Skandaler, skandaler

Läser i tidningen om s-skandalen. Att företrädare för partiet låtit en PR-byrå skriva texter till tal och artiklar. Eller, hämtat texterna direkt från svenskt näringsliv. Känner mig inte särskilt förvånad utan mer uppgiven. Å andra sidan är Moderaterna ett 36% parti. Sossarna förlorar men inte till vänster utan till höger. Vad är det med folk? Sjukförsäkringen kraschar, arbetslösheten är superhög, vården går på knäna, skolan är kass, svenskarna är belånade över huvudet. Hur tänker folk?

Vad gör vi för fel? Är det så att högerpolitik är den enda framkomliga vägen så skulle ju sossarna gått fram. Det måste ju vara något annat som avgör, men vad? Är det företrädarna? Är det pakteringen? Är det innehållet? Är det organisationen? Kanske är det den där berättelsen alla pratar om som saknas. Jag vet inte.

Nåja, det finns allvarliga saker och så finns det allvarliga saker. Det är bara att beklagah. Dom inre skadorna är tydligen omfattande.....

Gör om mig

Idag är en ännu sämre dag än igår. Ont i magen, trött och småirriterad. Ingen bra dag för förhandlingar således. Skriver det eftersom det är just vad jag ska syssla med i eftermiddag så om mina motparter läser så är dom förvarnade.

Har nog inte så mycket val längre förutom att faktiskt göra slag i saken och börja ta hand om mig själv. Ingen annan lär ju göra det åt mig. Det här kommer annars att ta en ände med förskräckelse. Jag måste helt enkelt rehabilitera mig tillbaka till lust och hälsa.

Tröst

Du vet ju att min pappa gick bort i början av veckan. Det känns fortfarande helt overkligt. Hittade bilder från i somras i datorn och blev varse. I morse var det själaringning i byn. Det vet folk knappast vad det är. Jag vet inte när sanningen ska komma ikapp mig.

Jag kommer på mig själv att trösta folk. Det handlar framför allt om människor i perferin. Dom ringer och säger "jag hörde" och sedan blir det tyst. Vad säger man då? Jo, det man förväntar sig att dom förväntar sig. Tröst.

"Pappa var ändå 80 år".
"Han var ju väldigt sjuk så vi visste ju vad som skulle komma".
"Man får vara tacksam att det gick så fort, han slapp ligga och lida".

NEJ!

Det finns ingen rättvisa eller förmildrande omständighet och jag vill inte trösta. Jag vill sörja och inser att det är svårare än jag någonsin trott.

Tillbaka i stan

Är tillbaka i stan. Det är inte roligt. Avståndet till att kunna finnas till hands och hjälpa till är gigantiskt. Jag fick någon dag med pappa sedan blev det ambulanstransport till sjukhuset. Nu är han där men ändå inte här. Jag vill vara på plats hela tiden och ta hand om mamma och sitta hos pappa men det går inte, det går bara inte.

Tänker på alla dom samtal jag haft med pappa dom senaste åren. Min tjuriga, kloka och modiga pappa. När jag var yngre gillade pappa inte att diskutera men ju äldre han blivit ju mer har det förändrats. Men, ska man snacka ska det handla om viktiga saker som politik och sånt. Inget trams.

När jag körde tillbaka till Stockholm igår tog vi en annan väg än den vi vanligtvis väljer. En väg som påminnde om den väg som vi åkte när jag var liten och skulle på semester. Jag minns första året som vi åkte i den röda kadetten. Pappas ögonsten. En sportbil på den tiden, utan bälten och i strömlinjeform. Det var pappas enda exess, hans bilar. Tror att han ägt fem eller sex bilar sedan han tog körkort när han var 18 men oj vad han har vårdat dom.

Det finns så många saker jag lärt. Det finns så många saker jag fått. Det finns så mycket mera jag vill men inte kan önska. Det finns så mycket sorg och glädje och tacksamhet. Varje timma, varje minut, varje sekund.

