Hat gör ont

Funderar på William Petzäll. Igår när nyheten om hans avhopp dök upp tänkte jag att han nu kommer att gå runt, må bra och lyfta minst 54 000 kronor i månaden i några år utan att egentligen behöva göra någonting. Känslan av frustration och ilska var stark.

Fram på dagen läste jag om att Petzäll försökt ta kontakt med andra partier för att erbjuda samarbete. Han vill uppenbarligen inte vara en fri satellit som flyter runt i riksdagen. Eller, han vill nog inte vara ensam över huvud taget. Han har nog en hel del smärta att gräva ner sig i som bland annat hänger ihop med hans missbruk.

Jag har träffat på Petzell i korridorerna några gånger. Han ser hård och arg ut. Det hänger så klart ihop med att Sverigedemokraterna är hårda och arga. Deras mandat bygger på just det. Arga och hårda människor som kräver att dom som företräder dom agerar därefter. Om man inte är så hård och arg under skalet tror jag att det gör ont att ta på sig den rustningen. Sprit och tabletter dövar smärtan.

Jag hoppas någon tar Petzälls försök till avhopp på allvar. Det kan vara just detta som räddar honom från missbruket, om han får göra upp med sitt hat och sin ilska.

Missbruk och missbrukare

Sitter och tittar på nyhetsmorgon där Emma Igelström berättar om sitt missbruk. Hon är tydligen alkoholist. Tidigare har hon skrivit en bok om sin bullemi. Däremellan har hon tagit ett gäng medaljer och satt ett antal världsrekord och inte minst varit med i mästarnas mästare. I sitt missbruk har hon förskingrat på jobbet, erkänt och dömts.

Samtidigt skriker tidningarna ut att Ola Lindholm ertappats med kokain i kroppen. Det är förskräckligt. Ola är barnens hjälte både från TV och som chefredaktör för Kamratposten. Men, nu "är han körd". Jag funderar på varför? Alltså, vad lär man barn om man kastar Ola på sophögen? One strike and your out?

Och vad är det som skiljer Emma Igelström från Ola Lindholm? Båda har begått brott. Den ena genom att hon förskingrat pengar den andre genom att missbruka. År det ett problem? Jag tycker det. Att göra missbruk kriminellt är ingen framgångsväg. Kanske tål det att fundera på. Domen i domen. Emma ska ha all credd för att hon tar itu med sitt problem och för att hon nu genomgått behandling. Jag hoppas Ola får samma chans.

Knark

Det är inte ofta det händer men igår var en sådan dag som var så stressig och rörig att jag inte hann ta fem minuter att blogga. Det känns väldigt otillfredsställande att ha missat en dag men så kan det gå. Trots detta måste jag ta upp en fråga som varit på tapeten några dagar för ibland tappar man liksom hakan.

Hörde en debatt på radion i tisdags. Det var Alice Åström (V) och Jan R Andersson (M) och det var dom vanliga låsta positionerna Debatten tog dock en något udda vändning när Jan R, som är Moderaternas narkotikapolitiska talesperson, föreslog en alternativ metod för att hindra smittspridning. Han tyckte helt enkelt att heroinisterna skulle sluta injicera och börja med rökheroin istället. Va, VAAA????

Nåja, han får på nöten idag. Bland annat av Expressens ledarsida. Det är bra men det räcker så klart inte. När så okunniga människor tillåts vara talespersoner i en så viktig fråga för ett parti som Moderaterna inser man hur illa ställt det är i Sverige. Jag har länge tyckt att vi måste ändra vår repressiva narkotikapolitik till att bli restriktiv och reparativ. Det räcker inte det heller. Ingen tjänar på att människor utöver missbruket drar på sig livshotande smittor.

Nu är det faktiskt hög tid att vi i vårt välutbildade och solidariska land börjar behandla missbruk som den sjukdom det är. Det är väldigt sällan som Hanne Kjöller och jag är överens men i dagens DN slår hon huvudet på spiken. Ett tungt narkotikamissbruk är inget man väljer eller något man kan bota i en handvändning. Därför är det dags för en vårdgaranti även för missbrukare. Det är också dags för den befintliga vården att förstå att ett återfall är ett bakslag och inte ett skäl att avbryta behandling. Jag hoppas att regeringens kommande förslag verkligen innehåller en vårdgaranti, och att den fylls med verkligt innehåll.

Är knarkare också människor?

Vaknade lite sent idag. Det innebar tyvärr att jag missade första delen av ett av mina favoritradioprogram nämligen Konflikt. Dagens ämne var ett riktigt viktigt ämne och allt för sällan debatterat. Frågan för dagen var narkotikapolitik. Tyvärr hörde jag inte hela programmet men det ska jag strax göra för det går att lyssna på här.

Hur som helst handlade programmet om konflikten mellan sjukvård och straff. Konflikten mellan harm reduction och hårdare tag. Det är en slak lina man balanserar på när man för denna debatt för risken att man glider in på en liberal linje är uppenbar. Att göra det tycker jag är att ge upp.

