tisdag 29 oktober 2013

Skrivandet

Har en artikel att skriva. En verksamhetsplan och ett nyhetsbrev. Borde författa några mail till både den ena och den andra. Och så ett följebrev. Det finns så mycket att skriva. Det finns så mycket att säga. Just nu hittar jag inte ens ord till en tweet. En tweet kräver 140 tecken. Artikeln kräver si så där 4-5000 tecken. Det ska göras och det ska göras idag. Det kommer lösa sig, det vet jag men det kräver både svett och vånda.

I morgon åker jag till London nämligen, då måste det vara klart. Tre dagar av juridik och förhoppningsvis trevliga samtal. Ska jobba, så klart men också hinna med att möta människor som jag inte sett på länge. Och så ska jag hänga med yngsta dottern. Det blir också roligt även om hon har eget att göra också.

Så där. Nu har jag skrivit några rader. Får se om det fick skrivhäftan att lossna. En tar till alla knep.

söndag 27 oktober 2013

Stormy wether

Det sägs vara en storm på väg in. Den ligger där och lurar i vassen och närmar sig lite smått. Jag gillar verkligen väder. Det får gärna vara riktigt varmt. Ordentligt kallt eller för den delen rejält stormigt. Det passar mig och mitt sinne just nu dessutom. Fast, jag blir inte ledsen alls om det blåser över till onsdag då jag tar en sväng till London. Ska träffa socialdepartementet, åklagarmyndigheten och lite annat löst folk. Dessutom ska jag hinna shoppa.

Men, först en rejäl storm som sagt - även om jag inser att alla inte håller med om det njutbara i det.


lördag 26 oktober 2013

Snubben trodde han var cool

Så var den igång igen, polisdebatten. Det är sant att polisen är utsatt för mycket kritik och många har åsikter och synpunkter på både enskilda poliser och på myndigheten som sådan. Ibland med rätta och ibland enligt mig helt uppåt väggarna. Jag kan verkligen förstå den frustration många poliser känner efter kåren får ta stöten för dåliga beslut istället för att ledningen står upp för sina medarbetare. Samma sak med politiken som gärna vill skjuta ansvaret så långt bort från sig som det bara går.

Ett utmärkt exempel återigen är registerfrågan där politiken givit så vida ramar att allt, vad som helst, hela tiden i princip går att trycka in i ett register. När det sedan sker, alla kontrollstationer till trots (sic), slår chefer och politiker ifrån sig. Och ja, en varningsklocka borde ringt. Och ja, det finns både rasism och cynism inom polisen. Och ja, det är ett grundproblem att den yrkesgrupp som har våldsmonopolet sluter sig mot kritik och inte har chefer som förmår bryta upp och inse vad som händer.

De flesta som söker sig till polisen gör det säkert för att de vill hjälpa, lösa brott och för att de har ett socialt engagemang. Därför måste bromsen slå till snabbare. När en kollega pratar om att hen vill ta sig till förorten med sin kompis "Sigge" och röja upp. När en kollega uttrycker sig rasistiskt, sexistiskt, nedvärderande och vad det nu kan vara - det är då det är upp till bevis att de där värdena verkligen betyder något. Att då slå ifrån sig och tycka att alla som kritiserar är skit istället för att ställa krav på ledarskap och handledning, det är destruktivt på gränsen till korkat. Bra därför att komma ihåg att det är poliser som faktiskt sett till att få stopp på både galna facebookgrupper och register där ramarna töjts till och över gränsen.

torsdag 24 oktober 2013

Dagarna går

Så var det plötsligt torsdag, och dessutom torsdag kväll. Veckan som gått känns som om den hade varat en månad men rusat förbi på en kvart. Har gjort en massa bra saker men nu längtar jag efter helg. Eftersom jag skriver så himla mycket på jobbet just nu finns det inte så mycket bloggenergi så det får bli en pauslåt istället.


måndag 21 oktober 2013

Lite stress

Idag har jag pratat juridik på en stor konferens om hiv och smittsamhet. Det var riktigt roligt. 450 personer i publiken och en och annan applåd. Det är alltid roligt och när en kan ett ämne, då kan en ta ut svängarna lite. I morgon blir det andra bullar för då ska jag prata engelska i Berlin.

