För en herrans massa år sedan pluggade jag arabiska på universitetet. Varför? Ja, det kan man så klart fundera på. För mig var det nyfikenhet, behovet att sticka ut och lite sökande. Att arabiska är ett av världens absolut största språk och att den arabiska världen influerat och lärt oss massor genom århundradena var också en lockelse och drivkraft.
Efter ett år på universitetet åkte jag och två pluggkompisar till Syrien för att åka runt ett par veckor. Det var en spännande resa. Syrien var ett vackert land. Dessutom finns det historia. Krak de Chevaliers, en otroligt väl upprustad gammal korsfararborg utanför Homs. Hama med sin fantastiska marknad, vattenhjulen och täta gränder. Vi hyrde ett hus vid stranden i Latakia där vi också mutade polisen för att få förlängda visum och vi turistade i Tartus. Var vi än kom var människor inbjudande och generösa. Ingen vågade tala politik men de var nyfikna på oss. Var vi än kom fanns det folk som ville dela med sig.
Idag läste jag om Aleppo i en av morgontidningarna. Där var vi så klart också. Vi kom dit och med oss hade vi en lapp från den lokale grönsakshandlaren på torget hemmavid. Hans familj bodde i Aleppo och han ville så gärna att vi skulle hälsa på. Så, sagt och gjort satte vi oss i en taxi och lämnade fram adressen. Väl på plats möttes vi av en överlycklig familj. Vi fick dricka många koppar väldigt starkt kaffe den dagen. Hälsa på alla grannar och bekanta som ringdes in för att träffa oss.
Jag har en känsla av att jag skrivit om det här förut men jag måste skriva om det igen. Varför? Jo, för att jag undrar varje dag hur alla människor vi mötte har det idag. Jag undrar verkligen hur de har det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar