Oj vad stressigt det blev

Tänk vad mycket lättare det är att jobba när man har mycket att göra. Eller, det måste ju så klart vara i den omfattningen att man inte springer in i väggen men jag tror att det är ganska stor risk att man gör det även av negativ stress. Att ha för lite att göra leder nämligen också ofta till att man mår dåligt.

Det finns ju till exempel få saker som gör människor mer deppiga än arbetslöshet. Folk med litet socialt liv riskerar så klart samma sak. Inte sällan sammanfaller också dessa bägge saker. Själv är jag alltid mer stressad över att inte få något gjort alls än att det ligger saker på hög.

Att faktiskt, som min kollega uttryckte det idag, längta efter att färdigställa något man håller på med - inte för att få luta sig tillbaka utan för att kunna påbörja nästa projekt. Det är arbetsglädje och kvalitet.

Själv längtar jag efter att koka kola - det ska jag göra ikväll.

På tal om Wikileaks

Jobba gratis eller jobba ideellt?

Läste i tidningen om västvärldens nya barnarbete. Företag som använder barn som tjänar en extraslant, till sin idrottsklubb eller privat, och sedan drar hem storkovan själva. Ja, det är väl inget nytt egentligen, jultidningar och aftonbladet på söndagar har ju alltid varit sådana jobb. Men det har tydligen ökat dramatiskt. Det är modernt. Företag slipper anställa folk och ha förpliktelser Försökringar, sjuklöner och pensioner - det är ett minne blott.

Varför betala skälig lön när men kan få folk att jobba gratis? Dessutom slipper man folk som organiserar sig för bättre arbetsvillkor och som ställer krav. Det påminner om att som jag jobba för en ideell organisation Jag är anställd för mina sakkunskaper men det finns så klart människor som tycker att man ska jobba lite till på sin egen tid för den goda sakens skull. Att ha en större lojalitet med sin arbetsgivare än med sina arbetskamrater helt enkelt.

Nej, att jobba ideellt på sitt eget jobb är att svika det fackliga löftet och bidrar till att pressa ner lönerna. Att inte synliggöra jobbet som faktiskt utförs gör ingen glad. Jag jobbar ideellt i min lokalorganisation men jag skulle aldrig jobba gratis på mitt arbete. Det är en väldig skillnad.

Nu är det jul igen

har städdag idag. Dissar planeringsdag med idrottsklubben liksom socialistiskt forum för att istället damma och flytta runt grejer. Det behövs. Gardiner ska strykas och hängas och tvätt sorteras. Jodå, det är en del att stå i.

I morgon ska det tomtas. Stjärnor ska hängas och slingan på balkongen ska upp. Imorgon alltså, inte idag. Jag vill min vana trogen sätta ner foten här och uppmana dig att hålla traditionen. Alltså, du skulle ju inte resa midsommarstången en vecka i förväg eller dela ut påskägg bara så där! Hur kan det då komma sig att folk tycker att dom kan tända julstjärnor hur som helst?

Julen blir hur som helst inte det samma i år. Pappa kommer inte att sätta på sig tomteluvan och humma förnöjt när det är dags för julklappsutdelning. Det blir märkligt och lite kallare men vi får ordna det ändå. Att fylla den där tomheten blir den svåraste uppgiften men det måste gå det också. Det måste det.

Musik, musik - måste alltid ha musik

På jobbets dator kan jag inte lyssna på Spotify. Det är lite tråkigt eftersom jag har många spellistor där som passar varje tänkbart stämningsläge. Det är inte jag själv som gjort dom men jag har vänner som är riktiga mästare på det där. (Ni vet vilka ni är, tack för alla fina musikstunder).

Det finns ju radio så klart men numera är man ju bortskämd med att själv kunna bestämma vad man vill höra på. Därför är jag väldigt glad att herr och fru Slow har introducerat mig till Grooveshark.

På Grooveshark slipper man reklam. Man behöver ingen inlogg eller för den delen nedladdat program. Förvisso finns det inte riktigt lika mycket musik som på Spotify men det räcker för husbehov, eller rättare sagt jobbehov.

Så, dagens tips: http://www.grooveshark.com/.

Tendens

Jag har ofta lite svårt att somna. Egentligen så är det ju bara att logga ut, stänga ner, släcka och sova men det är dom här momenten som är svåra. Det finns alltid något litet till att göra. Något att missa om man stänger av. Kanske är det något slags sovfobi, vad vet jag. För, samtidigt vet jag ju att jag vaknar strax efter tre eller så varför varje ögonblick av sömn innan dess är viktigt.

