fredag 31 augusti 2012

Insikter

Första riktiga charterresan som jag åkte på tog mig till Gran Canaria och Playa Ingles. Inget särskilt med det så klart förutom att jag faktiskt gillade det. Gran Canaria och i synnerhet södra delen av ön är ju ofta lite föraktad, för att inte säga hatad men jag har alltid tyckt att det är ett trevligt ställe. Bra väder nästan alltid, gott om utrymme och inte minst god mat och vänligt folk. Det ligger heller inte så förtvivlat långt bort.

Nåja, nu var det egentligen inte det faktum att jag gillar Gran Canaria som jag skulle skriva om idag utan om insikten att den där resan till ön var tillsammans med mamma och pappa för att de skulle fira sina respektive 50 och 60-årsdagar. De föddes med 10 års mellanrum minus 4 dagar och jag minns hur mamma fick champange i polen och 50 fina röda rosor av pappa. Pappas födelsedag firade vi på planet hem. Det var också fint.

Nåja, så var det det där med insikter. Jag minns också hur mamma provade vindsurfning och hur pappa trivdes i värmen. Jag minns hur roligt och galet det var att mamma vågade sig på något sådant så gammal som hon var....

Ikväll ska jag gå på årets tredje 50:årskalas för att fira en av mina absolut bästa och viktigaste vänner. Han som nyss tog dykcert inför höstens asienresa. Så roligt och galet att han vågar sig på något sådant....

Insikter.

torsdag 30 augusti 2012

Världens viktigaste bok

Snart ska jag gå på bokrelease för världens viktigaste bok. Många av oss önskar nog att vi hade haft en sådan bok när vi var unga. Nu får vi köpa den till våra prepubertala ungar istället. Eller, inte jag då för mina är för stora men kanske du.

Det blir en kort blogg idag. Det blir ett kort och gott och gott konstaterande att jag är så glad att jag jobbar på världens viktigaste ställe!



onsdag 29 augusti 2012

Så var det dags igen

Idag ska jag börja på ny träning - igen. Ska strax gå och träffa min nya PT. Ska bli spännande att se hur det kommer funka. Har nästan inte tränat alls de sista veckorna och det funkar dåligt. Får ont och känner mig bara tröttare för varje dag. Samtidigt kollar jag almanackan som börjar fyllas på ordentligt. Måste nog fylla i träningspass i de få hål som finns kvar, annars kan det gå illa och det vill vi inte.

Shockvågsbehandlingen som jag tidigare berättat om har givit resultat. Det gör ju sjukt ont under tiden och jag är inte redo för maraton ännu men nog ska jag kunna hoppa och studsa lite. Vi får se.

I avvaktan på det kör vi en träningsfavorit:


tisdag 28 augusti 2012

När hut går hem

Idag har förbundskaptenen för herrlandslaget i fotboll presenterat sin trupp inför landskamp den 11e september. Alexander Gerndt är inte uttagen. Detta trots att han nu till skillnad från förra gången är skadefri och trots att det borde finnas utrymme för ytterligare en anfallare i truppen.

Vad beror det på? Kan det vara så att man från svensk fotboll faktiskt har tagit till sig den massiva kritiken att man tog ut en spelare som faktiskt är dömd men inte har avtjänat sitt straff för misshandel av sin dåvarande fru? Kan det vara så att man faktiskt förstod att fotboll inte är en arena som helt kan bortkopplas från resten av samhället?

Man kan fundera på hur förbundets vice ordförande tänkte när hon jämförde misshandel i hemmet med "att vara full på krogen"? Faktum är ju att vissa spelare stängdes av från landslaget just för att dom varit på krogen men det kanske man inte vill minnas.

Nu är inte Gerndt uttagen. Kanske har man lyssnat till kritiken. Kanske är det bara tillfälligheter. Landslagsfotboll är inte så himla viktigt i min värd men jag tittar gärna när tillfälle ges. Förra matchen bojkottade jag dock, av ovan givna skäl. Nu kanske jag kollar - om jag råkar vara hemma och den går på TV.

söndag 26 augusti 2012

Sent men inte aldrig

Har varit barnvakt. Det var inte alls meningen men jag fick frågan att avlasta den unga mamman som jag berättat om tidigare en kväll och det är klart att jag ville göra det. Ett intensivt dygn senare vill jag säga att det är sjukt skönt att inte ha småbarn längre. Måtte det dröja några år tills nästa generation i min familj ger sig till känna.

