Finns det lärare som hatar barn?

Läser i tidningen om flickan som mobbats grovt och där vuxenvärden sedan svikit ännu värre genom att lägga skulden på den mobbade. Det här är ingen ovanlig situation även om den kanske i dom flesta fall är mer subtil än så här. Våra barn och ungdomar är utelämnade till främmande makt i skolan under hela sin uppväxt och om det inte fungerar där så ger det i värsta fall livslånga men.

Jag tror lärare och annan personal i skolan behöver mer kunskap om hur barn och unga faktiskt fungerar. Psykologi och sociologi. Jag tror att lärare behöver regelbunden handledning, inte bara vad gäller pedagogik utan också mellanmäskligt beteende. Det är våra barns framtid vi spelar med. Att inte fatta det är oförlåtligt.

Små barn och yngre ungdomar har ett visst skydd om dom har föräldrar som ser vad som händer. Ibland får vi föräldrar förvisso slåss mot väderkvarnar men i alla fall.Värre är det för ungdomar i puberteten som samtidigt går igenom skärselden. Att då ha en lärare som inte kan ta dom toppar och dalar det innebär att vara tonåring kan bli förödande. En okunnig och dåligt förberedd lärare kan ge men (och icke godkända betyg) som ska bäras lång tid framöver och i värsta fall för alltid.

Kreditvärdighet

Idag finns det mycket att blogga om. Man kan snacka personligt om hur jävla jobbigt det är att vara ensamstående tonårsförälder. Man kan snacka sport, både friidrott och fotboll och dom tappade poängen i Sundsvall. Man kan snacka kriminalpolitik och diskutera Lindbergs straff för alla sexövergrepp. Jag tänker välja att snacka ekonomi, det är det nog få andra som väljer idag.

Läste i DN (pappersupplagan, artikeln finns ännu inte på nätet) att Stockholms stad tänkte stämma ett kerditvärderingsföretag för att man gett Stockholm för låg poäng. Märkligt. Det måste väl ändå vara upp till företaget att mäta som man tycker är rimligt?

Företaget i fråga hade givit Stockholm riktigt låga poäng eftersom man säljer ut värdefull egendom och lever upp pengarna. Det är alltså samma sak som regeringen gör med Sverige. Anledningen till att statsskulden minskar är ju att vi sålt av en massa egendom och därmed äger mindre gemensamt. Det borde i rimlighetens namn betyda att vi de facto är fattigare. Det har det aktuella kreditvärderingsföretaget fattat.

I det långa loppet är den gemensamma egendomen mer värdefull än alla sänkta skatter och förmögenhetsöverföringar till privata intressen. Insikten om detta är en av skillnaderna mellan höger och vänster. Att tömma sina fickor för kortsiktiga intressen har aldrig riktigt fungerat. Jag hoppas svenska folket förstår att vi är mindre rika nu än vi var.

Mea culpa

Idag har jag pendlat mellan skam och skuld och självförankt och annat elände. Landar i systerskap och hopp. Tack Bitterfittan airlines för en fantastisk tripp till den ljuvliga spanska solkusten.

Har du slutat slå ditt barn?

Vet inte om du hört talas om ÖPP. Förkortningen står för Örebro preventions projekt och är ett program som syftar till att stärka föräldrar i sitt ansvar mot sina (och andras) barn. Det handlar om att man skriver ett kontrakt mellan föräldrar i en klass där man lovar att följa vissa gemensamma regler. Vilka regler det handlar om bestämmer man tillsammans.

I min yngsta dotters klass har vi använt ÖPP i några år. Våra regler handlar om att vi ringer varandra när ungarna ska sova över och vi har också lovat att vi hör av oss om vi ser någon röka och att vi inte lämnar ett barn som vi ser har druckit. Det kan tyckas självklart men så är det inte för tonårsföräldrar.

Jag funderar på varför vi inte använder samma metod när det gäller våld. Jag vet att många tvekar när det gäller att anmäla om man misstänker både hedersrelaterad utsatthet och "vanligt" våld. Jag tänker att om man någon gång tog upp denna fråga på föräldramöten skulle vi kanske komma någon vart. Det skulle också bli en slags försäkring för dom utsatta barnen. Gör vi en sådan överenskommelse kan vi ju inte smita undan.

Tills det händer kan vi väl lova varandra att vi inte accepterar att barn far illa - bara du och jag?

Utan ord

Goda människor - och onda

Fast vi tar det i omvänd ordning. Först dom onda. Jag vet inte om jag berättat om min dotters före detta klasskamrat men om jag har det kan du väl hoppa över detta första stycket. Alltså, kompisen är något år äldre än min dotter men dom gick i alla fall i samma klass. Tjejen i fråga har inte haft det lätt i livet. Hennes pappa - som är hennes enda nära anhöriga - har inte direkt behandlat henne väl. Det är en lång historia men du kan tänka Askungen så är du nära.

