I natt jag drömde

Nu är det verkligen dags att ta tag i bitarna. I natt drömde jag en härlig dröm. Jag sprang och sprang och sprang. Det kan ju låta väldigt ångestfullt men det var det verkligen inte. Jag gillar ju att springa.

Jag har varit förkyld sedan i oktober. Ordentligt förkyld med hosta som rister hela nätterna. Efter en penicilinkur i december kände jag mig lite bättre med det var snabbt övergående. Dessutom har jag ju ont i en arm och axel sedan svinsprutan vilket begränsar ytterligare.

Nu har jag äntligen fått eländet anmält som en biverkning och en läkermedelsskada och till råga på allt har jag varit snäll mot mig själv och bokat tid hos sjukgymnasten på ordination av läkaren. Det är verkligen galet att jag blir vaccinerad mot en sjuka och det slutar med nedsatt rörelseförmåga och smärta.

Nå ja, i natt drömde jag att jag sprang och sprang och sprang. Det kanske är nära nu.

Förlåt

Alltså, jag visst inte utan jag typ "lydde order". Jag har verkligen inte propsat själv utan jag blev inbjuden. Om jag hade vetat hade jag självklart agerat annorlunda och jag är uppriktigt ledsen och har sjukt dåligt samvete. Rapporterna om kaoset har kommit senare, efter det att det redan var gjort. Jag visste verkligen inte.

Dessutom har jag ont. Jag har alltså inte bara ont i samvetet utan också i armen. Det är bättre i resten av kroppen nu men i armen gör det duktigt ont. Värre är det för ungarna men dom behöver inte brottas med det där andra - alltså samvetet.

Ja, det är lika bra jag säger det. Trots att jag inte tillhör någon som helst riskgrupp eller på något annat sätt borde prioriteteras är jag vaccinerad mot H1N1 eller som den populärt kallas, svininfluensan. Jepp, jag är alltså en av dom som slunkit före i kön. Men, det var inte meningen. Jag var på vårdcentralen med ungarna som är prioriterade för att dom är barn men framför allt för att dom är astmatiker. När vi kom till kön frågade jag "och när blir det dags för mig?". "Äsch" svarade personalen " vi tar alla nu".

Då hör det till saken att vi inte gick vecka 44, när ungarna egentligen skulle gå i kraft av att dom tillhör riskgrupp, utan veckan efter - men ändå. Hur som helst är jag glad för att ha blivit vaccinerad för jag tar graden av biverkningar som en indikation på hur jävligt det skulle kunna bli. Jag tappade känseln i fingrarna (några timmar), har sjukt ont i armen och dessutom fick jag feber. Min yngsta fick över 39,5 och den äldsta jätteont i lymforna. Nu är det gjort och jag har nu också lättat mitt dåliga samvetet. Förlåt, jag visste verkligen inte.