Inne på min andra dag av julledigt vaknar jag allt för tidigt igen. När dottern gått till skolan somnar jag om och vaknar med en galen huvudvärk. Biter ihop, kliver upp, brygger kaffe och läser tidningen och vad som hänt på sociala medier. Möts av Åsa Lindeborgs artikel om hotet, hatet, sexismen och våldsfixeringen hos hatarna. Det är förskräckligt och en verklighet som många lever i varje dag. Känner av tröttheten och huvudvärken igen.
Tänker på hur året varit och inser att det Lindeborg beskriver i sin krönika är bidragande orsak till den stora tröttheten som jag känner. Hopplösheten och ledsenheten som smyger sig på ibland. Det har nämligen varit ett sådant år. Förutom allt för många timmars jobb per vecka har det varit ett år av hatare och hotare och sexister och rasister som tagit sådan enorm plats i mitt och många andras liv.
Personligen så drabbade till att börja med sexismen värst. Efter artikeln som jag och flera andra skrev om språket på fotbollsläktarna i Aftonbladet blev vi både hatade och hotade. Det fortsatte för enskilda av oss. Framför allt för kvinnorna så klart även om männen fick en liten släng av sleven (typ är ni inte riktiga män etc).
För oss kvinnor var det allvarliga hot, riktigt läskiga saker. Allt för rätten att skrika fitta och hora i mina och andras öron på läktaren. Allt för att en kvinna tar sig ton i en manlig bastion. Jag har inte hört en enda fotbollsklubbsföreträdare ta offentligt avstånd från detta i namnet av sin klubb. Inte en enda. Detta trots att jag och flera med mig i direkt kontakt med klubbar berättat om hoten. Flera personer har däremot tappat lusten till läktaren. Det är resultatet.
Under hösten har rasismen gripit tag om vårt land på riktigt. Jag visste att det var illa. Jag har vetat det i många år, allt sedan jag själv i början av 90-talet var som värst hotad som den landsförädare jag enligt rasisterna är, och kanske långt innan dess. Kanske beror explotionen på att vi nu har ett rasistiskt parti i riksdagen? Polariseringen och förråningen av debatten (det som sägs i riksdagen måste kunna sägas i media sa väl någon SvT-chef efter Agendas katastrof-debatt i höst). Men att detta skulle resultera i kampen för rätten till rasistiska symboler i min närhet, bland vänner och bekanta. Det går över mitt förstånd. Att folk inte fattar. På riktigt! Det är så sorgligt och så solkigt.
En del av allt det här kommer till uttryck genom att folk kräver upprättelse av mig. De som hävdar att de känner sig kollektivt skuldbelagda. Som känner behov av att säga till mig att de inte alls är hatare eller hotare eller sexister....men.....man måste ju förstå.... Ibland mer går det åt mer kraft att förklara att man inte tänker ge dem absolution än på att prata om inställningen till sakfrågan, nämligen sexismen eller rasismen.
Jag orkar inte ta en sådan diskussion igen. Jag vill inte höra en enda gång till att ni inte är rasister eller sexister i ord. Jag vill se det i handling. Jag vill se er ta diskussionen om pickanninni-bilder och mot de som på forumen uttrycker att de ska göra det ena och det andra med kvinnor som vågar höja rösten. Alla ni som i våras krävde att jag och flera andra skulle "veta" var ni stod i en massa frågor som gällde läktarkultur men som utmynnade i att vi fick lägga kraft på att ta debatten mer er i stället för dem som vi enligt er stod enade mot. Alla ni som mailar och hävdar att "du vet ju att jag inte är rasist egentligen men varför ska jag inte få säga negerboll". "Jag tycker inte det är kränkande - det är KULTUR".
Och alla ni som är på den goda sidan, ni i majoriteten - tack för all gemensam kamp i år. Tack för att du tar dig ton och för att du står upp för rättigheter. För att du tar avstånd från rasism och sexism. Tack för att vi kan kämpa tillsammans.
Och, du som inte är övertygad ännu men vill diskutera i sak, tack för att du försöker. Tack för att du tänker efter och för att du tar intryck. Och tack till alla er som i år kommit ut i kampen. Tack, tack, tack som bara den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar