Igår såg jag som så många andra på melodifestivalen. Hade trött hemmakväll i soffan och min vana trogen kollade jag på TV, en serie på datorn och twitter samtidigt. Lyssnade sanningen att säga inte så mycket på låtarna, väntade mest på omröstningen. Så var det plötsligt något som fångade min uppmärksamhet på twitter. Det var en känd fotbollsspelare som vräkte ur sig en hemskt rasistisk och stigmatiserande sak om rumänska romer i samband med den rumänska låten, så där som annars bara en öppen och aktiv sverigedemokrat kommer undan med.
Det tog inte så många minuter så bad han om ursäkt. "Förlåt, förlåt - det var inte meningen". Jag funderade en stund och så bestämde jag mig för att, nej jag förlåter faktiskt inte. Om det nu inte var meningen, varför i hela friden skrev han dessa 140 tecken? Det kommer inte från ingenstans och det visade sig finnas spår av liknande "misstag" genom historien. Det var fler som uttryckte liknande rasistiska saker, de flesta just aktiva sverigedemokrater högt upp i hierarkin men de ber så klart inte om ursäkt.
Så läste jag Alexander Schulmans krönika i Aftonbladet. Den handlar om att vi lever i en både moralistisk och på andra sätt obehaglig tid vilken präglas av oförsonlighet. Det är sant. Vi ska ofta vara felfria och i princip inte mänskliga för att klara oss i bruset. Ordet oförlåtligt används inte sällan och det är obehagligt. Det är riktigt. Det skapar ett samhälle som är kallt och troligtvis väldigt fegt. Åsikter och handlingar måste stötas och blötas och utföras för att samhället ska komma framåt. Det är jag säker på.
Men, man innebär inte att man får inte säga vad som helst om man inte menar det. Jag kan inte komma ifrån det. Man kan absolut göra fel och på olika sätt rent av göra bort sig men om man uttrycker sig rasistiskt får man ta smällen. Det räcker inte med en pudel, det räcker inte med en avbön. "Oj hoppsan det gick lite för fort, jag borde inte ha sänt iväg den där tweeden". Jag rådbråkar mig själv, min moralism och mitt inre samvete. Ska vi ha ett öppet och tolerant samhälle så måste vi alla ta ansvar, både för vad vi säger - och för vad vi förlåter.
om vardag, politik, musik, idrott, ungar, jobb och den där känslan som man längtar efter...
söndag 11 maj 2014
fredag 9 maj 2014
Jag gör om och rätt
Idag testade jag något nytt. Jag ska inte påstå att jag är nöjd med resultatet så jag tar det får början. Som typ en chans att reparera. Det började med att jag på twitter länkade till en artikel om mörkerkrafter som vill stoppa kvinnors rätt till abort och varför det är viktigt att rösta i EUP-valet. Du kan läsa artikeln här. Som en parantes vill jag påpeka att det är så klart viktigt av fler skäl än att hindra kvinnohat att rösta men det får vi ta en annan gång.
Nåja, med vändande tweet fick jag svar från abortmotståndare. Först från en person som var lite upprörd för att han tyckte att aborttalen var så höga i Sverige. När vi pratat en stund om att det faktiskt är de oönskade graviditeterna som ska förebyggas så blev vi överens. Då är twitter bra. När man kan ha ett samtal med en meningsmotståndare, lyssna och lära och ibland övertyga.
Men, så är det inte alltid. En person tyckte det var lämpligt att skicka en bild på ett aborterat foster med undertexten
1) "vi måste stoppa folkmordet".
Det var då jag gjorde något som jag aldrig brukar göra. Istället för att ta snacket anmälde jag tweeten.
Av bara farten anmälde jag också den efterföljande tweeten som tyckte att
2) "samhället skulle varit bättre om du var en del av abortstatistiken".
(Antar att det betyder att personen i fråga hade velat att min mamma hade haft tillgång till fri abort)?
När det var gjort ångrade jag mig genast. Vad vann jag med dessa anmälningar? Får skylla på att jag jobbat hårt de senaste dagarna och var trött. Det gick för fort men självklart borde jag istället valt mina ord. Enkelt på 140 tecken på twitter. Här är de svar jag borde valt istället:
1) "Du menar de 47 000 kvinnor som dör av osäkra och illegala aborter varje år"?
2) "Jag önskar att alla barn som föds är välkomna och i bästa fall efterlängtade".
Det var fel av mig att anmäla. Jag borde använt andra metoder. Men nu är det gjort, och det känns lite bättre.
torsdag 8 maj 2014
söndag 4 maj 2014
Bara män, bara män bara massor utav män
Jag är storkonsument av sportevenemang, både på TV/i radio och i verkligheten. Jag kollar på olika idrotter beroende på säsong men jag ska väl erkänna att fotboll är överrepresenterat. Ännu mer överrepresenterat är idrott där det ena laget, om det handlar om lagidrott, är klädda i grönt och vitt. Slutligen ska jag erkänna att jag oftast, dock absolut inte alltid, ser på idrott som utövas av män.