Sammanfattning

Sista dagen innan sex veckors hårdkörning på jobbet är det dags att sammanfatta semestern. Måste också röja lite i hemmet, tvätta, hänga upp kläder och fixa. Storhandlas ska det och lagas mat för nästa vecka finns det inte tid till det. Enligt SIFO skiljer det 200 000 röster mellan blocken, till vår nackdel. Även om jag inte är övertygad om opinionsundersökningars tillförlitlighet så visar detta ändå att vi måste mobilisera ordentligt för att vinna valet. Det är möjligt, fullt möjligt.

Nåja, sammanfattningen då. Motsvarade semestern förväntningarna? För all del.

En del av semestern har präglats av sjukdom. Först pappas sjukdom så klart. Den präglar hela familjens vardag. Jag var också sjuk den första delen av semestern. De två varmaste veckorna låg jag pall med feber och hosta. Jag var till och med hos doktorn vilket är ovanligt för mig. Av min fina plan att komma igång ordentligt med med träningen blev det intet (även om jag lyckats springa lite sista veckan) så sammanfattningen av just denna del får väl bli ej godkänt.

Upplevelsemässigt då? Jo, för all del. Av dom konserter jag hade planerat in har jag inte gått på en enda. Skandal! Å andra sidan har jag sett väldigt mycket fotboll. Det har varit väldigt skojigt. Jag har också träffat nya människor och spelat tillräckligt många bortamatcher för att vara nöjd med den delen. Skulle dock gärna utveckla någon av de där nya bekantskaperna mer men det finns kanske tid även efter semestern. Upplevelsemässigt blir det godkänt men inte mer.

Kan nog konstatera att semestern inte varit helt perfekt men jag är ändå redo att börja jobba. Det ska bli riktigt skönt att komma i rutiner igen. Ungarna börjar snart skolan och saker kommer i normala gängor igen. Ja, det är bara att bita ihop och köra - hela vägen!

Osynliga sjukdomar

Efter en långhelg hemma hos mamma och pappa med både mörka och ljusa stunder är jag tillbaka i gruvan. Det är inte helt lätt att uppbåda inspiration till allt jobb samtidigt som familjens bekymmer tränger sig på. Jag förbannar verkligen alla synliga och osynliga sjukdomar som tar våra liv.

Min kusin som inte längre orkade leva utan tog sitt liv i förra veckan var just osynligt sjuk. Hans ångest och hans smärta var för utomstående helt omöjlig att förstå. När vi växte upp tillsammans var han en av de roligast människorna i värden. Kreativ, älskad, lite besvärlig och som sagt - väldigt rolig. Roligheten, kreativiteten och glädjen var äkta. Det var inte ett sätt att dölja smärta. Det var något som tillkom senare, och växte.

Psykisk sjudom är så skambelagt och väcker så många frågor när det till slut blir drastiskt. Vore det annorlunda om vi lät även psykisk sjudom vara synlig? Att en människa har så ont i själen att han eller hon inte orkar vidare väcker ilska. Kanske beror det på att vi inte vågat prata om symptomen. Det är allvarligt och vi måste hjälpa varandra att ändra detta, för smärta i själen är också på riktigt.

Ship to Gaza igen

Jag har det lite tungt nu, i det privata. Med en vän som igår inte ville leva längre, med en begravning av mormor på lördag och med en pappa som är väldigt, väldigt sjuk. Jag ska åka bort/hem några dagar och kommer inte att blogga under tiden. När jag är tillbaka hoppas jag att Mattias Gardell och Dror Feiler är släppta ur isoleringscellerna och att vi vet att dom mår bra.

Ibland känns ens egna vardagsbekymmer så små så små.

En tisdag till

Idag skulle jag kunna skriva om Maud Olofsson och hennes nej till stöd till flyget - hon brukar säga nej och efter en kvart säger hon ja. Eller så skulle jag kunna skriva om roligare saker som Bajens hemmapremiär och det faktum att Söderstadion är utsåld! Man skulle kunna tänka sig att konstatera att DN idag skrek ut att "Nu lättar det" i fråga om askmolnet samtidigt som ekot berättade om nya utbrott.

Men jag har ingen lust. Även om jag bryr mig och självklart ska gå i marschen så är det inte det som fångar mina tankar idag. Jag tänker istället på min pappa. Han är sjuk, jättesjuk. På tisdagar tar han prover för att se om han är tillräckligt stark för att få behandling på onsdagen. Förra veckan missade sjukhuset att kolla proverna så han fick, trots att han var svag, åka fyra mil för att sedan få beskedet att han inte kunde få behandling. Då blir man förbannad. Det måste vara en enkel rutin att kolla provsvaret!