Jag är inte helt säker på vad jag ska göra om jag ska vara ärlig. Jag anmälde mig till ett seminarium och plötsligt var jag föredragande. Seminariet handlar om samvetsklausuler i vården och det faktum att Sverige blivit "stämda" inför Europarådets sociala kommitté. Om jag ska föredra ärendet, den svenska lagen eller firmans inställning är ännu höljt i dunkel men det lär väl ge sig.

Är glad att det inte ens är en tiondel så stor publik i morgon.


Hinner jag ska jag ta en promenad med ovanstående låt i lurarna innan jag åker hem i morgon kväll.


lördag 19 oktober 2013

Jag är inte så bra

Jag är inte så bra just nu. Inte så bra som jag skulle vilja vara. En ganska dålig mamma som inte är där. En mindre bra vän som sällan hinner ses. En hyfsat kass arbetskamrat som inte gör det jag lovat och en superdålig skribent eftersom orden inte kommer till mig. Jag är en otillräcklig ledare för klubben och i de uppdrag där jag förväntas vara med och förvalta och utveckla. Framför allt är jag jätte-jättedålig för mig själv. Dålig, dålig på gränser för vad jag gör och vad jag tar på mig.

Att gå igenom en vecka som den förra och fundera på vad som ligger framför kräver att en står ut med dåligt samvete och hjärtat i halsgropen. Hur i hela fridens namn ska det sluta? Idag ska jag bara hänga med mitt ena barn. Inte gå på fotboll, bokrelease eller för den delen krogen. Jag ska förbereda nästa veckas två publika framträdanden. Jag ska städa lite och inte göra något mer.

Jag är inte så bra just nu. Äter dåligt och är oinspirerad i största allmänhet. Jag tränar inte och jag hinner inte och jag vill inte och jag orkar inte. Jag sover dåligt och gör saker som jag ångrar. Jag hinner inte. Jag går över gränsen för mig själv. Jag är inte så bra just nu. Jag måste bli lite bättre.

torsdag 17 oktober 2013

Det där med uppsåt

Detta skulle jag ha skrivit redan igår men eftersom jag inte hann då så skriver jag nu. Det handlar om uppsåt och gränserna för uppsåt. Det är en evig fråga. Att domstolarna konstaterar att något hänt men ingen kan dömas efter den misstänkte faktisk inte haft för avsikt att begå brottet. Det är ofta svårt att förstå men ibland är det omöjligt.

Det pågår ständigt en debatt kring uppsåtets gränser. Det är en vetenskap i sig och alltid något nytt att lära. Ibland önskar jag att jag hade mer tid att fundera och tänka kring dessa frågor. Och framför allt att vi kunde prata mer om det. Det är ju så spännande och så himla viktigt.

Igår beslöt åklagaren att lägga ner förundersökningen mot de pojkar som bränt en skolelev på Lundsbergs gymnasium med ett strykjärn. Hen ansåg sig inte kunna bevisa uppsåt till misshandel. Det gör mig väldigt nyfiken hur åklagaren resonerat. Den undre gränsen är så kallat likgitighetsuppsåt. Det beskriver HD så här:

"För att uppsåt till effekten eller omständigheten skall anses föreligga krävs dock likgiltighet inte endast till risken utan också till förverkligandet av effekten eller förekomsten av omständigheten."
Alltså, gärningspersonen ska vara hyfsat medveten om att något (brottet) skulle kunna inträffa på grund av agerandet. 

Om man sätter ett strykjärn som är varmt, tom inkopplat i vägguttaget, mot någons rygg borde en normalbegåvad person förstå att smärta ska uppstå. Brottet misshandel är inte svårare än så. Den som tillfogat annan person smärta har gjort sig skyldig till misshandel.

Hur i hela fridens namn kan åklagaren anse att uppsåt inte kan visas? Hur i hela fridens namn? 

onsdag 16 oktober 2013

Jag har gjort min läxa

I somras kom jag ut som icke Dylan-frälst. En sanning som möttes av skakade vänner med misstro. Jag lovade då att ändå göra ett försök och fick en platta i hemläxa. Sedan dess har jag med jämna mellanrum jobbat på att lära mig omfamnas av storheten. 

