själv hade speciella kunskaper om något vi behövde lära mer om. När hon gick därifrån sa hon att hon var så glad att hon träffat på en organisation som faktiskt utgick från att den inte visste allt.

Det är en viktig sak. Att vara nyfiken och inte stänga ute sådant som faktiskt kan bidra till lärandet. Det fick mig att fundera lite extra igår.

Jag kom att prata med några poliser på nätet. Vi pratade om handledning och traumabearbetning. Ni som känner mig vet att jag jobbat med polisfrågor i många år så när jag pratar om detta är det inte bara hittepå. Detta till trots möter man i denna diskussion, liksom i det mesta som gäller polisens arbete, av en mur. Vi vet bäst och ingenting kan rubba oss. Andras erfarenheter och kunskaper är fullständigt ointressanta och möts bara av ett rungande "du förstår inte" eller "tala inte om för oss hur vi ska sköta vårt jobb".

Det är trist och konservativt. Kanske är också den allmänt avvisande inställningen till lärande en av orsakerna till polisens sjunkande resultat. Många poliser är negativa till att göra om polisskolan till en högskoleutbildning och därmed öppna organisationen för metodforskning. Det håller inte. En av samhällets viktigaste och dyraste organisationer måste våga öppna sig och våga lära nytt. "Vi vet bäst" är en attityd som inte håller i längden.

lördag 3 november 2012

Svenskfientlighet

Dom kallar det svenskfientlighet
om man visar lite mänsklighet.
Men jag säger att dom inte vet
någonting om svensk identitet
någonting om solidaritet.
Ingenting om dom som aldrig ses,
Hånas, fryses ut och tystas ner...

/Promoe

Lyssna på låten, lyssna på texten. Ta ställning - agera, mot rasismen som krossar oss! Mot egoismen som äter oss. Lyssna sedan en gång till. Vi är fler!


fredag 2 november 2012

50? Det skulle man aldrig kunna tro.

Idag tillägnas denna blogg till Håkan som fyller 50. Bilden nedan säger mycket om Håkan. Förutom att han är glad och stilig är Håkan en person som gillar att ta hand om människor på alla sätt han kan. Om du vill träffa Håkan så kan jag rekommendera ett besök på Café Bönan i Eskilstuna. Där pysslar Håkan om folk dagarna i ända.

Idag hoppas jag dock att du inte jobbar Håkan. Jag hoppas inte heller du serverar bubbeldrycker. Istället hoppas jag att du blir serverad själv. Både champagne och mat och tårta och allt vad du vill ha. 

Grattis önskar jag till dig och ha en underbar dag!


torsdag 1 november 2012

På tal om flyktingboende och SDU

Idag har jag sett en oändligt osmaklig film från sverigedemokratisk ungdom. De beskriver ett flyktingboende med champange, frukt på fina fat och guldkranar. Jag tänker inte länka till filmen men den är som sagt sjukt obehaglig.

Filmen fick mig att tänka på stan som jag kommer ifrån. När jag växte upp på sjuttiotalet var det kris. Arbetslösheten var hög i hela landet, inte minst i min hemstad. Eftersom jag kommer från en bruksort, granne med en varvsort var det hårda tider. I stan fanns ett konferenshotell med fantastiska "villor" i en gigantisk park som hotades av förfall och nedläggning. Det var misär helt enkelt.

På andra sidan jorden var det misär på ett annat sätt vilket gjorde att det kom massor av flyktingar från Chile och andra länder i närområdet till min hemstad. Konferenshotellet blev till flyktingförläggning. I matsalen serverades så klart mat och i konferenslokalerna bedrevs dåtidens SFI. Tack vare att hotellet blev en tillfällig flyktinganläggning skapades jobb på orten och med tiden kunde hotellet också rustas upp. De så kallade brunnsvillorna är idag tiptop och väldigt vackra. Badanläggningen är av yppersta klass. Det finns ett spa och en golfanläggning. Parken utsågs för några år sedan till en av Europas vackraste.