Nåja, idag ska pappa ta nya prover och så hoppas han på behandling i morgon. Han vill så gärna även om han mår dåligt av cellgifterna men han är inte redo att ge upp. Jag får inte ringa och ställa frågor till vården för inget pappa är rädd att det kan påverka hans chanser till att verkligen få behandling. Det är tokigt, jag vet, men sjävklart är det pappas önskan som gäller.

Pappa planerar ombyggnationer i huset. Pappa gör planer för sommaren. Jag önskar verkligen att han får sin behandling i morgon, för han vill så gärna. OCH JAG OCKSÅ!

Nyheter och siffror

Hörde på radion idag att endast en av tre personer i Indien har tillgång till en riktig toalett samtidigt som det finns fem mobiltelefoner på tio personer i samma land. Det var så man uttryckte sig. Jag funderar på den presentationen som leder till en massa tankar.

Alltså, var annan indier har en mobil och var tredje har en toalett. När man säger så låter det annorlunda tycker jag. Sedan funderar jag på hur sjutton kan man dra några slutsatser av en jämförelse mellan mobiler och toaletter. Men, å andra sidan - hur ska det gå om vi satsar på att utveckla och sälja telefoner och struntar i att människor faktiskt dör av sanitära olägenheter?

Läste i Aftonbladet idag om alliansens nya skräcksiffror, bara tre av tio tror på högern i höst. Låter annorlunda än att "hela 70 % tror inte att alliansen kan vinna valet". Sanningen är att tre av tio tror på högern, fyra på de rödgröna och de övriga tre vet inte. Eller sanningen föresten? Det är en i raden av alla opinionsundersökningar Jag vet bara att det finns en massa jobb att göra om vi ska bli av med högern och att det finns en massa sätt att presentera nyheter.

Ut på vägen igen

Packar bilen för en tur till Blekinge. Det blir en kort vända för jag ska jobba på tisdag. Måste dock ner och hälsa på för det känns som tiden rinner ut. Pappa är som jag berättat tidigare sjuk, mycket sjuk. Förutom att han ser lite skröpligare ut på grund av viktnedgång så kanske det inte ser så ut på utsidan men vi vet ju.

Hur som helst finns det saker att fira också. Mamma och pappa firar i helgen att dom varit gifta i 50 år. Egentligen är det den 16:e april men det var påskafton så dom brukar fira just på påsk. Det är verkligen helt otroligt. 50 år är ju ett helt liv (nästan). Dom träffades när mamma var typ 17 och pappa 27 och sedan dess har dom hållit ihop i både vått och torrt.

I min värld har dom tragglat på och haft det ganska bra. Men, dom måste ju också ha haft tuffa stunder. Jag undrar hur dom löst det? Jag undrar hur hårt dom jobbat för att min syster och jag aldrig skulle märka om så var fallet. Eller har jag bara glömt och förträngt? Hm, kanske har dom helt enkelt aldrig varit ovänner - tänk om det vore så?

Att vara långt från hemma

Det har blivit lite små uppehåll i mitt bloggande på sistone. Det har sina skäl och jag önskar att dom var trevligare än vad dom är. Just nu är jag i Blekinge på besök hos min mamma och pappa. Det blev så hastigt och lustigt eftersom min pappa är väldigt sjuk.

Det är nu det känns, att jag bor långt "hemifrån". Det är nu jag skulle vilja vara här hela tiden. Det kom väldigt hastigt och oväntat på, med pappas sjukdom så vi lever nog fortfarande i chock allihop.

Idag fick jag frågan om det var jobbigt att komma hem till min sjuka pappa. Nej svarade jag, men det blir jobbigt att åka tillbaka till Stockholm på söndag.

Nu börjar det

Idag börjar det nya året på riktigt tycker jag. Första januari är som sagt en slackerdag som mest ska ägnas åt TV och snask. Det betyder att alla goda föresatser får vänta till den andra januari. Under hösten har jag varit sjuk. Sedan i början på november har jag gått och dragits med en hosta och allmän sjukdomskänsla som gjort mig trött och slö. Jag hostar fortfarande men efter att äntligen ha gått till doktorn och faktiskt unnat mig själv en penicilinkur som jag startade på nyårsafton börjar jag känna mig piggare.