Det har gått sådär men ändå framåt och nu vill jag redovisa att jag gillar flera låtar på Blond on blond-plattan till den grad att jag faktiskt väljer dem aktivt, inte bara när det är dags att göra läxan. Denna lilla trallvänliga pamflett till exempel som är ett utmärkt exempel på gullegull och sex på en gång.

Så där, nu är det sagt men jag är fortfarande inte frälst.


tisdag 15 oktober 2013

Så mycket att göra så lite tid

Igår tillbringade jag eftermiddagen på Konstfack. Jag sitter i styrelsen för denna eminenta högskola. Det är väldigt roligt och otroligt lärorikt. Jag har suttit i statliga styrelser i ganska många år. Sedan slutet på nittiotalet faktiskt. Det har varit blandad kompott så som ett antal år i Utlänningsnämnden, så några år i Datainspektionen och till sist Rättshjälpsnämnden. Tja, alla dessa var ju inte styrelser men någon form av statlig styrning har det handlat om.

Hur som, nu var det ju Konstfack det handlade om. Det är ju verkligen en institution. Fast, det är en högskola också med allt vad det innebär. Att diskutera rekrytering av elever och lärare. Att lära sig om inriktningar, problem och lösningar. Hur lockar vi kompetenta utländska elever. Hur ser vi till att statusen för institutionen inte bara bibehålls utan också stärks.

Jag har verkligen förmånen att ha ett finger i många syltburkar. Det är fantastiskt och kräver ett, låt oss säga, rörligt intellekt. Nyss fick jag veta att jag ska tala på en stor konferens i Berlin nästa vecka. Om svensk abortlagstiftning och arbetsrätt (ja, de hänger ihop). Som väl är behöver jag inte lära mig tyska innan. Det är ju alltid något.

söndag 13 oktober 2013

Partytime

Idag för 19 år sedan, just vid denna tiden på eftermiddagen stod jag bakom min äldsta dotters stol och försökte få henne att sleva i sig det sista av maten. Hoppade, knep och vred mig av smärtor med jämna mellanrum. Med ett huj hade nämligen värkarna inför den annalkande förlossningen satt igång. Det var egentligen barnmorskan som tidigare vridit igång förlossningen, men detaljerna om det kan jag bespara dig.

Mitt första barn tog tid på sig när det var dags för henne att födas. Vi åkte in på sjukhuset på eftermiddagen den 1:a maj och hon föddes först kl 21.31 på kvällen den 2:a så nog tänkte jag att det skulle bli något liknande denna gången. Sa till barnens pappa att "det är okej om du kommer i morgon när du lämnat på dagis" och så gav jag mig av.

Om sanningen ska fram så tyckte jag det var ganska jobbigt med sällskap när första barnet föddes så jag var inte alls ledsen över att få åka iväg själv. Hade jag fått bestämma hade jag nog gjort det själv även första gången faktiskt. Hur som helst. Det yngsta barnet hade ganska mycket mer bråttom. Inskriven på BB kl 18.30 och allt klart kl 21.33. Hyfsat okej.

Igår ordnade äldsta dottern överraskningsfest till yngsta. Det var kalas halva natten och det åts tårta och dracks antagligen drinkar också. Nu har vi ätit tårta med barnens pappa, sambo och lillasyster. Om en stund blir det favvomiddag, nämligen taco-buffé. Åren går, ungarna blir stora. Snart är det dags för den yngsta att flyga ut och då mina vänner blir det partytime.

lördag 12 oktober 2013

Bättre nu än då

Jag är ganska gammal. I morgon fyller mitt yngsta barn 19 och det innebär att jag har ett sista år kvar som något slags tonårsmamma. Det tar lite längre tid att komma igen efter en partynatt men vad spelar det egentligen för roll? Jag är faktiskt bättre nu än förr. Klokare, smartare, mer erfaren men fortfarande hyfsat intresserad. Jag är bättre nu än då helt enkelt.

Det finns en rädsla för att bli äldre. Jag delar den i och för sig. Det finns en oro för både hälsa och ensamhet. Jag förstår den. Men, samtidigt finns det en ljusnande framtid. Om vi bara vågar ta för oss. Jobbet är mer inspirerande. Samtalen har mer djup. Människorna omkring mig är valda med mer omsorg. Vi famlar inte riktigt lika mycket som då. Om vi bara vågar njuta av det faktum att vi är lite bättre nu än vi var då.

Det svåraste med att bli äldre är att det är mer riskfyllt att ta det där steget. Att våga kasta sig ut i galenskap. Å andra sidan, det bästa är att man inte behöver göra det. Det behöver ju inte vara så mycket drama hela tiden. Det är fördelen men att vara bättre nu än då.

Om vi har en historia kan vi väl ha en framtid, eller? Vi var ju unga ihop, då kan vi ju stå ut med att vara gamla ihop.

Herregud, vi har ju aldrig varit bättre än nu.

onsdag 9 oktober 2013

Bortom rimligt tvivel

Begreppet bortom rimligt tvivel är det mått som vi satt på vår rättsstat. Det innebär att om en person inte är bevisat skyldig till såväl gärning som uppsåt i denna grad är hen att betrakta som oskyldig. Det är inget konstigt med det. Det är som jag skrivit många gånger förut demokratins grundval.

För att detta ska funka krävs att ytterligare några delar faller på plats. Vi måste ha ett rättsväsende som i alla dess delar håller med om denna grundläggande princip. Vi måste ha en politisk kår som förstå sin roll i detta. Dessutom måste principen om inget straff utan brott hållas högt.

Det oroade mig när rättssakkunniga kring den omtalade seriemördaren Thomas Quick gick ut och sa att han troligtvis är skyldig fast han just frikänts i hovrätten. Jepp, jag hoppas du märkte att jag gjorde just det jag kritiserar. Jag kallade personen seriemördare fast han är frikänd. Så kan vi så klart inte ha det. Oavsett vad det handlar om.

tisdag 8 oktober 2013

Politik och domstolar

I söndags var det partiledardebatt. En sorglig historia. Eller, det kanske är jag - inte dom. Kanske har jag kommit för långt ifrån. Kanske är jag inte i loopen tillräckligt för att svepas med av retoriken. Om du inte såg debatten så gör dig inte besvär så här i efterhand. Det var det gamla vanliga. Det var "peka med hela handen" och höja rösten-retorik. Det var upprört och det var försök till statsmannaskap som föll hyfsat platt.

Så drog Björklund kommunistkortet.

Herregud.

Sedan skulle de diskutera polis- och rättsfrågor. Den relevanta frågeställningen "varför löser polisen färre brott fast de blivit så många fler" besvarades så klart aldrig eftersom det vad jag vet inte finns ett svar. "Brottsligheten har minskat och fler känner sig trygga" sa Reinfeldt. "Myndigheter måste samverka kring vägar ut ur brottslighet" sa Sjöstedt. Bägge har rätt men sedan gick det snett.

"Domstolarna dömer för sjävsvåldigt och vi måste styra upp hanteringen" tyckte plötsligt såväl moderater som sverigedemokrater. För korta straff, för lite krav, för milda påföljder, det måste stävjas". Redan här tycker jag man nosar på gränsen till vad politiker ska lägga sig i när man faktiskt samtidigt anser att domstolarna ska vara självständiga.

Sjävklart skulle samtalet snart glida in på den friande våldtäktsdomen från för en dryg vecka sedan. De friade pojkarna, det vill säga de tonåringarna som inte är att betrakta som gärningsmän, kallades svinaktiga. Det dröp av förakt och det var en samstämmig partiledarkader som talade om den ännu ej lagakraftvunna domen. Jag tänker att politiker borde veta bättre. Jag tänker att politiker borde värna det sjävständiga rättsväsendet. Jag tänker att politiker bör ha massor av sypunkter på den lagstiftning som de själva styr över att förändra men inte över enskilda domar som domstolarna utdömt. I skrivande stund är det en vecka kvar tills domen vinner laga kraft.