Jag är övertygad om att solidaritet lönar sig på många sätt. Detta är ett praktiskt exempel.

Så här ser anläggningen ut idag


onsdag 31 oktober 2012

Hit och dit

Springer runt.

Lämnar papper.

På möten.

I samtal.

Har sovit dåligt i natt. Det finns så himla många saker som måste fixas. Det är hål i välfärden och någon måste stoppa in ett finger innan vi drunknar allihop. Tycker vi skulle kunna hjälpas åt. Det vore väldigt bra så jag får sova istället för att virka lappar i landet mellan vaken och sömn.

Jobbar, och springer runt och lämnar papper inför möten och samtal. Vänder och vrider på tankar och idéer. Det är mycket att göra och det är inspirerande och stressande. I morgon ska jag vara på möte hela dagen. Har så mycket att fixa, så många att rädda.

Hur ska jag hinna?

En drink och en solstol.

En bra bok.

Jullov.

tisdag 30 oktober 2012

Att ta från hyresgästerna och ge till de andra

Alltså, rätta mig om jag har fel i mina beräkningar men det här ser inte snyggt ut tycker jag.

I Sundbyberg har den styrande minoriteten* presenterat sin budget. Budgeten innehåller en skattesänkning på 15 öre. Det innebär för en person som tjänar 20 000 kronor ca 30 kronor/månad. I ett normalhushåll med två inkomster kanske upp till 70-80 kronor per hushåll.

I kommunens kassa betyder detta 13 000 000 kronor mindre. 13 miljoner är mycket pengar. Bra mycket mer än 30 kronor. En genomsnittlig lärare kanske kostar kommunen 600 000 kronor per år, ett vårdbiträde eller en barnskötare något mindre. 13 miljoner blir många välfärdsarbetare.

Fast, den styrande minoriteten kanske tycker att vi har nog med lärare, vårdbiträden och barnskötare i vår stad.

Men, i sanningens namn. Man kompenserar en del av uttaget. Den styrande minoriteten väljer nämligen samtidigt att ta ut 8 000 000 kronor från Stadshus AB. Det bolag som ger avkastning är i första hand vårt kommunala bostadsbolag. Alltså, de pengar vi betalar i hyra delas ut till resten av kommuninnevånarna. Om man slår ut utdelningen per lägenhet kan man räkna med att vi som bor i bolaget betalar mellan 80 och 100 kronor i månaden av vår hyra i utdelning.

15 öre i skattesänkning ger inget i din ficka men många välfärdsarbetare till dom som har det svårast. Det kan vara värt att fundera på.

Jag vet inte vad du säger. Jag tycker det är skit.

*Den styrande minoriteten består av S, MP, KD och C.

måndag 29 oktober 2012

Söderstadion kallar

Det är nästan mörkt ute. Det regnar och blåser. Men det spelar ingen roll. Det har det gjort många gånger förut. Både på ena och andra sättet. Ikväll tar vi höstförväl till vår älskade Söderstadion. Och jag tänker tillbaka på dom kalla höstarna genom åren. De åren vi inte var så många och de åren vi var desto fler. De åren man hade gott om plats på norra och de åren man fick hålla tillgodo med skymd sikt på södra. Åren med ungarna på västra och så ett par besök på östra.

Idag tror jag att:



söndag 28 oktober 2012

Söndag

Sitter och scrollar igenom dagens twitter och facebook efter att ha bläddrat i papperstidningarna till morgonkaffet. Det är det bästa med söndagsmorgnar. Att hinna dricka upp kaffet. Att hinna läsa hela texten innan man reser sig. En vanlig morgon har jag högar med texter till "senare" som oftast inte hinner annat än skummas innan det är nästa dag.

