Rötter pt1

Har just landat efter en dag på vägarna. Har kommit hem från Blekinge och första julen utan pappa. Har funderat en del på rötter och kännt hur dom är på väg att ryckas upp. Det har varit påfrestande men nyttigt. Jag är väldigt glad att jag har lite tid på mig att tänka dom kommande dagarna. Det lär jag behöva.

Jag har en text eller två som behöver skrivas men ikväll är jag för trött. Kanske i morgon, eller nästa dag. Tänkte att det behövs en liten ljudillustration för att beskriva känslorna så länge.

Där jag bor

Idag när jag gick till jobbet tänkte jag på när jag för ganska många år sedan fick en lägenhetsanvisning till min första lägenhet med eget kontrakt. Lägenheten låg längst bort på en återvändsgränd. Det var en kväll i oktober och mörkt och väldigt tyst. Jag minns att jag kände det som om jag var förvisad till bakgården men efter att ha bott i andrahandslägenheter och på renoveringskontrakt ett bra tag var jag glad ändå.

I dagsljus såg sedan allt annorlunda ut. Visserligen kändes det fortfarande som om det låg långt bort men det var grönt och fint. Ica-butiken hade öppet mellan 9 och 18 på vardagar och 9 och 13 på helger. Tunnelbanenedgången stängde kl 22 men det var okej för det var väldigt få som var ute så sent. En hög mur skilde oss från dom rivningsfärdiga baracker som en gång varit den stolta filmstaden där bland andra Ingmar Bergman huserat genom åren.

Nu ser området helt annorlunda ut. Husen som byggdes på 50-talet är upprustade. I filmstaden, har man nu rivit det mesta av dom gamla filmatejéerna och istället byggt ett nytt flashigt bostadsområde. Det finns ett antal restauranger och en biograf, Ica håller öppet till 21 varje kväll. Mycket har förändrats men jag är kvar (inte i samma lägenhet men i samma område).

Från att ha varit "utkanterna" på vår lilla stad är mitt bostadsområde plötsligt ett poppigt och modernt område. Medelåldern har sjunkit på grund av naturlig avgång. Området har förtätats på ett bra sätt och det är fortfarande grönt och fint. Nu mera har vi till och med en bankomat. Och, det är då det händer. Plötsligt är det dags för utförsäljningar. Mycket vill ha mer så nu börjar den verkliga kampen för att rädda våra hyresrätter. Jag ska gå i fronten, det lovar jag!

Små tankar om oberoende

Funderar på vad det är hos den äldre generationen som gör att dom är så jädra rädda för att ta hjälp? Är det uppfostran att man ska klara sig själv och inte vara till last? Eller, är det rädslan för att förlora sitt oberoende? Jag tror mer på det första i och för sig.

Den generationen som min mamma och pappa tillhör har byggt upp ett samhälle med skyddsnät och resurser som ska finnas till för dom som har behoven. Allmän sjukvård och högkostnadsskydd. Hemtjänst och färdtjänst. Vi, i min generation och dom efter mig - vi raserar men dom har byggt upp. Vi vill ha allt men vi vill inte bygga vidare. Vi vill ha förmåner men fattar inte att dom måste betalas gemensamt. Det är bara ett konstaterande.

Nu har jag två dagar kvar på mitt blekingebesök och jag har klarat av flera av dom "jobbiga" samtalen som jag hade planerat. Det känns bra - även om man aldrig känner sig färdig.

Not in my back yard!

Var på min lokala krog igår. Tog en öl och kollade matchen. Det är trevligt. Krogen är en finfin blandning av ganska juste mat och trevlig personal som lockar "vanligt folk" och så billig öl som lockar dom lokala som gillar det. Tyvärr har man satt in ett gäng jack vegas-spel som lockar ytterligare en kategori folk.