Sedan läste jag det här.

söndag 6 oktober 2013

Party on

Var på kalas igår. En av de bästa firade att han idag fyller 50. Det är inte klokt vad de har blivit gamla, de där andra. Det var ett fantastiskt kalas, som alltid med dessa människor som jag festat med sedan 80-talet. Fick tillfälle att fundera över åren igår även om festprissen hade avböjt tal. Fick så klart också tillfälle att träffa en del  andra människor från förr.

Ola var där. Han körde turnébussen när vi gav oss ut på rockenrollrunda med ABF som huvudsponsor. Tompa så klart, sist vi sågs var på hans egen 50-årsfest och dessförinnan på en eller annan spelning med det saligt insomnade Clash-tributbandet på Snövit. Mylis, Sara, Githa och så klart Sandra. Alla var inte med förr men många var där igår.

Det är en märklig historia, hur vi möttes egentligen. Det var i Karlshamn första gången. Bandet var där och spelade och vi hängde till långt in på morgonen. Något år senare flyttade jag till Stockholm och började jobba inom långvården. Av alla vårdavdelningar i stan hamnade jag på samma som gårdagens festföremål. Hur är det ens möjligt? Sedan åkte vi som sagt på turné. Vi hängde på Svarta Månen, ockuperade hus. Festade på Ritz och diverse svartklubbar och ja - åren gick.

Till sist blev vi vuxna och fick barn. Vi gifte oss och skiljde oss. Alla på sitt eget håll. Vi jobbade och levde och vi hängde ihop. Konstaterade igår att detta är några av mina bästa människor. Dessa också. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad.

Tack för festen Picko! Och alla andra fester som den nedan till exempel.





lördag 5 oktober 2013

Ååå åka taxibil

Har varit i Belgien några dagar, eller rättare sagt i Bryssel. Bryssel är en speciell del av Belgien som i sin tur är ett pytteland i Europa. I Bryssel rör sig självklart människor från hela Europa och hela världen i veckorna. Det är en nedsliten stad där glas och krom och stål blandas med uppbrutna gatstenar. Det är märkesbutiker och demonstrationer i en ena röra.

Belgien är ett märkligt land som jag besökt ett otal gånger men vet väldigt lite om. Så, vilket bättre sätt att finns det för att lära känna ett land än att snacka med taxichaffisar. Igår fick jag lära mig mer än jag bad om.

I Belgien bor det 10 miljoner människor varav 2 i Bryssel. Sju miljoner är flamländare och de är lika med den ekonomiska makten. De är republikaner och vill avskaffa kungahuset. Tre miljoner är fransktalande, de har den politiska makten av tradition och de är rojalister. Polisen är allt som oftast flamländare och kåren är känd för att vara både rasistisk och korrumperad. Jag blev illa påmind om Marc Detorux och pedofilskandalerna. Minns de första gångerna jag var i Bryssel och alla affischer som satt i gångtunneln mot parlamentet med efterlysta försvunna barn.

Chaffisen berättade att flamländarna på vissa myndigheter där de är i majoritet satt upp stora skyltar att om kunden ställer fråga på franska kommer ingen att svara. För invandrade personer är detta så klart ett stort problem eftersom de vanligtvis lärt sig franska när de kommit till landet. Att dessutom polisen ibland vägrar prata franska är ett ännu större problem. Att det dessutom är olagligt är en annan femma. Belgien är ett splittrat land där det kan ta upp till två år att forma en regering efter ett val. Jag undrar vad som ska hända nästa gång.

Under resan till flygplatsen som tog en dryg halvtimma lyckades jag hålla igång ett samtal på franska som faktiskt flöt på ganska bra. Det finns som sagt ingen bättre källa till information än taxichaufförer. Mannen vi åkte med var ursprungligen från Iran och uppenbarligen på vänsterkanten rent politiskt. Han avslutade samtalet med att tacka för Olof Palmes gärningar.

onsdag 2 oktober 2013

A room with a wiew

Bytte hotell dag. Det nya har butlers och putsade dörrknoppar. Inte min stil men det får gå.