Det är inte så konstigt att det förhåller sig så att jag kollar mest på manlig idrott eftersom det är normen och det som visas på TV och som skrivs om i tidningarna. Men, det blir mer och mer irriterande att öppna tidningens sportsidor eller se/lyssna på ett sportinslag i TV eller på radio och konstatera att de inte ens försöker hitta något av intresse när det gäller kvinnlig idrott. Det är nämligen så att som kvinna måste du uträtta om inte mirakel så i alla fall storverk för att bli omskriven.
Jag ska ta ett exempel. Förra året vann Liverpool engelska ligan. Ja, det är faktiskt sant. Det var Liverpool Ladies som stod för bedriften. För första gången bärgade de hem titeln. Och varför skulle då svenska media bry sig om det? Tja, tror ni de skulle sluta tjata om att en svensk man varit med och vunnit Premier Leauge? Knappast va? Men att en svensk fotbollspelare vid namn Louise gjorde mål i den avgörande matchen för ligatiteln, hur många vet det? Även om det blev en notis i Expressen och en i etermedia blev det knappast några halvsidesuppslag i sportblaskorna eller stora reportage i TV.
Det är så klart bara ett exempel. Det finns en växelverkan mellan media och idrott på flera sätt. Om kvinnlig idrott inte uppmärksammas kommer det fortsatt vara svårt att få sponsorer. Det kommer heller inte öka publikintresset vilket minskar chansen för att hitta sponsorer vilket minskar möjligheten för kvinnor att få betalt för och kunna försörja sig på sitt idrottande vilket så klart riskerar att sänka kvaliteten. Ja, ni fattar.
Oavsett allt detta. Tidningar och annan media tänker kommersiellt. Samtidigt är halva befolkningen kvinnor och även idrottsmedia har ett ansvar för att se till att spegla detta. Kanske skulle det dessutom väcka intresse hos fler. Eller är det så att kvinnor egentligen inte ska bry sig om eller utöva idrott utan helt enkelt hålla sig till matlagning och skönhetsvård - eller kanske att tvätta sina söners skitiga träningskläder?
Det är inte så konstigt att det förhåller sig så att jag kollar mest på manlig idrott eftersom det är normen och det som visas på TV och som skrivs om i tidningarna. Men, det blir mer och mer irriterande att öppna tidningens sportsidor eller se/lyssna på ett sportinslag i TV eller på radio och konstatera att de inte ens försöker hitta något av intresse när det gäller kvinnlig idrott. Det är nämligen så att som kvinna måste du uträtta om inte mirakel så i alla fall storverk för att bli omskriven.
Jag ska ta ett exempel. Förra året vann Liverpool engelska ligan. Ja, det är faktiskt sant. Det var Liverpool Ladies som stod för bedriften. För första gången bärgade de hem titeln. Och varför skulle då svenska media bry sig om det? Tja, tror ni de skulle sluta tjata om att en svensk man varit med och vunnit Premier Leauge? Knappast va? Men att en svensk fotbollspelare vid namn Louise gjorde mål i den avgörande matchen för ligatiteln, hur många vet det? Även om det blev en notis i Expressen och en i etermedia blev det knappast några halvsidesuppslag i sportblaskorna eller stora reportage i TV.
Det är så klart bara ett exempel. Det finns en växelverkan mellan media och idrott på flera sätt. Om kvinnlig idrott inte uppmärksammas kommer det fortsatt vara svårt att få sponsorer. Det kommer heller inte öka publikintresset vilket minskar chansen för att hitta sponsorer vilket minskar möjligheten för kvinnor att få betalt för och kunna försörja sig på sitt idrottande vilket så klart riskerar att sänka kvaliteten. Ja, ni fattar.
Oavsett allt detta. Tidningar och annan media tänker kommersiellt. Samtidigt är halva befolkningen kvinnor och även idrottsmedia har ett ansvar för att se till att spegla detta. Kanske skulle det dessutom väcka intresse hos fler. Eller är det så att kvinnor egentligen inte ska bry sig om eller utöva idrott utan helt enkelt hålla sig till matlagning och skönhetsvård - eller kanske att tvätta sina söners skitiga träningskläder?
fredag 2 maj 2014
Heja alla som igår begick civil olydnad
Såg på nyheterna att flera personer är misstänkta för brott efter gårdagens manifestation för att stoppa nazister från att marschera på Jönköpings gator. De är misstänkta för ordningsstörande brott så som ohörsamhet mot ordningsmakt. Det upprör. Hur i hela fridens namn kan det vara ett brott att hindra nazister från att marschera? En mänsklig fråga i och för sig.
Tja, lagen är ju blind som vi vet. Ett brott är ett brott är ett brott.
Och civil olydnad är civil olydnad och det är fantastiskt.
Definitionen av civil olydnad innebär att du ska vara beredd att offra något för det du tror på. Medvetenheten om att det du gör är moraliskt rätt innebär att det får kosta lite - av dig personligen. Civil olydnad förutsätter att den som utför handlingen är beredd att ta konsekvenserna. Civil olydnad är en fredlig handling, en ickevåldsaktion för att få till stånd en förändring.