Jepp, då finns det inga ursäkter. Har en del att pyssla med idag men i morgon ska jag äntligen komma igång med den där renoveringen. Den kommer att ta två veckor minst men sen blir det fint. Det jobbiga är egentligen städarbetet. Ja, alltså att plocka ihop grejerna på rummet så vi kommer åt att fixa men det ska väl gå det också.

Nu kör vi helt enkelt, lämnar allt gammalt och grått i en säck och tar oss an nya utmaningar. Har jag tur kan jag snart börja träna igen, det vore skönt, och som sagt ett rekryteringssamtal på måndag. Det är valår med allt vad det innebär, det gäller att hitta kraften. Det kan bli bra det här, riktigt bra. Dessutom är det bara en månad kvar nu.

VAB

Igår jobbade jag hemma. Jag har alltid någon liten utredning att läsa, en artikel att skriva eller fråga att klura kring med reserch som kan göras var som helst. Detta gör att jag är mobil och inte fast vid ett skrivbord. Så är det mest jämt. Att jag har möjlighet att ta en dag då och då utanför kontoret. Inte alltid så klart. En förutsättning för att ha det så är ju att man oftast är på plats. Sen finns det ju möten som man måste vara på men mitt jobb innebär ett ganska stort mått av frihet vad gäller stationeringsort. Ett sådant arrangemang kräver disciplin, det är självklart. Man måste veta vad man håller på med. En liten utredning om effektiviteten i buggninglagen är lagom att klämma i sig.

Tyvärr har jag också en hel del komptid att ta ut. Inte sällan blir dagarna något för långa eller så behöver man göra någon grej utanför arbetstid som bygger på kullen av komp till ett berg. Å andra sidan har jag ingen övertidsersättning. Det är tid mot tid som gäller.

I torsdags drabbades min dotter av Den Nya Influensan. Min dotter fyller 15 i höst. Hon är alltså väldigt mycket för gammal för att anses ha behov av sin mamma (eller pappa) när hon är sjuk. Att min dotter kvalar in i en så kallad riskgrupp är ingen ursäkt. För att få vara hemma med sjukt barn ska barnet inte ha fyllt 12. Om jag inte hade haft möjligheten att jobba hemma och ta ut komp skulle jag antagligen ha sjukskrivit mig. Så sjuk var dottern igår. Om jag hade jobbat på kontoret istället för i mitt kök hade jag varit allt för orolig för att vara effektiv ändå.

Att sjukskriva sig utan att vara sjuk är att fuska. Dessutom är det dyrt eftersom det kostar en karensdag Men, hur stor är din sjuka unge när flunsan slår till? Jag är sååå lyckligt lottad, det är inte de flesta. En riskfaktor för spridning av flunsan - säkert.

Pollenchock och lite ipred

Sitter här och snörvlar och snorar och är inte det minsta förkyld. Det är pollenchocken som drabbat mig. Det är första året som jag erkänner att jag faktiskt är allergiker. Kände en liten antydan av det förra året men skakade av mig "diagnosen". I år går inte det.

Detta är dock inget mot dotterns besvär. Hämtade redan för två veckor sedan ut en stor kasse med piller av olika slag för att förbereda men i år räckte inte det. Igår fick hon ta sig till läkaren akut för att få cortison Illa. Tur i oturen är att vi har tillgång till riktigt potenta läkemedel och dessutom till ett kraftigt subventionerat pris. Dom mediciner jag hittills hämtat ut för årets pollensäsong har kostat si så där 6000 kronor, mitt pris 1800.

För övrigt tycker jag att det är lite roligt med bredbandsleverantörerna som nu konkurrerar med att vara mest "integritetsivrare" genom att förstöra ip-adresser. Detta tycker jag bevisar min tes att det inte finns några gratisluncher och att leverantörerna har ett stort intresse i att nedladdningarna fortsätter.