Har ett antal tidskriftstexter som ligger på vänt men de får jag ta i tu med senare. Så ska jag skriva en text också. Den texten ska handla om skolan i min hemkommun. I min kommun där statistiken nu börjar visa på rejäla hål i systemen. Kanske kan det bero på att föräldrar väljer privatskolor med allt för få behöriga lärare. Kanske beror det på att kommunala skolan inte klarar sitt uppdrag. Det behöver vi ta reda på. Jag gissar på att det är lite av varje som ligger bakom.

Ett bodypumppass på gymmet väntar och också. Ska lyfta tungt och basta länge idag och njuta av att vara nästan ledig. Tänka igenom texten som ska skrivas och njuta av att ha tränat hårt.

Har ju skrivit ganska mycket politik denna veckan så för att inte göra dig besviken och eftersom denna bloggtext mest var babbel så vill jag rekommendera två andra texter som har mer substans. Läs Katrin Kielos om kvinnohatet. Det är en viktig text om yttrandefrihet. Läs också Peter Wolodarski om synen på svenskhet. Han skriver om det jag anser integrationsdebatten borde handla om i större utsträckning. Att någon måste öppna dörren.

lördag 27 oktober 2012

Är du rasist lille vän?

I veckan har ytterligare opinionsundersökningar visat att SD får fler och fler sympatisörer. Det pratas mycket om det och det funderas om media är "medskyldiga" till svängningen genom sitt duttande och gullande med partiet. Eller, egentligen borde jag säga den valhänta, panikslagna och otrolig dåligt pålästa diskussionen om huruvida man får säga ditt eller datt som media ägnar sig åt, från Agenda till Medierna. Så klart relevanta och viktiga diskussioner men bara ett litet skrap på ytan.

Igår snackade vi om det på krogen. Vi pratade om mycket. Fattigdom, socialpolitik (bristen på), klyftor, arbetslöshet och andra glömda frågor. Klassresor och skola och rätten till att inte bli vid sin läst. Vi pratade också om SD. Någon sa: "jag tror de som säger att de tänker rösta på SD egentligen är rädda, rädda för arbetslöshet och klyftor". Tja, så kan det säkert vara. Det är klart att det gynnar populister när ett samhälle faller samman. Det är inte bra för någon men det är bara en del av förklaringen.

SD må vara ett populistiskt parti, men det är också ett rasistiskt parti. Genom att inte syna det och att inte aktivit ta ställning mot rasism är det plötsligt okej. Folk kan kläcka ur sig i princip vad som helst utan att få mothugg. Jag som själv är uppvuxen i Blekinge vet att de som är grunden i SDs väljarbas är just rasister. Det handlar om människor som faktiskt tycker att det är skillnad på folk och folk och att de vill bevara det så. Det är människor som inte tycker man ska beblanda sig med andra kulturer eller vad det nu kan vara.

Många av de människor som nu lyfter SD mot nya höjder är de som kallar mig landsförädare för att jag är antirasist. Det är de som för bara några år sedan tog sig rätten att skriva hot- och hatbrev. Det är de som kallar mina barn vid namn när de går förbi dem på tunnelbanan. De är rasister. De är inte främlingsfientliga. De är inte rädda. De tror att de är lite bättre. De är förvisso ofta okunniga och ignoranta men de är faktiskt rasister.

Detta är viktigt och det hänger ihop med hur SD faktiskt beskrivs i media och mellan raderna. Hur debatten tas och hur vi talar med varandra om detta. Om vi accepterar något slags rädsla som "ursäkt" för att rösta på SD förminskar vi dem lika mycket som uttrycket "invandringskritiska" gör. Man får stå för vad man säger, man får stå för vad man gör. Det är min skyldighet och din.

Jag tycker det ska vara skamligt att säga att man är rasist. Det får inte bli politiskt korrekt. En rasist borde väl helt enkelt skämmas. Du som tänker att du ska rösta på SD på grund av rättspolitik eller försvarspolitik eller för att du är orolig för arbetslösheten och vad det nu kan vara. Kom ihåg att de du väljer att göra det tillsammans med är rasister och att grunden för SDs politik handlar om just detta.

fredag 26 oktober 2012

Kom och köp - ett högre betyg

Jag har skrivit om det förut, det sjuka systemet att lärare ska ge läxhjälp mot ersättning och med RUT-avdrag till sina egna elever när de inte klarar av att undervisa dem i skolan. Skatteverket har nu satt ner foten och konstaterar att det inte finns något som hindrar denna utveckling om regeringens nya RUT-förslag går igenom.