Annars följde jag så klart diskussionen om "klappturken" på twitter. Det är så ledsamt att dessa rasistiska uttryck förväntas gå obemärkt förbi. Jag tror nämligen inte ett ögonblick på att det var ett misstag, det var snarare ett icke förväntat motstånd. Det visar att twittraren inte är van att möta ifrågasättanden när han uttrycker sig rasistiskt. Det visar en kultur inom vissa politiska kretsar som gör det möjligt att uttrycka sig på ett speciellt sätt. Det är nog också viktigt att veta varifrån denna typ av uttalanden kommer. Nyheter 24 har skrivit bra om det.

Andra har pekat finger och sagt - än ni då, och hänvisat till uttryck om önskat våld och hat från ickerassar och vänsterfolk. Då vill jag säga att det är jävligt illa när politiska företrädare (och andra också så klart) använder sig av en våldsförhärligande retorik. Jag brukar säga ifrån men jag är inte lika bra på det som att säga ifrån när det gäller rasism. Jag ska bli bättre på det. Anstränga mig lite mer. Under tiden vill jag också ge några tips. Sluta hata så mycket. Sluta önska livet av folk. Sluta vara rasister. Sluta vara sexister. Tro mig, ni kommer att må bättre.

lördag 25 augusti 2012

En ledig dag

Idag har jag ingenting att göra, absolut ingenting. Det är städat hemma, och räkningarna är betalda. Ska i och för sig bära ut några grejer till sortering i soprummet men det gör man ju på vägen när man ändå går ut. Ska se till att laga mat, ordentlig mat, och kanske göra en matlista för den kommande veckan.

Hösta lite på balkongen kanske?

Läsa lite kanske?

Tvätta en maskin?

Springa en sväng?

Äh, bara slappa!

fredag 24 augusti 2012

Rasism?

Läser och lyssnar på debatten om trakasserierna mot personer med somaliskt ursprung i Småland. Debatten som numera mest verkar handla om huruvida de nämnda trakasserierna är rasistiska eller inte. Återigen glider vi ifrån frågan vad vi ska göra åt rasismen i Sverige och börjar diskutera annat.

I tidningen frågas Erik Ullenhag ut. Första frågan fokuserar just på huruvida det som hänt är rasistiskt eller inte?!? Ullenhag svarar, "ja det är alltid brottsoffrets upplevelse som räknas". Brottsoffrets upplevelser är viktiga men vad anser Ullenhag rent objektivt? Varför inte bara säga: ja, det är rasistiskt och jag skäms. 

Sedan kommer dråpslaget, en lång fråga om gruppen somaliers utbildningsnivå. Ullenhag svarar att man inte ska ducka för att många somalier har låg utbildningsnivå men att det minsann finns dom som är väldigt välutbildade också.

Hallå!!!!

Vad har det med frågan att göra? Är det okej att trakassera personer som är analfabeter eller som har lägre utbildning? Det "ungdomsgäng" som är ansvariga för de rasistiska attackerna mot såväl vuxna som barn. Misshandel, skadegörelser och vad det nu kan vara verkar inte heller vara så bildade, vad gör vi då.

I DN idag ifrågasätts med rätta om polisen och andra gjort sitt jobb. Det konstateras att trakasserierna pågått i år - och ingen har reagerat. Människor som flytt krig för att leva i fred och få lugn och ro behandlas som skit och ingen gör något. Jag skäms å våra vägnar. Så läser jag också om kvinnan som organiserar en antirasistisk manifestation. Bra så. Men vi måste komma ytterligare lite längre. Nämn saker vid dess rätta namn, det som händer i Forserum är rasism. Ransaka dig själv och fundera hur du själv tänker och vad som sägs i din närhet. Reagera.

Det räcker nu.