Nåja, det finns fördelar med sovfobi. Jag brukar nämligen "lura" mig själv att jag fortfarande är med och aktiv genom att lyssna på - just det - radio. Förr var det lyssnarböcker men av tekniska skäl har jag slutat med det. Så, nu är det radio. Det retar mig lite att P1 slutar sända så tidigt och att man då tvingas lyssna på P3/P4 på natten. Jag vill ha pratradio, inte skvalradio.

Hur som helst, jag har nu upptäckt ett nytt program. Jag har aldrig lyssnat på tendens förut men det är ett riktigt kalasprogram. Dom kör teman under en vecka och det är på riktigt vanliga människor som får komma till tals. Eller, dom är inte alltid vanliga men det är inte dom man vanligtvis hör och ser. Förra veckan var temat betraktare. Har du funderat över det - hur många som dagligen finns runt omkring dig, och ser och betraktar dig?

Gästblogg

Idag upplåter jag min blogg som gästblogg. Tycker att nedanstående text säger det mesta om dom 150 timmar som jag lagt ner på förhandlingar om styret i Sundbyberg dom senaste två månaderna.

Idag presenterades en ny mitten-högerkoalition i Sundbyberg. Och även om inte Vänsterpartiet finns med i styret finns det fortfarande spår av partiet i den nya mitten-högerkoalitionen i Sundbyberg. Kanske inte så mycket politiskt, men om man tittar på det som är portalparagrafen i det nya styrets politiska plattform och jämför det med Vänsterpartiets kommunpolitiska program finns det uppenbara likheter.

Mitten-högerkoalitionens politiska plattform 2010-11-24:
"Sundbyberg är en stad med mycket goda förutsättningar. Den som bor här har tillgång till de bästa kollektivtrafikförbindelserna i landet, ett stort utbud av bostäder och dessutom en unik kombination av småstad och storstad med tillgång till fin natur. Staden är skuldfri och vi har en låg skatt."

Vänsterpartiets kommunpolitiska program maj 2010:
"Sundbyberg är idag en bra stad att bo i. Den som bor här har tillgång till de bästa kollektivtrafikförbindelserna i landet, bra skolor, ett stort utbud av kommunala hyresrätter, en äldreomsorg i utveckling och dessutom den unika kombinationen av storstad och småstad i ett. För de allra flesta innebär detta att Sundbyberg är en stad man kan vara stolt över."

Likheten är slående. Men det är ändå ganska talande vad man valt att ändra. Man har exempelvis ändrat "stort utbud av kommunala hyresrätter" till "stort utbud av bostäder". Man har också valt at ta bort skrivningarna om skolan och äldreomsorgen och istället lagt till en slutknorr om att staden är skulfri och "har en låg skatt".

Mitten-högerkoalitionen får gärna hämta mer inspiration från Vänsterpartiet. Vad sägs om att kopiera in följande text:
"Det stora utbudet av kommunala hyresrätter har under många år gjort det lättare för Sundbybergs unga att skaffa bostad, än för ungdomar i många andra kommuner i stockholmsområdet. De senaste årens iver att bilda bostadsrättsföreningar kommer garanterat att leda till att det blir svårare att kunna skaffa sin första bostad. Därför måste det byggas fler hyresrätter i Sundbyberg. Vänsterpartiet har många argument emot att ombilda hyresrätter till bostadsrätter. En av de allra viktigaste är att ombildningarna leder till en mer segregerad stad och gör det svårare för sundbybergare med lägre inkomster att få tag på lägenhet."

Där jag bor

Idag när jag gick till jobbet tänkte jag på när jag för ganska många år sedan fick en lägenhetsanvisning till min första lägenhet med eget kontrakt. Lägenheten låg längst bort på en återvändsgränd. Det var en kväll i oktober och mörkt och väldigt tyst. Jag minns att jag kände det som om jag var förvisad till bakgården men efter att ha bott i andrahandslägenheter och på renoveringskontrakt ett bra tag var jag glad ändå.

I dagsljus såg sedan allt annorlunda ut. Visserligen kändes det fortfarande som om det låg långt bort men det var grönt och fint. Ica-butiken hade öppet mellan 9 och 18 på vardagar och 9 och 13 på helger. Tunnelbanenedgången stängde kl 22 men det var okej för det var väldigt få som var ute så sent. En hög mur skilde oss från dom rivningsfärdiga baracker som en gång varit den stolta filmstaden där bland andra Ingmar Bergman huserat genom åren.

Nu ser området helt annorlunda ut. Husen som byggdes på 50-talet är upprustade. I filmstaden, har man nu rivit det mesta av dom gamla filmatejéerna och istället byggt ett nytt flashigt bostadsområde. Det finns ett antal restauranger och en biograf, Ica håller öppet till 21 varje kväll. Mycket har förändrats men jag är kvar (inte i samma lägenhet men i samma område).

Från att ha varit "utkanterna" på vår lilla stad är mitt bostadsområde plötsligt ett poppigt och modernt område. Medelåldern har sjunkit på grund av naturlig avgång. Området har förtätats på ett bra sätt och det är fortfarande grönt och fint. Nu mera har vi till och med en bankomat. Och, det är då det händer. Plötsligt är det dags för utförsäljningar. Mycket vill ha mer så nu börjar den verkliga kampen för att rädda våra hyresrätter. Jag ska gå i fronten, det lovar jag!

Gör om mig

Idag är en ännu sämre dag än igår. Ont i magen, trött och småirriterad. Ingen bra dag för förhandlingar således. Skriver det eftersom det är just vad jag ska syssla med i eftermiddag så om mina motparter läser så är dom förvarnade.

Har nog inte så mycket val längre förutom att faktiskt göra slag i saken och börja ta hand om mig själv. Ingen annan lär ju göra det åt mig. Det här kommer annars att ta en ände med förskräckelse. Jag måste helt enkelt rehabilitera mig tillbaka till lust och hälsa.

Skitåret 2010

Jag vet att det är för tidigt för en sammanfattning av året men som det känns just nu så måste jag ändå gnälla loss en del. Jag tror nämligen att året som gått varit det värsta hittills. Skulle behöva lite tid att umgås med mig själv, i lugn och ro - men hur skulle det gå till.

Valrörelse, kaos på jobbet, krisande unge, jobbyte i parti och minut, taktik, slut på pengar, oändliga behov, förhandlingar, ansvar, skitsnack och självklart svårast av allt - pappa som inte finns länge. Ibland funderar jag på var alla känslor har tagit vägen sedan inser jag att det där ständiga illamåendet och den molande känslan i magen kan ha något med detta att göra.

Skulle behöva resa bort. Med mig själv. Göra något trevligt på ett ställe där det finns lite ljus och lugn. Promenera, träna, leva. Skulle behöva pysa ut en del av tröttheten. Skulle behöva ett bättre år.

Desintegration

Lyssnade på Konflikt i morse. Det handlade om integration. När reportern frågade folk om integration så återkom hela tiden frasen; dom måste integrera sig. Det är märkligt hur det fungerar eller rättare sagt inte fungerar. "Dom bara sitter och hänger på biblioteket". " Dom bara driver omkring". "Dom borde ta kontakt och försöka lite grann". Reportern frågade om någon av dom infödda hade tagit kontakt med en inflyttad och det hade man så klart inte.

Integration är en tvåvägsprocess och Kaliber är ett bra program. Jag undrar om svenskarna är rasister eller bara lite rädda och tröga. Tapio Salonen beskrev hur diskussionen om integration skymmer diskussionen om fattigdom och ökande klyftor. Jag tror det är sant.

Tänker att desintegration är ett bra uttryck och att vi kanske borde syssla mer med det.

Nu är kungen säker igen

Kungahuset har aldrig intresserat mig särskilt mycket men det irriterar mig att vi har ett så otidsenligt statsskick och att det kostar en massa pengar. Det är klart att irritationen steg till nya höjder i samband med det hysteriska prinsessbrölloppet och att man faktiskt skulle spärra av en stor del av nationalstatsparken för lillmonarkerskans nya bostad. Och visst, kungens kompis i Brunei och dom stekta sparvarna mm gör det ju inte lättare att gilla kungahuset.

Sen kom boken. Du vet "Den ovillige monarken". I den framgår det tydligen att kungen kan vara en av alla dom mäktiga män som hatar kvinnor. Media har mest hakat upp sig på den grejen. Att kungen och hans kompisar eventuellt har varit otrogna. Det som inte har diskuterats så mycket är det faktum att boken också beskriver hur kungen rört sig i så kallade kriminella kretsar. Inte heller dom ibland mycket unga flickor som hämtats in för att förnöja grabbarna.