En elev(s föräldrar) ska alltså kunna köpa läxhjälp av de lärare som har till uppgift att undervisa samma barn/ungdom. De ska kunna mot extra ersättning komma hem till till eleven och plugga upp ett betyg eller läsa in en kurs. Sedan ska samma lärare sätta betyg på ungdomarna.

Vilken skola blir först med att bara anställa lärare med F-skattesedel och sedan i sin marknadsföring erbjuda dessa extratjänster? Vad gör detta förslag med de elever som inte har föräldrar som har råd? Är den kostnadsfria, jämlika skolan helt utrangerad nu? Jag menar, att skolan redan är segregerad vet vi men har det verkligen inte gått för långt nu?

Jag fortsätter vidhålla att vi måste ha en skola som ger eleverna de kunskaper de ska ha i skolan, på jämlika villkor - lika för alla. Om en elev av någon anledning kommer efter, det händer mycket i en tonårings liv, så måste det finnas resurser att hjälpa detta barn/denne ungdom. Det kan inte få lov att vara en fråga för föräldrarnas plånbok.

Att till råga på allt subventionera detta via RUT-avdrag är så galet att man inte tror att det är möjligt. De med lite ska alltså åter igen se till att de som har mycket får mer.

Nej, det är inte okej det här. Det är verkligen inte okej.

torsdag 25 oktober 2012

En sorglig dag

Idag ska jag på begravning. Det är aldrig roligt men idag är det extra sorgligt. Personen som ska begravas är en kvinna i grannskapet som inte upptog mångas tankar när hon levde. Hon hade missbruksproblem och levde ett mycket isolerat och tillbakadraget liv. Hennes son är lika gammal som en av mina döttrar och han är nu ensam kvar. Det är i ljuset av detta man ser klart hur ihåligt vår välfärdssystem är.

Sedan en månad är pojken lämnad till sitt öde. Att röja och fixa, ordna med begravning och se om sitt hus. Lägenheten stod ju mamma för och som gymnasist och en fot utanför samhället på grund av sin bakgrund och livslånga fattigdom är det inte självklart att få ta över. Själv vill han inte, där finns alla minnen och all sorg. En kamp för livet det sista året utan att någon såg.

Han ber mig om hjälp. Det är jag glad för. Ni som känner mig vet varför jag blir inblandad. Ni vet att jag inte ger mig och att det kommer lösa sig. Ni vet att rätt kommer bli rätt för det år sådan jag är. Men, hålen i skyddsnätet blir större och större. Människor måste ha mer och mer egen kraft för att kräva sin rätt.

Det var väl inte så det var tänkt? Visst skulle samhället träda in utan att man skulle behöva stå med mössan i hand och helst på knä? Det var i alla fall det jag trodde. Se dig om, se på din granne och på ungarna i parken. Fundera på att det kan drabba vem som helst. Att man faller igenom.

Om jag dog, inte skulle min 18-åring veta hur man gör. Om det hände mig, kan du lova att du tog vid då? Kan vi lova varandra att vi tar hand om och kräver samhället på det stöd vi ville att det skulle ge? Ska vi kräva och förändra gemensamt?

Jag gör det, då kan du göra det också.

onsdag 24 oktober 2012

Juridiken

Jag vet inte om du vet varför jag började plugga juridik? Är väl inte helt säker själv men det hände sig att jag ville ha en utbildning och juridiken liksom snubblade i min väg. Det var orättvisor, rasism, mänskliga rättigheter och diskriminering som fällde avgörandet. Jag har aldrig ångrat mig.