Stoppa rasismen - säg ifrån..

onsdag 22 augusti 2012

Sista striden det är

Jag har berättat förut hur jag blev övertygad feminist. Det var i skolan när jag var på besök när äldsta dottern gick i tvåan och yngsta på sexårsverksamhet. De häskartekniker och det sätt som lärarna använde mot flickor och pojkar fick mig att förstå hur djupt rotade problemen är. När jag läser på olika sociala forum om ungar som börjar i skolan idag inser jag att inte mycket har hänt.

Fröknar som kallar en Julius som kommer med ett hårspänne i håret för "lilla Julia". Fröknar som kör bort en pojke från klätterställningen där han leker med flickorna "för att killar ju är så våldsamma". Historierna är så många och dom fortsätter dag ut och dag in. I olika skepnader tills dom slutar i att kvinnor gör 75 % av det obetalada hemarbetet och tjänar 80 % av mäns lön. Alltså, det är så tröttsamt. 

Med twitter i högsta hugg och med bloggar och facebook sprider sig dock dessa berättelser som en löpeld. De sprider sig och möter rädda män som är vana att kunna hota och hata ifred. Det är en vägg av feministiska historier som låter sig berättas. Och det är underbart. Jag tänker att fast jag blir så arg att jag nästan skakar när det massiva kvinnohatet - från krav på inskränkt aborträtt till mobbing av små barn i skolan och hot om straffvåldtäkter när någon säger en åsikt breder ut sig i media - så är det underbart. Jag tror nämligen att vi är på randen till något nytt.

Det är någon som hör när jag skriker - och hon är min syster!

tisdag 21 augusti 2012

Dallas och Robinson - hösten är här

Och då menar jag höst på riktigt. Vem orkar/hinner lägga sin tid på att kolla nya versioner av gamla mossiga serier. Om jag tittar på mitt twitterflöde var det i och för sig alla. Med det i åtanke kan man förstå att folk inte längre har tid att engagera sig i den lokala idrottsklubben eller politiken eller vad det nu kan vara. TV som kan vara så upplysande och folkbildande känns mer och mer som en tröstnapp för vuxna.

Själv tittar jag väldigt selektivt på TV. Jag hinner verkligen inte med. Sport, korta serier och kanske dokumentärer eller samhällsprogram. Det låter väl sjukt präktigt, det är inte meningen men det är sanningen. Det är klart att det måste finnas en mångfald men tro mig, produktionen av Robinson-revanschen bidrar inte till att öka denna mångfald.

Hörde att det snart är dags för nypremiär på Fångarna på fortet också. Antagligen med en massa B-kändisar i fokus som får sina 15 minuter. Robinson, Dallas, Fångarna på fortet - ja, hösten är verkligen här.

måndag 20 augusti 2012

Nya relationer

Jaha, så var det väl ohjälpligt höst. Det är både vemodigt och skönt. Att komma i ordning och i rutin är ju bra och jag har massor av roliga saker på gång på jobbet. Dessutom ska jag ju komma igång med det där bokredigerandet, det innebär en ny sak som ska passas in på schemat. För det berättade jag väl om? Att jag ska redigera en biografi i höst. Det ska bli spännande.

Men det där med nya relationer. Jo, jag har börjat träna på nytt gym. Inte så att jag var missnöjd med det gamla men jag fick ett erbjudande jag inte kunde motstå. Ett år på SATS, vi får se hur som lever upp till förväntningarna. Var på ett cross-training pass idag. Det kan konstateras att det är mycket redskap inblandade och att det var väldigt svettigt. Annars helt okej. Jag tycker personligen att jag är ganska modig när jag kastar mig in bland de vältränade, välsminkade, välskräddade - men sån är jag.

Nya relationer pt två. Visst berättade jag om bilden och att dottern blivit påkörd. Börjar förlika mig med tanken att jag kanske inte får bilen reparerad. Kollar runt lite efter andra bilar. En Seat kanske, passar väl min sportiga image?

söndag 19 augusti 2012

Granskning eller tassande för makten

Igår höll Reinfeldt sitt sommartal. Jag vet inte om det var så mycket nytt. Det är mellanvalsår och visst, han tjatade på om den där tunnelbanan ut till Nacka och en massa bostäder. Det är väldigt viktiga saker i och för sig. Kollektivtrafik i en växande storstadsregion och inte minst bostäder med tanke på bostadsbristen, väldigt viktigt. Men - det är knappast nya frågor. 