Igår bröt alltså en massa människor mot polisens order mot att upplösa sittmanifestationen och låta nazisterna utföra sin skamliga marsch och enligt bilderna valde samma människor då dessutom att lägga sig ner. Utan våld.
Jag älskar er som stod upp, satt, låg ner och på olika sätt tog fredlig ställning för ett samhälle där alla får plats. Jag älskar att ni var modiga och starka och att ni inte lät er hindras. Jag älskar att ni tog armkrok med er okände granne i ledet för något ni tror på. Jag älskar att kyrkan lät sina klockor ringa för att varna för fara. Jag tror det var något bra som hände igår. Jag tror att det är något bra på gång.
torsdag 1 maj 2014
Till er föräldrar som tröstar barn idag
I morse, eller i natt beroende på vems klocka som får råda, vaknade jag av ett jävla liv. Min första tanke var att det pågick ett slagsmål. Min andra att det var ett inbrott eller en våldtäkt eller misshandel eller.. Jag gick i alla fall upp för att titta ut genom fönstret.
Ser en kvinna med paraply lugnt och sansat promenera och hinner tänka att jag måste ha drömt. Då dyker orsaken till oväsendet upp.
"Fuck you"
"Fuck you"
"Fuck you"
Det ekar mellan husen och det är tyst i övrigt. Källan till oväsendet är en liten späd flicka med en väldigt stor röst. Hon lommar efter kvinnan som troligtvis är hennes mamma. Mamman går med lagom raska steg. Vill hem, vill sova, vill sluta vara orolig. Är glad för att dottern är med, är lättad men ändå mal det i magen.
Jag känner igen känslan. Att vilja väl, att göra fel. Att vara hatad och föraktad av den där tonåringen som nyss var en liten unge som nöjde sig med att tjata sig till en sockervadd till vid brasan. Den där ungen som kröp upp i soffan men med stigande ålder gled en liten bit ifrån för varje tv-program som var så roligt att se tillsammans bara för en vecka sedan.
Alla nätter när det ska letas, jagas och tjatas. Avstängda telefoner och hot och hat.
Till er mammor och pappor som har dessa nätter framför er vill jag ge några råd. Förmätet? Nej, jag har kämpat mig till denna erfarenhet.
Kom alltid ihåg att det enda som är värre än att vara tonårsförälder är att vara tonåring. Hjälp din unge upp när hen ramlat, tänk på det som när hen lärde sig cykla - det tar tid men till slut rullar det. Hatorden är inte riktade mot dig, ge inte tillbaka med samma mynt men acceptera inte vad som helst. Fortsätt leta, kräva och vänta - men kväv inte med din oro. Din unge kan nog mer än du tror och försök minnas din egen tonårstid.
Köp aldrig ut alkohol, vad ungen än säger.
Och till slut - vårda de där ögonblicken av närhet, när de än dyker upp. De kommer hjälpa dig när det blåser som mest. Kom ihåg, det vänder. Jag lovar.
Ser en kvinna med paraply lugnt och sansat promenera och hinner tänka att jag måste ha drömt. Då dyker orsaken till oväsendet upp.
"Fuck you"
"Fuck you"
"Fuck you"
Det ekar mellan husen och det är tyst i övrigt. Källan till oväsendet är en liten späd flicka med en väldigt stor röst. Hon lommar efter kvinnan som troligtvis är hennes mamma. Mamman går med lagom raska steg. Vill hem, vill sova, vill sluta vara orolig. Är glad för att dottern är med, är lättad men ändå mal det i magen.
Jag känner igen känslan. Att vilja väl, att göra fel. Att vara hatad och föraktad av den där tonåringen som nyss var en liten unge som nöjde sig med att tjata sig till en sockervadd till vid brasan. Den där ungen som kröp upp i soffan men med stigande ålder gled en liten bit ifrån för varje tv-program som var så roligt att se tillsammans bara för en vecka sedan.
Alla nätter när det ska letas, jagas och tjatas. Avstängda telefoner och hot och hat.
Till er mammor och pappor som har dessa nätter framför er vill jag ge några råd. Förmätet? Nej, jag har kämpat mig till denna erfarenhet.
Kom alltid ihåg att det enda som är värre än att vara tonårsförälder är att vara tonåring. Hjälp din unge upp när hen ramlat, tänk på det som när hen lärde sig cykla - det tar tid men till slut rullar det. Hatorden är inte riktade mot dig, ge inte tillbaka med samma mynt men acceptera inte vad som helst. Fortsätt leta, kräva och vänta - men kväv inte med din oro. Din unge kan nog mer än du tror och försök minnas din egen tonårstid.
Köp aldrig ut alkohol, vad ungen än säger.
Och till slut - vårda de där ögonblicken av närhet, när de än dyker upp. De kommer hjälpa dig när det blåser som mest. Kom ihåg, det vänder. Jag lovar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)