Igår var jag på bio. Jag bor som jag berättat förut nästan vägg i vägg med en biograf men kommer ändå allt för sällan iväg. Igår blev det äntligen av. Filmen på dagordningen var den omtalade Callgirl. Det var en fantastisk film. Det kvinnliga skådespeleriet. Scenografin. Musiken. Den var väldigt bra.
När jag säger det får jag direkt mothugg. "Den hänger ju ut Palme som pedofil". Eh, nej - det gör den inte. Eller, om den gör det så är det i alla fall inte vad filmen handlar om.
Jag gick dit med ett öppet sinne. Jag gick dit för att se filmen om en del av den svenska nutidshistorien. Jag fick se en skakande film som handlar om män med makt och utsatta flickor. Den handlar om den sociala vårdens misslyckande. Om flickor som ingen ser. Om flickor som får skulden för det onda som sker. Om män med makt som håller varandra om ryggen.
Kvinnorna och framför allt flickorna är filmens mittpunkt. I periferin skymtar dessa män det talas om. Det skulle kunna vara Palme, Fälldin, en SÄPO-chef och en justitieminister eller vilka män i position som helst. Det handlar om män med makt. Vilka män som helst men framför allt handlar det om utsatta flickor. Varför kan inte fokus få ligga där?
När du ser filmen, det tycker jag du ska göra, se den då med öppet sinne. Se den då som just ett dokument över svek och ett dokument om hur sårbara människor kan vara. Se den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar