Jag gillar olika!

Det är så himla mycket konsensus i debatterna nu för tiden. Ingen stuns liksom. Allt syftar jämt till att alla ska komma överens. Förr sa man "nja, vi får vara överens om att inte vara överens". När slutade vi med det? Varför vinnlägger sig inte TV, radio och debattarrangörer om att verkligen se till att folk har starka, genomtänkta åsikter som dom står för.

Jag var till exempel på ett seminarium om kriminalisering av personer som bär HIV. Jag hade väntat mig en mustig diskussion om för och emot. Istället fick organisatören av debatten spela djävulens advokat eftersom panelen var överens om det mesta. Jag lärde mig inte så mycket och kunde vare sig bli upprörd eller berörd på det sätt som jag vill bli när jag går på en debatt.

Nej, jag vill höra argument som sjuder och som är genomtänkta. Jag som lyssnare/åskådare vill lära mig något. Jag vill hålla med och ogilla och bli engagerad. Det kräver ju en del av debattörerna så klart men det går om man vill. Kom igen nu alla redaktioner och seminarieorganisatörer. Jag vill uppröras. Sluta vara så himla ljumma!

Högt och lågt

Vaknade upp med ont i halsen. Åt frukost, som vanligt kaffe och ostmacka. Fastnade i boken på tunnelbanan och åkte en station för långt. Väl på jobbet fick jag briefa lite om FRA och Säpo innan diskussionen gick över till subsidarietesprincipens tillämpning. Blev ombedd att utreda budgetlagens ställning i förhållande till RF och RO, ganska enkelt.

Läste kommunikationsplanen igen. Den var inte korrläst.

Gick på lunch, torsk med potatismos. Ganska gott. Min lunchkompis valde köttfärslimpan. Snackade ägardirektiv till ett lokalt bolag, regler kring utdelning och inflytande från dom som berörs av bolagets verksamhet. Det ser bra ut, tror vi kommer att landa rätt i den frågan.

Hälsade på min kompis justitierådet.

Skrattade lite åt Italien och Berlusconi. Ska tillbringa eftermiddagen med facklig verksamhet. Försöka vara konstuktivt kritisk. Tänker nog inte gå på det där mötet. Sedan ska jag gå hem och lägga torkad frukt i blöt för att göra julmarmelad. Fikon och kanel. Så ska jag baka svartpepparhavrekex. Det är ett nytt recept.

Är det idag det är Desperate housewifes på TV? Hoppas det.

Nu börjar det

Idag börjar det nya året på riktigt tycker jag. Första januari är som sagt en slackerdag som mest ska ägnas åt TV och snask. Det betyder att alla goda föresatser får vänta till den andra januari. Under hösten har jag varit sjuk. Sedan i början på november har jag gått och dragits med en hosta och allmän sjukdomskänsla som gjort mig trött och slö. Jag hostar fortfarande men efter att äntligen ha gått till doktorn och faktiskt unnat mig själv en penicilinkur som jag startade på nyårsafton börjar jag känna mig piggare.

Jepp, då finns det inga ursäkter. Har en del att pyssla med idag men i morgon ska jag äntligen komma igång med den där renoveringen. Den kommer att ta två veckor minst men sen blir det fint. Det jobbiga är egentligen städarbetet. Ja, alltså att plocka ihop grejerna på rummet så vi kommer åt att fixa men det ska väl gå det också.

Nu kör vi helt enkelt, lämnar allt gammalt och grått i en säck och tar oss an nya utmaningar. Har jag tur kan jag snart börja träna igen, det vore skönt, och som sagt ett rekryteringssamtal på måndag. Det är valår med allt vad det innebär, det gäller att hitta kraften. Det kan bli bra det här, riktigt bra. Dessutom är det bara en månad kvar nu.

Aktivera dig

När jag växte upp hade jag en klasskompis som brukade komma hem till mig och smygtitta på TV. I hans hem fanns nämligen ingen TV. Jag brukade å andra sidan gärna komma hem till honom för där hände alltid någonting eftersom det inte fanns någon TV.

Så där är det nog, man kan se fördelarna i det som man själv inte har tillgång till. Själv är jag sjukt trött på TV. Jag zappar och zappar men det händer liksom ingenting. Radio däremot, det är grejer. När man lyssnar på radio finns det utrymme både att tänka och att göra andra saker samtidigt.

Alltså, inte så att jag tänker slänga ut TV:n.......

Melrose place

Sitter i fotöljen och slappar. Det är lördag förmiddag och jag funderar på huruvida jag ska ta fram dammsugaren, ge mig ut och springa eller möjligtvis kanske shoppa lite. Alltihop skulle behövas men så fastnade jag framför Melrose place. Kära nån, kommer du ihåg Melrose place. Jag minns verkligen inte när det gick på TV första gången men det lär väl ha varit på 80-talet att döma av kläder och inte minst frisyrer. Vilket drama!

Nu för tiden tittar jag väldigt sällan på TV. Den kan stå på någon gång ibland men jag tittar inte. Min äldsta dotter är likadan, hon tittar väldigt lite på TV. Den yngsta tittar mer. När vi ändå ser något så inser jag att alla (åtminstone amerikanska) serier idag egentligen är fortsättningar på 80-talets serier. En del är till och med nyispelningar som till exempel 90xxx Berverly hills - vilka siffror dom nu har i sitt postnummer. Dom är bara lite mer tillskruvade än då.

Jag minns hur jag levde mig in i dessa serier och identifierade mig med olika människor som skymtade förbi. Det var oftast inte dom lyckade utan dom lite missförstådda. Du vet, hon eller han som vägrade gå på balen eller den försmådda som alltid hamnade i trubbel. Undrar vilka av karaktärerna i dagens serier som mina ungar identifierar sig med. Måste ta ett snack om det.