Det handlar då inte längre om otrohetsaffärer. Otrohet skiter nog dom flesta av oss i (om det inte är i vår egen familj). Det handlar om frataniserande med kriminella bland vapen och prostitution och dessutom i skydd av den svenska säkerhetspolisen.

Men då slår locket igen. Igår talade Silvia ut. "Jag mår bra" sa hon. Men vad fint då! Alltså, det är väl inte intressant i sammanhanget hur Silvia mår? Det är fråga om helt andra saker än kungahusets välmående. Vad är det media inte förstår?

Idag inser jag att nu är diskussionen helt förbi. Nu har man nämligen släpat fram Madde, poppisprinsessan. Hon får berätta hur hon kom över sveket från Jonas (hm, är han också en av männen som hatar kvinnor?). Hon får också berätta om sin välgörande verksamhet i New York där hon nu bor. Vickan är i hamn i slottet, Madde mår bra och Calle Ph har inte skandaliserat sig på sistone. Då kan han ju inte vara så ond, den där ovillige monarken?

Paus

Skulle vilja ha en enkel och bekymmersfri dag. En paus.

Mardrömmar

Har sovit dåligt inatt. Vet inte riktigt varför men jag har drömt en massa vilket kan vara orsaken. Jag har drömt om politik. Eller rättare sagt om politiker. Helt galet faktiskt och ett tecken om något på att det är något som är på tok.

I min kommun finns ännu ingen politisk majoritet efter valet. Jag tycker det är riktigt dåligt och jag tror att vi är den enda kommunen som inte löst uppgiften ännu. Ibland känns det som att folk tror att vi håller på med ett sällskapsspel. En politisk med/motspelare som jag träffade idag sa att vi snarare borde se det som en kontaktsport. Han har inte helt fel. Vi kallar det MMA snarare än Monopol.

Nåja, i nattens mardrömmar grät politikerna ut. Det var utmattning och det var sorg. Det var upp till mig att lösa allt. Kanske inte så konstigt att jag sov dåligt. Tröttsamt är det i alla fall, att inte ens får vara ledig när man sover.

Svensk fotboll behöver Bajen

Kollade på fotbollsgalan med ena ögat igår. Det går liksom inte att slita sig från den typen av tillställningar när man väl börjat kolla. Årets arrangör var Malmö, passande på många sätt. Skåne har verkligen dominerat fotbollen i år. Det går inte att bortse från. Det enda man väl inte lyckats med är att få upp ett ytterligare lag i allsvenskan, som väl är.

Nåja, när det gäller prisutdelningen så gick dom flesta priserna till representanter för Skånelagen. På damsidan fanns Linköping representerade också men annars var det i stort sett storslam. Dessutom landade ju såväl SM-tecken som Cupguld söderut.

Men, det fanns ett lag till som ständigt dök upp i rutan och det var så klart mitt kära Hammarby. Det var Magnus Carlson och det var Skarsgård/Kinnaman. Det var i bakgrundsbilder (där man också gjorde reklam för pyroteknik konstigt nog) och det var SM-bucklans eventuella "bajen-forever" inskription. Jag såg inte mycket av dom övriga allsvenska lagen och självklart inget från något annat superettan-lag. En glimt av Djyrgårn och en glimt av Glenn, i övrigt ingenting.

Men å andra sidan har inget av dom lagen en spelare som nominerats av FIFA för att ha gjort ett av årets tio vackraste mål i hela vida världen. Å andra sidan behöver svensk fotboll Bajen, det är tydligt det:

Gubbar, gubbar, gubbar

I morse när jag gick till jobbet lyssnade jag som vanligt på P1-morgon. Det var resonemang om vem som ska ta över efter Mona Sahlin så klart. Dom flesta, typ 90 % av dom som är med i olika medier och spekulerar är gubbar. Det rabblas namn och pannorna läggs i djupa veck.

Jag är som du vet inte sosse men vid förra valet var Mona min statsministerkandidat som röd-grön valarbetare. Jag var stolt över att vi äntligen hade en kvinna som kandidat. Jag är själv förvånad över hur viktigt det blev för mig och jag är säker på att det kändes likadant för många andra. Personerna på bilden här nedan är till exempel inte sossar, det vet jag, men Mona var deras kandidat ändå.