Krogen ligger i samma hus som jag bor i. Uteserveringen ligger rakt under tre av mina fönster, varav två somrumsfönster. Det är okej för dom som äger krogen har fattat det där med samverkan. Alltså, man försöker hålla koll på ljudnivån utanför krogen. Det är tryggt att ha krogen där. Det är alltid folk i rörelse vilket är en bra sak.

Nåja, igår var jag som sagt och kollade matchen. Då jag kollar fotboll sitter jag i baren tillsammans med dom som gillar den billiga ölen. Det pågår ett samtal bakom mig. Det handlar om en av dom gamla stammisarna som trätt över gränsen och verkligen hamnat på skuggsidan. Han har skaffat två stora hundar som attackerar andra hundar, han har en falskskyltad bil som han transporterar stöldgods i och värst av allt - han har två små barn som springer vind för våg. Bland dom som ibland tittar för djupt i den billiga ölen accepteras inte detta. Man kommer överens om att vidta åtgärder.

Lördag i min by

Har varit ute i min lilla by idag. Tog en fika med fru Slow och sedan en promenad. Det händer massor i min stad. Ja, det byggs - det är en sak, det byggs massor men det är inte bara det. När jag flyttade till Sundbyberg var det en liten sömnig småstad, nu känns den nästan kontinental.

På min promenad genom stan hittade jag en chokladfabrik. Ja, inte en fabrik egentligen men en butik med hemgjorda praliner och lite annat smått, hade ingen aning att det fanns en sådan i Sumpan. Sedan hittade jag en eko-butik. Massor av saker helt ekologiskt och ganska mycket rättvisemärkt. Flera nya restauranger av olika slag och vi har faktiskt till och med en riktig musikaffär.

Detta om detta. Annars blev det en öl eller två igår och en massa soul-musik och dans och trevliga kollegor så nu passar det bra med en pralin för att bota dagenefter-tröttheten.

Att vara långt från hemma

Det har blivit lite små uppehåll i mitt bloggande på sistone. Det har sina skäl och jag önskar att dom var trevligare än vad dom är. Just nu är jag i Blekinge på besök hos min mamma och pappa. Det blev så hastigt och lustigt eftersom min pappa är väldigt sjuk.

Det är nu det känns, att jag bor långt "hemifrån". Det är nu jag skulle vilja vara här hela tiden. Det kom väldigt hastigt och oväntat på, med pappas sjukdom så vi lever nog fortfarande i chock allihop.

Idag fick jag frågan om det var jobbigt att komma hem till min sjuka pappa. Nej svarade jag, men det blir jobbigt att åka tillbaka till Stockholm på söndag.

I mitt hus där jag bor

Vaknade i morse av att min äldsta dotter förde lite oväsen i badrummet. Det var helt okej för det var ju dags att gå upp. Klev upp och drog ifrån gardinerna och tittade ut över mitt lilla torg. Mina grannar från huset mitt emot - hundtanterna - var redan uppe och några andra hastade uppför backen mot tunnelbanan. Skönt att jag inte har så bråttom till jobbet. Viker lite tvätt.

Frukost med öppen balkongdörr. Morgontrött dotter framför MTV i vardagsrummet. Radion på P1. Kaffebryggaren puttrar, oj den behöver verkligen kalkas av. Andra dottern och jag prasslar med varsin del av morgontidningen.

- AAArgh jag hittar inga strumpor!!!
- Har du strumpbyxor jag kan få låna.
- ...ta åtminstone en frukt....

Pang, igen med dörren. Ah, en liten lugn stund med en kopp kaffe till innan det är dags att gå.

Ut genom dörren. Låsa. Ner för trappan. Jag bor på tre trappor (utan hiss), på vägen ner möter jag yngsta på våningen under. Hon har tydligen glömt något och måste rusa hem. En dörr står öppen. Förskolebarn, pyssel, allt ska med i ryggan.

- Kom nu mamma, kom nu!

