onsdag 31 maj 2017

När tiden tar slut

När jag var si så där drygt 20 fick jag ett påhugg på en förskola. Det var ett fantastiskat ställe med härliga barn, föräldrar och personal. Jag lärde mig hur mycket som helst på jobbet och fick vänner för livet. När jag slutade två år senare fortsatte jag att umgås med några av arbetskamratern. Särskilt två personer, L och I.

L och jag fick senare barn samtidigt, våra barn gick på dagis ihop och vi hämtade varandras ungar och hängde i vått och torrt. I och jag umgicks mer intensiv och på ett annat sätt. Vi reste ihop, ibland bara vi och senare med mina barn. Vi festade och dansade och skrattade. Inte minst stod vi på läktaren och hejade fram vårt Hammarby - säsongskort på fotbollen och frekventa besök på bandy och handboll.

I var den person som ringde mig och berättade att L hade dött i tsunamin i Thailand 2004. Vi sörjde ihop och var och en för sig.

Jag viste mer om dig I än om det flesta av min vänner, och kanske du visste mer om mig än många andra. Du var att lita på och du litade på mig. Du var trygg och det var gott att veta att du fanns där även om vi inte allid hördes av med samma frekvens. Det kunde gå månader sedan ringde du och sa "hej - det är din Hammarby-kamrat, ska vi gå på matchen"?

Därför var det inget konstigt när vi inte hördes av på ett tag.

Men för två veckor sedan när din syster ringde och berättade att du fick palliativ vård och att du inte skulle leva så länge till förstod jag att anledningen till att vi inte hörts på ett tag var en annan än vanligtvis. Cancer, obotlig jävla lungcancer med metastaser i hjärnan gav inget hopp men jag fick lite av din sista tid.

Du och din familj fick ett drygt halvår på er att förbereda er. Det är kort tid. Jag fick en vecka - jag är glad för den veckan men jag hade velat ha mer. Förra helgen tillbringade jag vid din sida och vi pratade om allt vi gjort vi och skattade och återupplevde. När jag kom tillbaka på onsdagen var du borta.

Det är så konstigt att tänka att vi aldrig mer ska stå på läktaren ihop. Det är så konstigt att vi aldrig mer ska sola på en strand i Grekland eller ses på "indiern" och käka jalfrezi. Det är så konstigt för ditt telefonnummer sitter ristat i min hjärna och jag vill så gärna slå numret och fråga om vi ska hitta på något.

Jag ser den där stängda dörren framför mig, där jag stod med min lakrits och min morotskaka . Jag hade tänkt fråga dig om du ville att jag skulle ta med ett yatzy-spel dagen efter, det blev aldrig av. Även om vi gjorde så mycket och hade så roligt så var det så mycket som aldrig blev av. Det är jag så ledsen för nu.