Namnen som nu nämns är nästan uteslutande andra gubbar. Klart alla drömmer om Margot som ska komma hem och rädda rörelsen men det lär inte ske. Nå, då får vi prata om Thomas eller Thomas, Morgan eller Ibrahim eller i värsta fall Per eller Sven-Erik.

Hur kan det komma sig att det är så svårt att hitta kvinnorna som kan ta över? Sossarnas riksdagsgrupp består väl av typ 50 % kvinnor liksom deras partistyrelse? Det är märkligt hur det kan bli så här. Att en kvinna skulle kliva fram och säga "jag vill" är knappast troligt för då trampas hon snabbt ner av hjorden, det har vi sett förut.

Tack för iår

Det var cupfinal igår. Det var fullsatt, festligt och typ folkligt. Spänningen på topp och förväntningarna under kontroll. Det är klart att vi alla förväntade oss ett mirakel till eller drömde om det i alla fall. Även om motståndarna dominerade spelet så gjorde våra pojkar en finfin insats, inte minst i försvaret. Johannes Hopf var fantastisk. Jag hoppas han stannar i Bajen ett år till eller två - för hans egen skull.

Nu tar Silly season-snacket vid. Det är vårt torrsim eller kanske rättare vår livboj, det som håller oss flytande under vintern. Igår drömde vi om att få åka på resa och se Bajen spela i något fjärran land. Det hade varit så fint att få åka till Skottland eller Irland eller Moldavien eller vad det nu skulle ha blivit. Det är tråkigt för oss att vi inte får åka men det är tråkigare för dom som inte får besök av oss.

Det var som sagt en fin tillställning igår. Jag gillar inte bengaler och rök för det kostar för mycket och dessutom är det farligt. Men, det går inte att komma ifrån att det är jädrigt snyggt. Igår stod alla upp på Söderstadion, hela matchen. Igår gjorde tifo-gruppen en jädra fint jobb. Igår sjöng över 11 000 personer i 90 minuter. Det var en härlig kör. Det är tur att det finns bandy, handboll och allt vad det nu är men gud vad jag längtar till våren. Tack Bajen-fotboll för alla härliga stunder, vi ses snart igen.

Vad ska man göra?

Körde ett litet träningspass i morse. Har äntligen lärt mig att någorlunda bemästra det senast inköpta träningsredskapet - rockringen. Ja, jag förstår att det låter fånigt men ringen väger en del och den kräver både kondis, lite muskler och tålamod. Nåja, jag fördrev lite tid i alla fall.

Igår hade jag tänkt blogga om det faktum att handikappidrott för första gången vad jag vet var förstanyhet på radiosporten. Okej tänker du, det måste ha varit minst ett världsrekord. Men nej. Världsrekord är Sverige bra på när det gäller handikappidrott. Vi är också världsmästare i både det ena och det andra men det ger sällan en förstasida. Nej, när nu handikappidrotten var på första plats handlade det om en skandal i idrottsgalans jury. Suck.

Nåja, igår glömde jag och skriva om den där juryn för jag hamnade i längtanväntan-träsket. Idag är dagen. Idag är det final. Hur det än går är vi vinnare för vi har allt att vinna. Just nu är himlen blå och spelare nummer 12 förbereder sig runt om i stan. Vi ses där snart. Jag längtar, om du bara visste hur mycket jag längtar.

Längtanväntan

Försöker koncentrera mig på jobbet och att läsa och läsa men det är svårt. Försöker lyssna på en intervjuv med Lars Ohly men det är svårt. Försöker tänka ut smarta drag och ha goda idéer men det är svårt. Det är för nära lördag och cupfinal.

Snackar med människor om hur det ska bli. Tänk om vi vinner och tänk om vi förlorar. Spelar det någon roll? Knappast. Jag är ute efter samhörigheten och känslan och euforin som man får när man står där tillsammans och lever och lider och älskar och lider och älskar. Har du inte varit där så har du inte upplevt äkta extas.

Jag har tänkt på det hela veckan. Jag längtar och drömmer och tänker på hur vi ska ha det. Vad jag förstår ska man av någon anledning sjung nationalsången på Söderstadion i morgon. Jag undrar varför?

Avgå alla

Som du vet håller jag på Bajen. När det var som mest turbulent för ett drygt halvår sedan tog man fram en t-shirt som verkligen talade till förståsigpå-folket. Den var en blinkning åt dom som anser att allt löser sig bara man sparkar vilt omkring sig och skriker på någons avgång. Jag tror att den bästa metoden är att man som ledare alltid måste ha inställningen att ens plats inte är given. Samtidigt måste man känna att man leder och har förtroende att leda.