I tidningarna idag är den stora frågan vad Reinfeldt sa, eller rättare inte sa, om den stora slöseriskandalen som härvas upp i media för närvarande. Lyxmiddagarna och representationen och PR-pengarna som myndigheter och stiftelser kastat ut. Ingenstans läser jag frågor kring hur det ser ut på regeringskansliet. Vi vet redan att Annie Lööv har dålig koll på reglerna kring departementets (mina) och Centerpartiets pengar men hur ser det ut hos Reinfeldt?

Alltså, kommer ni ihåg hur man centraliserade informationen till Schlingman och statsrådsberedningen? Hur mycket pengar har man lagt på PR? Finns kanske en och annan faktura att granska här också? Varför kommer för övrigt Reinfeldt undan med att svävande svara "det är bra med granskning men det är väldigt få fall av misskötsamhet...". Ursäkta men hur vet han det? 

Nåja, nog med gnäll. Istället till den goda nyheten. I höst ska jag bli biografiredaktör. Jag har väntat länge på att det ska hända. Det finns bara en person i världen jag skulle göra detta för och nu är hen redo. Det ska bli så spännande, håll tummarna för att det blir av så som vi har tänkt. Det finns en del att berätta om. Tro mig, många smutsiga detaljer och inget tassande för makten.

lördag 18 augusti 2012

Drömmar

I natt har jag drömt, massor. Insåg det när jag hade varit vaken en stund, du vet - när man känner en oro i kroppen som man inser är helt i onödan. Det är konstigt också att drömmarna i fråga ger oro eftersom dom egentligen inte handlade om särskilt mycket som borde oroa.

Jag drömde om att jag ifrågasatte tyska. Alltså språket och nyttan med att lära sig tyska. Det kan säkert bero på att jag träffade en jobbarkompis pojkvän som utbildade sig till översättare från just tyska. Väldigt konstigt. Så drömde jag om att jag fick en räkning på en lokal på Riddargatan. Jag hade glömt betala juli månads hyra och nu var det bråttom om jag ville behålla lokalen. Jag undrar fortfarande vad jag skulle med den till. Det framgick nämligen inte av drömmen.

Nåja, nu är jag vaken och snart verkar solen spricka fram bakom molnen. Tänkte att jag skulle försöka få bada och sola lite idag. Det har ju inte varit så mycket bevänt med den saken. Sedan ska jag hedra mitt nyårslöfte och gå på fest med folk jag inte känner. Eller ja, jag känner ju personen som bjudit in mig men i princip ingen annan. Det blir nog skojigt.

fredag 17 augusti 2012

Tunga dagar

Det är inte så roligt att vara Bajare just nu. Eller jo, om man tänker på speedway, friidrott och vad det nu kan vara. Men det gör jag inte. Jag tänker på fotboll, till och med på herrfotboll. Igår åkte laget ut ur svenska cupen, i första omgången. Man kan ju se det som ett fall framåt eftersom det var mot ett div ett lag, förra året åkte vi väl ut mot typ ett div tre/fyra lag men nej - det duger inte.

Nu skriker folk om att spelarna inte visar hjärta. Men vet ni, jag tror det är just var man gör. Den mysiga familjära Bajenlandstämningen gör att hjärtat man visar blir till kramp. Man springer och pangar iväg bollen, gör en (misslyckad) snurrfint eller cykelspark och missar målet. Man vill så gärna ha supportrarnas kärlek att ingenting funkar.

Det är härligt att tillhöra Bajenland som har ett fort var man än kommer men det börjar bli lite väl mysigt. Jag vill inte att "mina" spelare ska snacka spellistor med supportrar på twitter. Jag vill inte att "mina" spelare ska vara kompis på facebook. Jag vill att hela laget ska lyfta sig till en proffsigare nivå. Ja, jag tror du fattar vad jag menar.