Ytterligare en trappa ner rusar den nyblivne gymnasistpojken ut genom sin dörr. Vår "vaktkatt" sitter utanför dörren och konstigt nog hinner grannpojken sätta sig på huk och klappa den innan han rusar vidare. Solen skiner och folk ler mot varandra eller stirrar stint ner i backen. Själv har jag glömt mobilen och rusar upp för trapporna igen. Väl ute på nytt har förskolefamiljen hunnit ut. Vi byter några ord, dom har varit på Mallis och varit lite sjuka men haft trevligt ändå.

Jag går genom dörrarna till T-banan för idag ska jag inte cykla, trots det fina vädret. Då snubblar lillflickan och gråter förtvivlat och jag tänker på den stress det innebär att vara heltidsarbetande småbarnsförälder och planera för snubbeltid också när man är på väg till dagis.

Alla ljud och människor i mitt hus, alla ljud och människor på vårt torg. Jag älskar att bo i stan och jag älskar allmännyttan.

På väg igen

Jepp, det är som sagt dags att lämna den ömma modern och den goda fadern igen. Igår kväll när jag var nere vid havet och tog ett sista kvällsdopp tänkte jag att mer lyx än så här blir det liksom inte. Det var jag och den yngsta dottern, 21 grader i vattnet och så bara havet och horisonten. Vi badade ganska länge och njöt av tillvaron, sedan satt vi på dom varma klipporna och såg ut över vattnet.

På väg hem plockade vi blåbär, hallon och körsbär. I trädgården finns det massor av vinbär och några jordgubbar som ännu inte blivit uppätna. Allt smakar sol och nyttigt och vitaminer. Det är inte synd om oss alls. Jag tänker att när jag kommer hem får det bli en eller annan skogsutflykt och försök att bevara lite sommar.

Nu blir det några dags roadtrip, får se om det blir något avtryck här.

I mitt hus där jag bor

Jag bor i en förstad till Stockholm. Från min port till tunnelbanenedgången tar det två minuter att gå. På torget utanför mitt fönster finns en ICA-butik, en kiosk, en pizzeria, en "sportbar", en frisör och en fotvårdare. I mitt område är cirka 60 % av de boende över 65 år och 100 % av bostäderna är hyresrätter byggda på 50-talet men i det nybyggda grannområdet är majoriteten av innevånarna under 40 och höginkomsttagare. Området är ganska etniskt segregerat men det börjar bli bättre.

Mitt hus har två portar och fyra våningar. På varje våning finns fyra lägenheter. Vi har ingen hiss. Det finns alltså 16 lägenheter i min port, jag bor högst upp och längst bort. Jag är en ganska social typ så ibland tar det tid att komma hem. Vi har det trevligt i mitt hus. Vi pratar med varandra, vi planterar blommor utanför porten och vi hjälper till när det behövs. Igår bytte jag en byrå mot ett tv-bord med en granne. Trots det känner jag ingen.

För ett och ett halvt år sedan hade vi stambyte i huset. En av våra mer udda grannar, en trevlig äldre herre som bodde på bottenvåningen klarade inte av att behöva flytta ut under de veckor som jobbet skulle pågå. Några dagar före flytten skulle ske lade han helt enkelt näsan i vädret och kilade vidare. Det var byggjobbarna som hittade honom.

För några dagar sedan stod det en flyttbil utanför vårt hus. Hm tänkte jag, det är väl ändå ingen som ska flytta/flytta ut. Det var det heller inte utan det var den buttre lille farbrorn på en trappa som helt enkelt hade somnat och sedan glömt att vakna. Det var hans barnbarn som var där för att tömma lägenheten. Märkligt, jag hade ingen aning om att han hade barn, än mindre barnbarn trots att vi pratat med varandra så många gånger.

Bägge dessa män som somnat in i sina sängar i vårt hus hade bott i huset sedan det byggdes 1953. Vi har fortfarande fem urinnevånare kvar. Det är bra!