Det är dock skillnad mellan att avgå och att ställa sin plats till förfogande. Om man avgår avser man inte att komma tillbaka. Ställer man sin plats till förfogande är man beredd att faktiskt hugga i igen om man får frågan. Sossarna behöver ompröva sin politik i ännu större utsträckning än andra partier och måste ha en ledning som är beredd att ta strider. Jag är orolig över utvecklingen eftersom jag inte vill se en situation där högern vinner ännu mer makt. Det betyder att jag skulle bli väldigt besviken om sossarna fortsatte sin vandring mot att bli ännu ett mitten/höger parti. Det är väldigt ont om idéer där i mitten.

Nåja, jag hoppas att politiken hamnar i fokus och att förnyelsen sker där. Mona Sahlin gjorde sin verkliga uppryckning i slutet av valrörelsen när hon började prata med värdeord som människor kände igen. När socialdemokratins botten stack opp. "Jag vill ha ett samhälle som bygger på av var och en efter förmåga och åt var och en efter behov" sa Mona och rev ner fler applåder än någonsin.

Efter att Bajentröjan "Avgå alla" snabbt hade sålt slut kom det ytterligare en som jag tyvärr inte har någon bild på men texten på den löd: "Angår alla". Jag önskar sossarna lycka till i kampen för att igen bli ett parti som gör just det.

Fotbollsfeminister

Igår kväll var jag på O´Learys och lyssnade på ett feministiskt samtal med två VD:ar. Galet eller hur? Inte lika galet om du vet att det var Åsa Sånemyr, VD i Hammarby fotboll och Annela Yderberg VD i AIK fotboll som berättade om sina erfarenheter av att leda i manliga organisationer Väldigt spännande och roligt med kontrasterna mellan sportbar och feminism. Personalen på O´Learys var eld och lågor.

Vi var nog ett trettiotal som kommit för att lyssna. Dom flesta kvinnor men även några män hade vågat sig dit. Ingen av dom två hade särskilt många erfarenheter av att bli bemötta på något särskilt sätt för att dom var kvinnor. Ja, Åsa berättade i och för sig om en man som kommit i hennes väg och betett sig illa och hur hon hanterat det och dessutom hur hon i början av sitt ledarskap hade ödslat för mycket tid åt lyssnande istället för dialog. Men annars var dom ledare, inte kvinnor.

Samtidigt är det intressant att bägge två framhöll i sina ledarskapsstrategier att dom gillade mest "att få folk i organisationen att växa". Bägge såg det som ett lyckat ledarskap om man bidrar till att andra lyckas. Jag undrar om män generellt sett tänker så? Att man lyckas genom andras lycka. Jag tror att det är ett väldigt kvinnligt drag, men jag kan ju ha fel. Vad tror du?

(PS, det var skojigt för en av dom som var där för att lyssna var den förra VD:n för DIF Fotboll. Och, vem är det? Jo, hon heter Jenny Furtenbach)!

Äta ni laga vi

Eller var det tvärt om och började man från norr eller söder?

Sanningen är att jag faktiskt inte haft någon enda vettig användning för denna kunskap förutom när jag spelat frågespel. Detta behöver dagens ungdom antagligen inte oroa sig för eftersom major Björklund nu lagt sig i igen.

Nästa höst får vi en ny läroplan. Det är säkert bra. Pratade med min dotter som går första året på gymnasiet om hur gammeldags lärandet är. Alla fakta finns ju ett knapptryck bort. Framtidens lärande borde väl gå ut på att värdera och söka och förstå information och sammanhang, inte att rabbla floder. Detta till trots framhärdar major Björklund i att dra oss längre och längre bak i pedagogikens historia.

Lärarna slår bakut. Vetenskapen protesterar. Dom som tagit fram den nya mer moderna läroplanen får smäll på fingrarna för att utbildningsministern "tycker något". I ett ekoinslag undrar Björklund varför man ska ändra något som fungerar?

Jo, därför att framtiden ligger framför oss - inte bakom oss.

Långa veckan

Det är måndag förmiddag och jag har redan klarat av ett kommunstyrelsemöte och ett utkast till en KU-anmälan. Resten av dagen ska ägnas åt mailsvar och den där mailstädningen som aldrig blev av. Hem och laga mat och så vidare på möte med idrottsföreningen och sen börjar väl allt om imorgon. Allt leder fram mot lördag och cupfinal.