Dom osynliga

Igår när jag var på väg till Söder för att kolla Bajenmatchen fick jag syn på en person som jag känner lite så där på håll. Vi klev av tunnelbanan samtidigt och jag vet att han såg mig men vände sig bort lite för snabbt. Jag tänkte att jag ska hälsa trots det. Så, jag trampade på upp för rulltrappan och kom ifatt honom och frågade glatt om han inte kände igen mig? Jo då, han kände igen mig men hade inte sett mig.

"Jag mår inte så bra, jag har blivit bostadslös" säger han.
"Oj, vad har hänt?"
"Ja, du vet jag blev sjuk och då blev jag av med jobbet och utan jobb kan man inte betala hyran."

Självklart hör det till saken att min bekant är papperslös och gömd. Han finns alltså inte. Han kan inte gå till socialen och få hjälp och han kan inte få plats på härbärge. Desperationen är tydlig och det är uppenbart att personen i fråga inte har någon utväg. Han ville inte se mig på tunnelbanan för när vi träffades sist var vi jämlikar, det var vi inte igår.

En rikskupong, en soffa i en lokal över helgen, en påse med mat och några tidningar för att lindra tristessen, det är vad jag kan bidra med. Jag vet inte om jag är glad eller i ledsen för att jag tog dom där extra kliven i rulltrappan. Jag kan göra något gott över helgen men jag kan inte lösa problemen. Vet du om någon i din närhet är papperslös? Vet du vem som städar kontoret, dagis eller trappan i huset där du bor? Vet du var dom bor? Vet du om din dotter eller son är klasskamrat med ett papperslöst barn? Vet du hur många dom är? Min bekante har levt som gömd i nio år, när ska han få börja sitt liv.

Bara sport, bara sport, bara massor utav sport

Hostar och fräser och snorar och måste avstå från att ut och springa. Tråkigt, det känns som om jag så fort jag kommer upp i något tempo eller distans så går jag på pumpen. Nå, lite styrka har jag klarat av. Jag har "uppfunnit" en ny träningsform som jag tillämpar framför TV:n. I varje reklampaus under ett program gör jag någon styrkeövning. I fredags till exempel så gjorde jag styrkeövningar på boll under let´s dance. Det gick ganska bra men jag fick träningsvärk. Idag ska jag se till att få upp hantlarna från källaren också.

I övrigt har jag försökt bryta min egen tristess genom att titta på andra som idrottar. Igår begav jag mig till Eriksdalshallen för att se Bajen spöa Ystad i handbollskvarten. Väldigt spännande. På kvällen gick jag tre trappor ner till krogen i mitt hus där jag genomlevde VM-kval matchen. Jag gillar fotboll på krogen. I eftermiddag ska jag kröna sporthelgen med att ta mig till Bajens genrep inför allsvenskan. Som du vet har jag redan bevisat att jag är hard-core genom försäsong på Stadshagen så idag blir det bara att njuta av Söderstadion.

Att sitta i Eriksdalshallen med 1500 andra bajensupportrar är att höra till. Att tillsammans med stammisarna på krogen heja på landslaget är att höra till. Att komma till SÖS i eftermiddag ger en härlig känsla i magen av att det är vi mot dom. Det är härligt men det är också farligt. Det är så lätt att det istället för kärlek till det egna laget eller vad det nu kan vara blir förakt och hat mot dom andra. Glöm då för all del inte bort att ta ställning, mot allt hat och mot allt främligsförakt. Det blir så mycket bättre om vi är många som gör det.

Är du sjuk eller?

Enligt wikipedia kan man definiera en sjukdom som ett tillstånd som karakteriseras av fysiologisk, psykologisk eller/och social ohälsa. Sjukdomar är sådant som man letar botemedel mot i den vetenskapliga disciplinen medicin.

Från och med den första januari är det inte längre sjukligt att vara transvestit. Det var väl fantastiskt. Socialstyrelsen har beslutat att ta bort diagnosen transvetism liksom fetichism och masochism. Alltså, är det inte underbart att vi i vårt upplysta land år 2008 faktiskt fortfarande ser dessa inställningar till livet och/eller sex som sjukliga beteenden. Man undrar ju hur försäkringskassan bedömt personer som gillar smisk och vill vara sjukskrivna för det?

Här hittar du en mer utförlig genomgång av frågan.