Juridik är sjukt spännande. Det är problemlösning och allt som oftast både reparation och rättvisa. Det finns inget rätt och fel, men det finns omständigheter som ibland behöver stoppas in i ett sammanhang. Juridiken är ofta ett sådant sammanhang.

Att få vrida och vända och lösa och förklara är bra. Att intellektuellt fundera och försvåra och förenkla. Jag hade en fantastisk dag med sådana samtal igår. Jag vill ha mer. Mer samtal och mer klurande och lösningar. Jag vill ha mer.

Vet inte varför men jag tycker det passar med en låt här som inte har något med juridik att göra men väl med önskan om mer och fler samtal.




tisdag 23 oktober 2012

Utmattad

Sitter på tåget på väg till Arlanda. Ska ha möte i Köpenhamn idag. Träffa nordiska kollegor för att prata om situationen för vissa sexuella och reproduktiva rättigheter och bekymmer vi har gemensamt. En dag i Köpenhamn låter väl finfint och så skulle det kunna vara.

Igår kväll deltog jag på fullmäktige i min kommun. Mötet var slut kl 22.30. Jag debatterade bostadspolitik, skolpolitik och sade en massa självklarheter. Att vi behöver fler bostäder, inte färre hyresrätter. Att vi behöver ett kommunalt gymnasium i vår kommun. Att man kan bestämma sig för att inte acceptera rasism.

Jag gillar debatterna. Det är roligt att delta och försöka förbättra. Men, att vara fritidspolitiker och jobba väldigt mycket är ett hårt jobb. Kanske måste man välja. Fast man har lust med så mycket.

Om ett par timmar är jag på väg hem igen.

Förresten, det är typ 64 dagar till julafton.

söndag 21 oktober 2012

Det där med träning

Har varit och tränat idag. Har svårt att hinna med mina pass men kämpar på. Varje gång jag gjort ett pass känner jag så himla starkt att jag behöver mer men det går bara inte. Om jag ska bli så stark som jag vill bli och ha den energi jag vill ha måste jag hinna/kunna träna mer. Det värsta är att fötterna vägrar bli bra.

Jag har ju berättat om min stötvågsbehandling tidigare. Ultraljud som man liksom skjuter på det onda som sedan ska läka. Det har blivit väsentligt mycket bättre men absolut inte bra. Har gjort sju behandlingar, ska göra tre till. Ibland har jag dock lust att skita i det och bara springa mig igenom smärtan.

Alltså, inte är man helt frisk när man längtar efter backintervaller i småregn och kyla. Inte är man helt normal när man tänker sig crossfit-övningar i lera och kyla. När man drömmer om att släpa sig hem efter ett riktigt hårt pass i mörker, blåst och smärta. Nä, helt frisk är man inte men snart ger jag upp fotsmärtan och bara springer och springer och springer.

fredag 19 oktober 2012

Nostalgivågen

Ibland sveps man bara med, på vågen av nostalgi. Ibland blir vågen till en tsunami. Idag är en sådan dag.


torsdag 18 oktober 2012

En mall till - från en tjurig och långsint en

Du som hängt med ett tag vet att det finns få saker jag tycker så illa om rasism. Tja, det skulle vara sexism i så fall, och maktmissbruk. Ibland brukar folk kalla det moralpanik. Du vet när jag inte uppskattar att folk på fotbollsläktaren skriker fitta så fort något dåligt händer. Eller när Bo Hansson eller någon på tunnelbanan eller vad det kan vara vräker ur sig rasistiska saker. Jag tycker det handlar om hyfs och jag agerar, ständigt. Jag säger ifrån, debatterar och diskuterar. Det är obekvämt för vissa. En del tål det inte alls. I perioder har det lett till ganska allvarliga hot med polisskydd som resultat och andra stunder "bar"a hat. Det är som det är när man hotar positioner genom att ifrågasätta den rådande maktordningen.