Det är intressant att kommunstyra för tillfället. Samtidigt som högerpartierna förhandlar om att ta makten i kommunen ska jag administrera ansvaret för deras beslut - fast dom verkar inte vara överens ens om vart dom är på väg. Det är en konstig situation. Samtidigt är det roligt att få vara lite obstinat. Att inte behöva vara den som förhandlar bort sin själ. Nåja, så länge jag vet att det snart är lördag och cupfinal kan jag stå ut med en del.

KU-anmälan ja. Helt seriöst, det här med den amerikanska övervakningen av svenskar i Sverige. Registrering av allt och inget som knappast skulle vara tillåtet om det var svenska myndigheter som stod för det. En del pratar om statskupp, jag menar att det åtminstone är spioneri. På SÄPO:s hemsida kan man läsa att man minsann inget visste. Fan trot. Hur som helst, snart är det lördag - och då är det cupfinal.

Jag har biljett!

Har haft en otroligt produktiv dag. Jag har städat kylen, frostat av frysen (vilket verkligen behövdes...), städat och storhandlat. Jag har rensat garderoben och jag har lagat mat. Därutöver har jag varit och kollat på en ny soffa, den gamla är verkligen på upphällningen efter många års slitage. Den största bedriften är dock så klart att jag bärgat en biljett till nästa veckas cup-final.

Min tanke är så här; Bajen slog Kalmar och Kalmar spelade oavgjort mot Heif (0-0). Alltså borde oddsen vara på vår sida. Vi vinner cupen helt enkelt. Och att vinna cupen, det skulle nästan kunna rädda skitåret 2010.

Mer sånt här:

Snart är det jul igen

Som du vet gillar jag jul. Jag är dock ganska traditionsbunden så till vida att jag tycker vissa saker ska göras i viss ordning. Första glöggen får visserligen inmundigas före första advent men då under två förutsättningar. Den ena är att det är bandypremiär på Zinken (check) och den andra är att det närmar sig dagen och att det är glöggkalas (jag är öppen för förslag). Alltså, det duger inte att värma sig en mugg framför tv:n i november.

Hur som helst börjar jag längta. Jag planerar och ser fram mot att städa skafferiet. Det är dags att planera för några nya praliner och i år blir det inte samma gamla knäckebröd som förra året. När jag kommer hem börjar provbaket av svartpepparkex. Det har jag aldrig testat att baka så det blir årets nyhet. Måste till hötorgshallen och fylla på förråden

Sen är det det bästa. Julklapparna. Ja, jag vet att jag inte borde bidra till att öka konsumtionen men en gång per år kan man väl få ösa på lite. Det måste ju inte vara dyrt och så men julklappar är trevliga om dom är omtänksamma. Trots att det blir konstigt utan pappa ser jag fram mot jul.

En vanlig dag

Igår begravdes min pappa. Det är svårt att förstå och det är märkligt hur ceremonierna hjälper en på traven i sorgen. Samtidigt blir inte allt som vanligt, det blir det aldrig mer. Går omkring här i huset med mamma och försöker få det att vara så ljust som möjligt. En dag i taget.

Runt omkring pågår livet och politiken och annat. Det går inte att bortse från. Igår såg jag på nyheterna med ungarna. Då dök inslaget om den amerikanska övervakningen av norrmän upp. Töllborg fick uttala sig och sa så klart att övervakar dom norrmän så övervakar dom svenskar. Jo, det tror jag också.

Yngsta dottern suckade och sa "men låt dom kolla - har man inget att dölja..." Alltså, jag vet att hon säger så för att provocera, hon älskar nämligen att argumentera (vet inte vem hon fått det från). Jag skulle just gå i svaromål när nästa inslag dök upp på rutan. Uppenbarligen får man inte ha en "sprängande huvudvärk" om man är Palestinier boende i Göteborg enligt FRA. Eller rättare, man får inte prata om det. Dom där gamla skrönorna om kurder som planerar bröllop får plötsligt en ny dimension.

Det är verkligen hemskt för dom enskilda individerna som blivit utsatta för polisens ingripande. Det är också tråkigt för handlarna som inte fick sälja det dom tänkt sig (även om vi borde konsumera mindre i största allmänhet). Men, mest oroade borde vi ju faktiskt vara över inkompetensen i några av dom dyraste myndigheterna vi har. Dom som ska skydda oss mot verkliga övergrepp. Helt seriöst, vad fan håller dom på med?

