En sån där dag

Igår kväll gick jag hem från ett styrelsemöte. Under promenaden passerade jag kyrkogården i min lilla stad. På kyrkogården lyste av någon anledning massor av ljus. Jag har aldrig tänkt på det förut att det är så många som tänder ljus på gravarna hela tiden. Jag tänkte en stund på dom tre personer som jag känner som ligger begravda på den aktuella kyrkogården.

En av dom tog sitt liv. Jag var arg på honom först tills jag förstod att han faktiskt inte hade orkat en dag till. Då förlät jag honom. Hans barn var så små men det hjälpte inte. En annan vän klev upp från sin säng inför sin då tonåriga son och fick en hjärtinfarkt. Han dog på sjukhuset någon dag senare. Han var inte 40 år. Den tredje var min väninna som dog i Thailand. Du vet, i tsunamikatastrofen. Hon lämnade också två barn i sorg.

Jag tänkte på dom och så kom jag att tänka på min pappa. Min pappa som idag för ett år sedan var hemma i huset med mamma. Jag var på jobbet och skulle bara göra klart några saker till innan jag skulle åka ner. Inte visste jag då hur lite tid vi hade kvar. Det kan man aldrig veta. Man borde tänka på det oftare, att man aldrig vet hur lång tid man har.

Elak, nostalgisk och sorgsen

Igår var jag elak i min blogg. Det är sällan jag är det. Eller elak föresten, jag tror att alla inblandade gillar en hård och bra debatt. Det gynnar allt som oftast sakfrågorna. Hoppas att du också uppfattar det som just hård debatt i sakfrågan, det är min poäng. Fick i övrigt veta idag att en av fastigheterna som man promt vill sälja i min kommun är mögelskadad så nu blir det inget av med det förrän om ganska länge. Tur för de boende att det upptäcktes i tid.

Nåja, jag jobbar hemma idag. Sitter och skriver texter som ska användas det kommande riksdagsåret. Det är sista gången hoppas jag för det känns att det inte är första. Jobbar hemma för att jag ville ta lunchen i anspråk för att köra dottern till Arlanda. Hon är just nu på väg till mormor. På vägen ut till flygstationen drabbades jag av en massa nostalgi och jag tänkte tillbaka på alla dom gånger jag och mina döttrar gjort denna resa. Alla gånger ungarna flugit till mormor och morfar. Alla gångerna morfar flugit upp för att med vändande plan ta med ungarna till landet när dom varit för små för att flyga med SAS-assistans och alla gångerna vi åkt tillsammans.

Det hela fick mig att sakna min pappa. Det händer ganska ofta. En stor tomhet som drabbar mitt i steget när någon invant slår till och tanken blir att "det här borde jag prata med pappa om". Han var inte hemma särskilt mycket när jag och min syster var små. Han tog igen det med mina ungar. Jag tror att han skulle plockat ner månen om dom bett honom. Det är inte ens ett år sedan jag kunde slå honom en signal. Det är snart ett år sedan jag förlorade min pappa. Jag önskar att jag hade haft mer tid. Jag önskar pappa tillbaka.

En vanlig dag

Igår begravdes min pappa. Det är svårt att förstå och det är märkligt hur ceremonierna hjälper en på traven i sorgen. Samtidigt blir inte allt som vanligt, det blir det aldrig mer. Går omkring här i huset med mamma och försöker få det att vara så ljust som möjligt. En dag i taget.

Runt omkring pågår livet och politiken och annat. Det går inte att bortse från. Igår såg jag på nyheterna med ungarna. Då dök inslaget om den amerikanska övervakningen av norrmän upp. Töllborg fick uttala sig och sa så klart att övervakar dom norrmän så övervakar dom svenskar. Jo, det tror jag också.

Yngsta dottern suckade och sa "men låt dom kolla - har man inget att dölja..." Alltså, jag vet att hon säger så för att provocera, hon älskar nämligen att argumentera (vet inte vem hon fått det från). Jag skulle just gå i svaromål när nästa inslag dök upp på rutan. Uppenbarligen får man inte ha en "sprängande huvudvärk" om man är Palestinier boende i Göteborg enligt FRA. Eller rättare, man får inte prata om det. Dom där gamla skrönorna om kurder som planerar bröllop får plötsligt en ny dimension.