Nej, stäng alla träningar. Ta in en idrottspsykolog. Fortsätt bygga. Fortsätt kämpa. Jobba med det mentala, det är det stora såret. Och till Bajenlands olika delar. Det finns viktiga frågor att ta tag i. De galna fakturorna för polisbevakning, pyroteknik, det nya huliganregistret, det faktum att den nya arenan inte är klar, den interna diskussionen om sexism...

Kom igen nu - vi kör!

onsdag 15 augusti 2012

Statens kaka

När jag var liten hette det "Statens kaka inte stor men säker". Idag verkar den devisen vara förpassad till en källarkorridor på finansdepartementet tillsammans med ett antal misslyckade eller en längre behövda generaldirektörer. Jo, dom är några stycken och vad jag inte fattar är att dom inte vet hut. På riktigt, det gäller också folk som "går i pension" när dom är 55 på skattebetalarnas pengar. Dom som "slitit så hårt" i några år. Hur orkar man gå sysslolös och lyfta lön. Det är för mig en gåta!

Alltså, jag är fullt medveten om att det kan vara mycket slitsamt att vara offentlig tjänst. Ta till exempel riksdagsledamöter som lever långt borta från sina familjer och jobbar långa dagar när dom väl är i tjänst. Ofta under sina viktigaste karriärår silket innebär att de försakar mycket. Jag tycker dom är värda ett "friår" eller två. Inga bekymmer. Men inte betalt livet ut.

Nå, inlägg skulle egentligen handla om något helt annat - nämligen slöseriet som diverse myndigheter och departement håller på med. Någon påminde om Aina Erlander som tågade upp på regeringskansliet med pennor som tillhörde RK när Tage inte längre skulle ha tillgång till dem. Så där var det hemma hos mig. Pappa som jobbade i statens tjänst hela sitt liv tog sig aldrig en enda förmån (penna, pärm etc) ty så var han uppfostrad.

När jag jobbade på regeringskansliet för några år sedan tillhörde jag den privilligerade klassen - politikerna. Jag kan inte räkna antalet genomgångar vi hade med förvaltningsavdelningens olika folk i hur vi skulle hantera - inte pengar utan vår arbetstid. Alltså, vi kunde ju inte göra inköp eller så utan att få det attesterat men även där var restriktionerna hårda. Att motivera en smartphone eller en lite piffigare bärbar dator till exempel var inte lätt. Arbetstiden? Ja, även om vi var politiskt anställda var restriktionerna hårda när det gällde att göra partiarbete, till exempel delta på egna möten, kongresser och så vidare. Detta ska jämföras med att man utan att blinka kan låta departementet betala interna partiarrangemang och stora kalas av olika slag.

Moralen, skattemoralen, har förändrats. De borgerliga partierna verkar helt enkelt tro att statens kaka är outtömlig. De verkar också tro att  den är deras. Men, vet ni vad - så är det inte. Pengarna ni slösar är mina, inte era. Be gärna förvaltningsavdelningen gå igenom reglerna med er. Jag är säker på att det kliar i fingrarna på dem, att skicka ut ett PM eller två.

tisdag 14 augusti 2012

Semester

Idag har jag haft semester. Det känns faktiskt som om det vore första semesterdagen. Har visserligen jobbat lite men bara lite så det är okej. Istället har jag legat och solat och badat på Kaananbadet. Känner att det börjar funka att inte stressa mellan grejerna hela tiden, det är skönt. I början av semestern måste jag hela tiden påminna mig själv om att det inte är så bråttom. Nu går det bättre.

Hälarna gör sig påminda. De är inte under kontroll, det är klart. Men, det känns annorlunda än före behandlingen. Inte bättre och inte sämre men annorlunda. Tar det som ett gott tecken.

Nu ska jag gå ner och röja i min källare. Det är också sådant man kan göra på semestern. Det finns få saker som är så njutbara som att slänga grejer som man inte kommer ihåg att man inte saknar. Alltså, den där skiten som man tänkte att man kanske skulle kunna ha nytta av i framtiden men som ALDRIG kommer att komma till användning igen.