Min far och jag

Olle får säga det idag:

Tänker på annat

Imorgon är det begravning. Jag tänker mest på annat. Det är svårt att tänka på svåra saker. Världsliga saker som biljetter till cupfinalen. Fika till gästerna som kommer långväga ifrån. Regn, lövkrattning, inköpslistor. Det är svårt att tänka på svåra saker. Mamma är väldigt ledsen.

Idag är det partiledardebatt och liksom jag berättat tidigare skulle jag och pappa gått igenom replikerna i efterhand. Det kommer vi inte att göra idag. Jag tror han hade tyckt att Lasse inte skulle diskuterat Afghanistan med Mona och att Maud som vanligt var dålig och Fredrik dryg. Jag är övertygad om att han hade oroat sig över Jimmie men ogillat hans tal. Jag tror att han skulle ha gillat Lasses huvudanförande (även om jag i skrivande stund inte hört det). Pappa gillade som sagt politik.

Jag har funderat mycket över vad pappa givit mig. Han har så klart sin del i min uppfostran. Att alltid ta ställning för den svaga och att respektera alla människors lika värde delar jag med både pappa och mamma. Det är sådan där allmänna saker. På det personliga planet har pappa alltid har tyckt och visat att jag är viktig. Det är en trygg insikt som format mig.

Även om pappa reste mycket när jag var barn och även om vi levt långt ifrån varandra hela mitt vuxna liv så har pappa alltid haft tid att lyssna och faktiskt tycka att det jag haft att säga varit värt att lyssna till. Inte så att vi alltid varit överens men det är lyssnandet som varit det viktiga. Jag har nog inte insett det förrän nyss. Men lärdomen jag tar med mig in i framtiden är att alltid försöka få mina nära och kära att känna att dom är viktiga. Att dom alltid är värda att lyssna till. Och kanske inte bara dom som är nära, utan alla andra också.

Liten och rädd

Åker söderut, igen. Åker mot barndomshemmet där mamma och pappa varit tryggheten i väggarna. Tryggheten som alltid funnits där. För första gången ska jag komma hem till barndomshemmet med vetskapen att pappa inte kommer ut och möter för en bilinspektion.

Jag är självklart oändligt glad för att möta mamma och att vi tillsammans ska kunna bära vår sorg. Jag är så klart oändligt glad att hon finns där liksom min syster. Samtidigt är jag oändligt ledsen och oändligt rädd och oändligt tacksam för allt jag fått.

Min pappa finns inte längre men han finns i varje steg jag tar. Min pappa som givit mig allt som jag är.

Vilka är egentligen terroristerna?

I helgen har det varit terrorvarning på stan i Göteborg. Polisen säger sig har kvalificerad information om ett verkligt hot och efterhand har det visat sig att det är köpcentrat Nordstan som varit målet för terrorn. Polisen som har koll på grejorna har snappat upp hotet och också hittat möjliga gärningsmän Nämligen fyra personer med syrisk bakgrund som bott i Göteborg i hela sina vuxna liv.

När en av dom misstänkta idag berättar hur gripandet av dom fyra gått till går det kårar genom min kropp. Plötsligt är vi tillbaka i den iskalla tiden direkt efter WTC. Vad som helst passerar utan att någon blinkar. Mannen på radion beskriver hur 15-20 män i full stridsmundering tränger sig in i hans hem kl sex på morgonen när alla ligger och sover. Med våld tvingas han ner på marken och får sedan, inför sina barn, sitta naken i 45 minuter med händerna bakom nacken.

Abu Ghraib någon?

I radion intervjuvas Anne Ramberg från advokatsamfundet och Lars Nicander från Institutet för asymmetriska hot och terrorismstudier vid försvarshögskolan. Anne säger att det finns en möjlighet att det använts övervåld vid ingripandet eftersom man aldrig får använda mer våld än nöden kräver. Lars däremot säger att man aldrig kan vara nog säker och om man misstänker någon för förberedelser för terrorbrott så kan det bli så här. Han säger också att det är fullt normalt att polisen säger att det är ett allvarligt hot men att ingen behöver vara orolig för att gå ut på stan.

Seriöst, menar mannen allvar?

När inslaget ska avannonseras tackar programledaren dom medverkande. Anne Ramberg från Advokatsamfundet och Lars Nicander från Institutet för assyriska hot! Hon korrigerar sig strax men felsägningen säger en del den också.

Vi går mot mörkare tider.