Soppkökssamhället

Snökaos!

Varning - klass ett!

40 cm snö på ett dygn!

Rysskyla!

Kaos!

Varning, varning, varning

Varje morgon går jag över Medborgarplatsen i Stockholm. Kommer till jobbet strax efter att de få härbärgen som finns har stängt. Och innan eventuella köpcentrum med värme eller dagverksamheter har öppnat. Det är tydligt att några av de trasiga individer som jag möter inte fick plats på det där härbärget för natten. Eller inte var nyktra nog att komma in. Eller inte hade pengar nog att bli sittande på en nattöppen kiosk eller hamburgerrestaurang hela natten. Eller bara inte hittade dit eller kunde språket eller inte orkade.

Har du tur kommer en vänlig person förbi och ger dig en blick. Ett vänligt ord. En slant. En rikskupong. Ett par strumpor och ett par skor.

För en dörr som går att låsa har de inte.

En varm och ren egen säng har de inte.

En spis för att värma en kopp te har de inte.

Ett täcke, en tv - det enklaste, inte lyxen.

Drinkarna, rabattrensningen - vad det nu är du vill ha hjälp med när du ringer RUT, det har du inte så mycket nytta av när du inte har en egen nyckel.

RUT är för dig som inte lever i soppkökssamhället. RUT är för dig som har ett hem. RUT är istället för något annat. RUT är egoism istället för solidaritet. Det är så det är. Sedan kan ni säga vad ni vill. RUT är det du kräver och priset är soppkökssamhället.

Välgörenhet istället för solidaritet.

Välgörenhet istället för välfärd.

Soppkökssamhället.