Nåja, som sagt - jag säger ifrån. Jag vet inte om du minns incidenten när några poliser i Malmö uttryckte sig rasistiskt mot ett gäng ungdomar. Apejävlar var väl uttrycket man använde? Dessutom uttryckte man att man ville misshandla personerna i fråga. Otrevligt. Självklart blev händelsen anmäld och utredd av internutredarna. Tyvärr nästan lika självklart blev ärendet nedlagt utan att förundersökning inleddes. Det irriterade mig så jag grävde ner mig i juridiken och konstaterade att nog kunde jag begära överprövning trots att jag inte ens varit nära incidenten så sagt och gjort. Du kan läsa om det här.

Det är nämligen så här att tröskeln för att inleda förundersökning ska vara väldigt låg. Om det finns anledning att misstänka att det kan finnas möjlighet att brott möjligtvis skulle kunna ha begåtts typ ska sådan inledas. Det finns ett stort antal JO-uttalanden som gäller kritik mot att polisen och åklagarna (inte minst internutredningarna i Malmö) inte inlett förundersökning. Det kan handla om att man inte hört ett eventuellt brottsoffer (målsägande) eller på annat sätt utrett huruvida förundersökning borde inledas. Här kommer några rader om hur JO resonerat:

Åklagares beslut att inte inleda förundersökning rörande påstått polisvåld utan att höra målsägande


I ett ärende, beslutade åklagare att inte inleda förundersökning för tjänstefel utan att låta höra målsäganden. 
Så här säger JO om det:
En förundersökning ska inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats (23 kap. 1 § första stycket RB). Av andra stycket i bestämmelsen framgår att förundersökning inte behöver inledas om det är uppenbart att brottet inte går att utreda.
Tröskeln för att inleda förundersökning är låg. En förundersökning kan inledas på mycket vaga misstankar så snart dessa avser något som kan vara ett brott. Om inte uppgifterna i anmälan utgör tillräcklig grund för ett beslut i förundersökningsfrågan kan åklagaren föranstalta om förundersökningsåtgärder för att få fram erfoderligt beslutsunderlag.

Ett skäl att inte inleda förundersökning skulle kunna vara att det är uppenbart att det inte går att hitta en gärningsman eller att det tydligt framgår att det är hittepå. Är det inte så SKA alltså förundersökning inledas. Vad den sedan leder till är en annan femma. Att släntrianmässigt inte göra det är alltså inte okej.

Så, alltså - då kommer vi till pudelns kärna. Vad dagens blogg handlar om. Igår fick ett antal Bajare besked om att det inte kommer inledas någon förundersökning mot poliserna som dränkte läktaren på Söderstadion i pepparspray för ett antal månader sedan. Jag tror att man borde göra det. Tröskeln ska alltså vara låg. Dessutom har ju polisen fått backa på nästan alla de tillträdesförbud man utfärdade. Det borde vara en faktor. Kanske någon av er använde den mall jag skrev då? Så, här kommer en ny, något enklare eftersom jag egentligen vare sig sett anmälningarna eller alla avslag - men så här borde räcka:

Härmed begär jag omprövning av beslutet att inte inleda förundersökning i ärendet xxxxx. Jag anser inte att det är uppenbart att brott inte går att utreda. Händelsen är väl dokumenterad genom såväl film som vittnesmål. Att inte inleda förundersökning strider mot 23 kap 1§ första och andra stycket RB.

Det finns ett antal uttalanden från Justitieombudsmannen som klargör att tröskeln för att inleda förundersökning ska vara låg och likaså att ett beslut ska motiveras så att det framgår vilka omständigheter som ligger till grund för det samma. Frågan har också uppmärksammats vid JOs inspektion vid Riksenheten för polismål i december 2010 (dnr 6824-2010). 

Jag vill alltså att förundersökning ska inledas avseende: återupprepa sedan vilket brott det handlar om 

Skriv sedan datum, namn, personuppgifter och skicka in.

Ja, det borde väl vara det hela.