Städa och röja och lyssna på radio, man kan ha det sämre.

måndag 13 augusti 2012

Chockvågor

Chockvågor skulle man kunna kalla det jag varit utsatt för idag men egentligen heter det ju stötvågsbehandling. Alltså, jag har ju som du vet sedan länge haft ont i fötter och hälsenor och nu har jag äntligen bestämt mig för att göra något åt det. Så, tänk dig att någon slår dig hundratals gånger med en rund hammare under foten. Mest där det gör som mest ont. När det är klart så börjar behandlaren istället banka med samma frekvens (men lite mindre intensitet) på hälsenorna.

Alltså, tro mig - stötvågsbehandling gör sjukt ont. Det håller inte på så länge, men jäääävlar. Jag använder ofta måttet "jag har ju fött barn" när jag ska stå ut med smärta. Det här var kanske inte lika intensivt men oj.

Efter behandlingen ska man inte gå eller röra sig så mycket, max tio minuter i taget, de första 24 timmarna. Det är svårt. Att vara stilla är inte riktigt min grej.

Nåja, två behandlingar kvar sedan ska jag alltså i prinip vara smärtfri. Smärtfri. Ett ord jag inte funderat på i samband med mina fötter/hälsenor på bra länge. Just nu känns det inte så. Det gör ont till och med i huvudet men det är som det ska. Har blivit förvarnad om att det till och med kan göra mer ont i morgon och dagen därpå men sedan ska det minska. Härligt.


söndag 12 augusti 2012

Nya tider

Hemma i Stockholm igen med lust att göra nytt. Det brukar bli så framåt slutet av sommaren när skolor ska dra igång och studieförbundens kataloger börjar droppa ner i brevlådan. Kollade igenom en sådan igår, det var inte något som lockade. Nej, istället ska jag som jag sagt tidigare fortsätta jakten på bättre mående i form av träning och utveckling på jobbet. Men, det finns alltid annat man kan ta tag i där utöver. I år blir det hemmet för min del. Kommer vara ute och resa en hel del i höst och då känns det extra skönt om man får ordning hemma redan nu.

Det första som ska göras här hemma är att göra i ordning det "tomma" rummet, tomrummet efter den utflyttade dottern. Idag ska det bli av. Det ska bli gäst- och arbetsrum med en touch av att dottern när som helst kan ångra sig vilket aldrig kommer hända. En utflugen är en utflugen, det är livets gång.

Sedan ska det storstädas. Det ska röjas och fixas och framför allt slängas. Jag älskar verkligen grovsopbilen samtidigt som jag är full av förundran över hur mycket skit vi släpat upp för våra tre trappor (utan hiss). Ljust och luftigt och rent, det är målet. Vet inte om jag når dit denna gången heller men skam den som ger sig.

fredag 10 augusti 2012

Vardagsrasism

På twitter sprider sig just nu små miniberättelser om vardagsrasism. Människor delar med sig av upplevelser som är så absurda att man knappast tror att det är sant. Mitt bidrag handlade om alla de ifrågasättanden mina barn mött genom åren. Typ, "jaja - men vad kommer dom från egentligen?" Allt för att de har en mörkare hudfärg än jag.

Miljön jag växte upp i är full av vardagsrasism och fördomar. Det blir tydligt när man hälsar på. Du vet, små kommentarer som "ja, du vet - dom kan ju tro att man är polack" underförstått en sån som stjäl och snattar. Eller, "dom är ju så tacksamma dom där thailändskorna, att dom får komma hit...".

Själv är jag uppvuxen i ett ickerasistiskt hem. Idag pratade jag med dottern om det och funderade kring varför. Här i SD-land, bland folk som utan att blinka kan uttrycka sig generaliserande och rasistiskt utan att blinka, hur håller man sig från att bli likadan?

Jag tror det beror på min farmor. Hennes uppväxt var fattigdom. Hon gjorde en klassresa men glömde aldrig vart hon kom ifrån. Jag tror hon lärde min pappa att tolerera och acceptera det annorlunda men framför allt att alla kan ha det svårt ibland. Min farmor glödde förvisso av klasshat men hon älskade människor. Oj vad jag önskar att jag hade hunnit prata mer med henne.

tisdag 7 augusti 2012

Rädda badplatsen!