Det är verkligen hemskt för dom enskilda individerna som blivit utsatta för polisens ingripande. Det är också tråkigt för handlarna som inte fick sälja det dom tänkt sig (även om vi borde konsumera mindre i största allmänhet). Men, mest oroade borde vi ju faktiskt vara över inkompetensen i några av dom dyraste myndigheterna vi har. Dom som ska skydda oss mot verkliga övergrepp. Helt seriöst, vad fan håller dom på med?

Liten och rädd

Åker söderut, igen. Åker mot barndomshemmet där mamma och pappa varit tryggheten i väggarna. Tryggheten som alltid funnits där. För första gången ska jag komma hem till barndomshemmet med vetskapen att pappa inte kommer ut och möter för en bilinspektion.

Jag är självklart oändligt glad för att möta mamma och att vi tillsammans ska kunna bära vår sorg. Jag är så klart oändligt glad att hon finns där liksom min syster. Samtidigt är jag oändligt ledsen och oändligt rädd och oändligt tacksam för allt jag fått.

Min pappa finns inte längre men han finns i varje steg jag tar. Min pappa som givit mig allt som jag är.

Tröst

Du vet ju att min pappa gick bort i början av veckan. Det känns fortfarande helt overkligt. Hittade bilder från i somras i datorn och blev varse. I morse var det själaringning i byn. Det vet folk knappast vad det är. Jag vet inte när sanningen ska komma ikapp mig.

Jag kommer på mig själv att trösta folk. Det handlar framför allt om människor i perferin. Dom ringer och säger "jag hörde" och sedan blir det tyst. Vad säger man då? Jo, det man förväntar sig att dom förväntar sig. Tröst.

"Pappa var ändå 80 år".
"Han var ju väldigt sjuk så vi visste ju vad som skulle komma".
"Man får vara tacksam att det gick så fort, han slapp ligga och lida".

NEJ!

Det finns ingen rättvisa eller förmildrande omständighet och jag vill inte trösta. Jag vill sörja och inser att det är svårare än jag någonsin trott.

Sweet 16

Idag fyller min dotter 16. Det är konstigt och man kastas från känsla till känsla. Sorg och glädje blandas och det är svårt att hålla styrfarten ibland. Kanske är det därför som jag vaknade med en gigantisk huvudvärk idag.

Samtidigt måste en födelsedag firas. Det måste vara presenter och tårta. Jag gillar ju verkligen födelsedagar (inklusive min egen) och lider inte av någon särskild åldersnoja. Det gör däremot min 16:åring. Hon vill inte bli gammal säger hon. Bli gärna vuxen säger jag.

Min dotter tillhör den nya MTV-generationen som kollar på Jersey shore och Sweet 16-programmen. Ibland undrar jag om dom tror på det dom ser, att ungar i största allmänhet har fester för 100 000 dollar och sedan får en lyxbil i present för att toppa det hela. Det är svårt att leva upp till dom idealen.

Nä, du får en låt istället min älskade, besvärliga unge.

Vemod

Fick veta igår att en kamrat som varit borta ett tag tagit beslutet att han inte längre orkade vandra här med oss. Han har tagit sitt liv. Vi är några stycken som vetat att han varit borta sen någon vecka och vi har också haft indikationer på att han försvann just av skälet att livet blivit för tungt. Bland oss som visste är reaktionerna självklart många, sorg, ilska och frågor.

Det är tråkigt att ha en person mindre att skratta med, knäcka juridiska nötter och snacka strunt med. Det är tråkigt för familjen och för oss vänner. Samtidigt känner jag respekt för insikten att smärta ibland kan vara så outhärdlig att det inte går att döva den, oavsett hur mycket man försöker. Det gäller smärta också i själen, inte bara kroppen.

Denna insikt tar mig vidare och känslan jag bär idag är vemod. Det passar sig bra en höstdag som denna. Vila i frid är ett uttryck som sällan känts mer relevant så; Vila i frid vännen!