Hur som helst, för en tid sedan blev flickan gravid. Ja, det är ju inte första gången i världshistorien en 18:årig tjej blir mamma men "morfar" såg sin chans och slängde helt enkelt ut sin dotter på gatan. Ja, jag vet att det är 2009 men det händer. Män tar sig rättigheter och flickor blir elakt behandlade.

Hur som helst, nu har bebisen kommit. En liten jättesöt pojke och lilla mamma är så duktig och glad. Så klart finns det en pappa till barnet och tillsammans är dom en liten familj. Samtidigt är det inte så lätt att starta sin familj utan hjälp från en äldre generation. Det saknas både pengar och praktiskt stöd.

Det är nu dom goda krafterna kommer in. På facebook finns en grupp där man kan ge bort/byta/önska saker. Aktiviteten är hög. Jag lade ut en önskan om stöd där och nu har jag en bil full med kläder, täcken, leksaker, overaller, åkpåse, hoppgunga, badbalja och allt vad en ny liten bebis behöver. Idag ska jag och dottern få träffa den nya lilla bebisen och det ska bli såååå mysigt. Jag hoppas verkligen "morfar" skäms och någon dag får sota för sitt ovärdiga beteende.

Shall we overcome?

Det är som jag tror jag gnällt om tidigare väldigt jobbigt att vara tonårsmamma. Det handlar om att sätta sig själv i sista rummet men också om att ständigt våga omvärdera både åsikter och regler. Jag är ganska dålig på det och dessutom både ensam och rädd. Ja, alltså, jag har ett nätverk av människor att prata med men i besluten står man väldigt ensam.

Ibland funderar jag på att skärpa mig och släppa taget lite grann. Kanske vore det bra för alla inblandade men just då i den tanken händer det något som gör att jag omvärderar hela idén. Tänk om man kunde förklara det där med att förtjäna förtroenden på något sätt. Tänk om det vore lite enklare, varmare och gladare. Herre gud, fatta vilket ansvar man har. Kanske bygger jag just nu upp en potentiell försörjning för halva terapisverige.

Men snart ska jag bli bättre. Jag ska avläsa situationer i lugn och ro. Jag ska vara en cool mamma och jag ska klara av att vara både närvarande och lyssnande vid behov. Utan vare sig oro eller pekpinnar. Det enda jag ber om i utbyte är ett tryck på svarsknappen på mobilen när jag ringer.

Hur tänker ni?

Jag anser mig vara en ganska välfungerande mamma. Jag har hyfsad koll på mina ungar men jag kan inte påstå att jag vet exakt allt dom gör. Det tycker inte jag att man ska veta som förälder. Ungarna måste ha ett eget liv också. Självklart är man som förälder alltid orolig för att det ska hända något. Antingen med ungarna själva eller att dom ska hitta på något som dom inte borde. Det är jävligt svårt att vara tonårsförälder, svårt att räcka till men dom flesta av oss gör så gott vi kan.

Det finns nog föräldrar som har det mycket svårare än jag. Föräldrar som har små resurser och som kanske redan finns på samhällets skuggsida. Nu har alliansregeringen kommit på den briljanta idén att vi föräldrar ska bli betalningsskyldiga för om våra barn hittar på olagligheter. Jag menar, ve den ensamstående mamma i förorten med oregelbundna arbetstider. Ve den mamma som saknar fritids eller förskola på kvällen trots att hon måste jobba och som inte har koll på sitt barn. Det förstår väl alla att det är henne vi måste straffa.

Idag föreslår sossarna att man ska kunna ta ut föräldrapenning tills barnet är 16. Det är ett mycket bättre förslag än det strafftänkande borgarna föreslår. Jag tycker också att man skulle kunna vara hemma med sjukt barn även efter det att barnet fyllt 12. Att lämna en febrig trettonåring eller en fjortis som har ont i själen ensam hemma är plågsamt även för föräldrarna. Att ges möjlighet att närvara måste väl ändå vara ett bättre alternativ än att döma ut skadestånd?

Otillräcklighet

Det gör otroligt ont när folk drar i en till den gräns att man nästan går sönder. Det gör ont att inte räcka till. Kraven är oändliga och jobbet utan ände. Ungarna som revolterar, jobbet som är för lätt och för svårt på samma gång. Det är helt enkelt inte roligt.

Statsbudget, bråk, kulturproposition, äcklig mat, "jag tänker inte komma hem", lakan som behöver vikas för att få plats i skåpet, "jävla kärring", sopa golvet, bär ut till återvinningen, motionera, handla, lokalpolitiken, styrelseuppdraget, måla om, leta efter försvunnen pappa, städa, planera, föräldramöte, var bestämd - men inte kväva.....

Alltså, det finns ju dom som går genom livet utan alla måsten. Hur gör ni?