Jag är uppvuxen vid havet. Vi brukade skoja och säga att vi till och med var uppvuxna i havet när ni var små. Mammas och pappas hus med alla fruktträden och den stora välskötta gräsmattan var tryggheten och ett hav av möjligheter när vi var små.

Mina ungar har tillbringat somrarna på samma plats. Vi har cyklat ner till havet och badat. Legat på stranden och njutit av vågornas ljud. Hoppat från bryggan och vågat simma en bit till. Till nästa sten och nästa sten som jag känner så väl som min egen handflata.

För första gången på 46 år ser dock den ena av byns två badplatser annorlunda ut. Den av de två där jag varit mest. I stället för de vanliga två bryggorna finns det bara en. Klart jag funderar på varför? Jo, visar det sig efter ett samtal till kommunen, att eftersom bryggorna blåst sönder under vintern tyckte man bara det fanns skäl att reparera den ena. Särskilt som man avsåg att lägga ner badplatsen nästa år. VA? Och inte bara denna badplats utan även byns andra badplats som lockar barnfamiljer från när och fjärran. VA, VA?

Så, byns två badplatser ska alltså läggas ner. Klart man kan tänka att man kan bada ändå men tro mig, naturen tar fort över. Det tar inte lång stund innan det blir omöjligt att ta sig fram till vattnet och ännu mera ned i det. Livboj och bryggor blir man utan och tillgänglighet blir inte att tänka på. Jag funderar på hur folk kommer reagera? Jag funderar också på vad det egentligen kostar att hålla två små badplatser igång? Inte mycket i en kommunal budget skulle jag tro. Men för folket i byn blir det kostsamt på många sätt. Och för idrottsföreningen som säljer glass på stranden och som får en slant för att hjälp till med skötseln blir det en inkomst mindre.

Nu betalar jag ju inte skatt i denna kommun men min mamma och pappa har gjort det i alla år. Hade jag gjort det skulle jag använt min röst för att kräva lite skatteåterbäring i form av badbara badplatser. Det är inte för mycket begärt! Det är verkligen inte för mycket begärt!

måndag 6 augusti 2012

Surprise

Här kommer dagens stora överraskning: det regnar! Ja, faktum är att det häller ner. Nåja, det är semester och smattret på taket på uterummet där jag sitter just nu är ganska rogivande. Och, jag har en mycket tjock bok i knät.

Ungarna, både mina två egna och deras lillasyster som fått hänga med på semester, är regnet till trots på väg ut i skogen för att leta svamp. Eller så blir det blåbär. Mormor, ja alltså min mamma, är ledsagare. Själv har jag hunnit springa en kort sväng och träna lite styrka i trädgården. Just så som jag vill att semestern ska va.

Snart nog drar höstens vedermödor igång med allt vad det innebär. Men först lite uppbygglig ledighet tillsammans med boken som borde blivit läst för så länge sedan.

lördag 4 augusti 2012

Pride, SDL, Bajen och semester

Idag händer det grejer i stan. Det har det i och för sig gjort hela veckan. Pride har pågått, både festen i parken och politiken på pridehouse. För första gången på väldigt många år har jag inte deltagit i ett enda evenemang och inte partajat i parken en enda kväll. Igår var det som sagt det traditionsenliga cava-minglet och jag drack allt för många glas rosa bubbel som vanligt. Det är lätt hänt.

Nåja, idag är det parad och även denna får klara sig utan mig. Jag har faktiskt inte lust och ork. Kanske tar jag mig in för att titta lite men vi får se.

Idag demonstrerar också SDL (Swedish defence league), alltså något slags förvirrade rasister med foliehatten käckt på svaj. Foliehattarna till trots måste man vara medveten om att dom är farliga. Dom lever på samma inspiration som Anders Bering Breivik och det säger väl det mesta. Att få folk att fatta det är kanske dagens viktigaste uppgift. Med på demon är också den engelska inspirationskällan EDL.

Enligt uppgift har EDL och SDL gått ut med ett upprop till svenska så kallade Ultrasgrupper, det vill säga hard-core fotbollsfans. Förra året, under kravallerna i London gjorde de gemensam sak. Det är obehagligt och jag hoppas inte att det sker i Sverige. Sorgen det skulle innebära att se de stolta lagfärgerna i ett sådant sammanhang.