Hur som helst, Berne som är ordförande i brukarföreningen uttryckte det tydligt. Tullar och poliser ska syssla med smuggling och langare. Resten är sjukvårdsfrågor. Väldigt klokt sagt tycker jag. Jag funderar på hur sjutton vi ska kunna ta om hand missbrukare om vi ständigt ser dom som kriminella? Jag funderar också på hur mycket pengar vi är beredda att satsa på straff innan vi inser att vård måste vara mer humant och mer ekonomiskt lönsamt.

Förra året fick mina goda vänner Alice Åström och Lena Olsson brukarföreningens hederspris, bland annat för den här rapporten. Nu hör jag på radion att man i Malmö faktiskt öppnat härbärgen som inte stänger ute människor med ett aktivt missbruk. Kanske, kanske är vi på väg att faktiskt få en debatt om dom här frågorna som inte bara handlar om fingerpekande. Det vore väl en välgärning för alla dom som sitter i träsket.

Har du slutat slå ditt barn?

Vet inte om du hört talas om ÖPP. Förkortningen står för Örebro preventions projekt och är ett program som syftar till att stärka föräldrar i sitt ansvar mot sina (och andras) barn. Det handlar om att man skriver ett kontrakt mellan föräldrar i en klass där man lovar att följa vissa gemensamma regler. Vilka regler det handlar om bestämmer man tillsammans.

I min yngsta dotters klass har vi använt ÖPP i några år. Våra regler handlar om att vi ringer varandra när ungarna ska sova över och vi har också lovat att vi hör av oss om vi ser någon röka och att vi inte lämnar ett barn som vi ser har druckit. Det kan tyckas självklart men så är det inte för tonårsföräldrar.

Jag funderar på varför vi inte använder samma metod när det gäller våld. Jag vet att många tvekar när det gäller att anmäla om man misstänker både hedersrelaterad utsatthet och "vanligt" våld. Jag tänker att om man någon gång tog upp denna fråga på föräldramöten skulle vi kanske komma någon vart. Det skulle också bli en slags försäkring för dom utsatta barnen. Gör vi en sådan överenskommelse kan vi ju inte smita undan.

Tills det händer kan vi väl lova varandra att vi inte accepterar att barn far illa - bara du och jag?

Missbruk

Okej, nu kommer ett erkännande. Jag är fast i träsket. Jag knarkar loss och blir hög som så många andra. Och, jag förser mitt begär på nätet. Det är där jag hittar mina fixar som ger mig lite ro. Jepp, så är det.

Hemnet.se har slagit sina klor i mig.

Här sitter jag med mina gröna fingrar till ingen nytta. Här sitter jag fast utan gräs under fötterna. Här sitter jag och önskar att jag hade en veranda med hammock för morgonkaffet (under tak för det regnar som vanligt). Klart det är svårt att stå emot när begäret pockar på och det är så tillgängligt

Grå, grå, grå

Några bloggkamrater tillhör den glada skara som varje fredag glädjer oss med bilder i olika, på förhand bestämda, färgteman. Veckans färger är rosa och vit. Det är inte mina favvofärger men idag hade de behövts. När jag vaknade i morse var världen nämligen grå. Himlen, husen, marken, ljuset allt i olika trista toner. Grått behöver förvisso inte alltid vara trist men i morse fanns det inte mycket till glädje i nyanserna.

Nåja, i kväll vänder det. Då är det nämligen dags för det första glöggkalaset. Det ska samtidigt firas födelsedag även om det förnekas från festobjektet. Jag trotsar det och säger grattis till min vän Slow Motion och ger en hint om hur vi ska fira genom att ge en bild av ett av mina missbruk.

Sömn och terrorister

Oj vilken helg. Jag har sovit, sovit, sovit. Barnledig och faktiskt frisk men det är nästan bara sömnen som lockat. Fast, ändå inte. En spontan fredags-öl eller två hann jag med. Det var roligt. Jag träffade en kompis som i sin tur hade med en annan kompis. Vi talade om terrorism och teknik. Dom tekniska diskussionerna lämnar jag därhän av hänsyn till sällskapet.

Terroristdiskussionen kom sig så klart dels av avslöjandet av "Al-quaidamannen" och dels av premiären av filmen om RAF som hade premiär i fredags. Har inte sett den men ska absolut göra det. Hur som helst, angående Al-quaidamannen", undrar om det kommer att visa sig att han var lika mycket terrorist som dom som stått inför rätta hittills i Sverige och svenskar annorstädes för den delen? Det känns lite som IB-tiden, inte heller då lyckades man fälla någon men övervakningen fortsatte. En muslim, en kommunist, ändmålen helgar medlen.

Annars har helgen som sagt gått i dvalans tecken. Visserligen har jag både sprungit min runda och brutalt underhållit ett av mina missbruk. Det senare ska jag berätta mer om senare när min dator som är på datorsjukhust kommit tillbaka (just nu lånar jag dotterns dator utan att fråga, säg inget) så att jag med bildillustration kan beskriva eländet. Dyrt är det med missbruk men roligt har jag.

Trevlig söndag!