Nåja, idag går jag alltså inte i prideparaden, jag motdemonstrerar heller inte mot SDL-galningarna. Nej, istället går jag på fotboll och hoppas på underverk. För, det är väl idag det vänder? Det är väl idag klättringen startar....

fredag 3 augusti 2012

Sista jobbdagen denna semestern

Det har blivit en märklig sommarledighet i år. Första semesterdagen var egentligen i måndags men i svallvågorna efter Washington har det blivit ganska mycket jobb ändå. Förhandlingar, texter, diskussioner - ja, sånt jag gör på jobbet helt enkelt. Försöker varva ner och har bestämt att idag är sista jobbdagen denna semestern.

Det är svårt nog ändå att komma till ro. På twitter och facebook skriver folk om att sommaren är slut och att nu ska man tillbaka till jobbet. Det hjälper ju inte precis. Jag har ju inte ens börjat. Och nu vräker dessutom regnet ner ute. Jag som hade tänkt hinna ta årets första utomhusdopp idag. Det blir nog inte av. Men, när det slutar ska jag i alla fall springa en sväng. Onda fötter till trots.

På tal om onda fötter, idag börjar ju det riktiga OS. Alltså, jag gillar verkligen OS som företeelse. Alla udda sporter som man upptäcker och alla tårar man fäller över fantastiska prestationer. Men det går inte komma ifrån, friidrott är ändå kronan på verket. Det ska bli skoj. Och så i kväll, då ska jag delta i den traditionsenliga cavabjudningen som alltid går av stapeln första fredagen i augusti. Det har slutat i trivsamt kaos förr. Jag hoppas på en repris i kväll. För det är jag värd!

torsdag 2 augusti 2012

Jag bestämmer själv!

Läser i stora morgontidningen om valet i USA och att frågan om abort är en del av valkampanjandet. Märkligt men så är det. Såg det också när jag var i Washington. I USA använder man sig bara av negativt kampanjande och en av de tv-annonser som rullade mest handlade just om hur Republikanerna ville inskränka kvinnors rätt till att själv bestämma över sin kropp genom att begränsa rätten till abort ännu mer.

Dessutom, i sann konservativ anda ska man inte heller ha tillgång till sexualupplysning och preventivmedel. Nej, sex ska handla om barnalstrande - inte njutning. Eftersom kondom inte ger 100% skydd ska man inte chansa och om man gör det får man ta konsekvenserna tycks vara vad männen, ja - det är mest män som vill inskränka kvinnor rättigheter så klart, anser.

Det är verkligen helt otroligt att vi 2012 i ett samhälle som ska föreställa civiliserat diskuterar dessa frågor. Helt otroligt. Att kvinnor inte skulle ha rätt att själva bestämma om och när hon vill ha barn är makalöst. 

Men, när vi pekar finger åt USA och ser på dem som konservativa galningar så får vi inte glömma att se oss över axeln. Rumänien, Polen, Spanien. Vad är det som händer? Kvinnors rätt till sina egna kroppar har plötsligt blivit en fråga om att vinna snabba politiska poäng. I ekonomiska kriser verkar det vara bland det första som ryker. Det är inte okej, det är inte okej någonstans att peta på vår rätt att själva bestämma. 

Nog nu.

onsdag 1 augusti 2012

Vill ha

Jag vill ha en massa saker. Jag vill till exempel ha ett välstädat och välorganiserat hem. Jag vill ha en praktisk garderob, hela fötter och bra kondition. Jag vill ha starka muskler och bra hälsa. Jag vill ha tid och ork och kraft för vänner och familj men också massor av utmaningar på jobbet och tid att anta dem.

Jag vill ha en trevlig stuga på landet, nära vatten och med lagom mycket bekvämligheter (och så få spindlar och fästingar som möjligt). För att våga vill jag ha lämplig person att dela den med. Jag vill ha kärlek och glädje och resor och middagsbjudningar. Men jag vill också ha frihet och egentid.

Jag tycker inte det är för mycket begärt, eller hur?