Gör om mig

Idag är en ännu sämre dag än igår. Ont i magen, trött och småirriterad. Ingen bra dag för förhandlingar således. Skriver det eftersom det är just vad jag ska syssla med i eftermiddag så om mina motparter läser så är dom förvarnade.

Har nog inte så mycket val längre förutom att faktiskt göra slag i saken och börja ta hand om mig själv. Ingen annan lär ju göra det åt mig. Det här kommer annars att ta en ände med förskräckelse. Jag måste helt enkelt rehabilitera mig tillbaka till lust och hälsa.

Hur fan ska det gå?

Om ett år och en månad slutar min yngsta dotter grundskolan. Hon går i en kommunal grundskola några minuters promenad hemifrån. Jag har ju lite koll på ekonomin i min kommun eftersom jag har ett eller annat uppdrag som fritidspolitiker och därför vet jag att min yngsta dotter kommer att kunna ta sig igenom grundskolan utan att drabbas av det som snart komma skall.

I 3 av 4 kommuner börjar man nu skära ner på skolan(inte i min kommun ännu). Antalet skolbibliotek har drastiskt minskat, i privatskolor finns dom nästan inte alls. Skolhälsovård och kringresurser är nästa resurs att ryka. Till råga på allt har skolförvaltningarna ingen koll över huvud taget på hur man fördelar resurser mellan svaga och mer resursstarka barn. Detta oroar mig. Lärde vi oss ingenting under 90-talet?

Min yngsta dotter kommer alltså att klara sig. Hur är det med dina ungar eller ungar i din närhet? Ska dom bli en ny generation av barn i riskzonen. Jag tycker det är dags att vi kräver mera. Undersökningar visar att folk är beredda att betala mer i skatt om pengarna går till välfärden. Det är dags nu, kräv höjd skatt - inte minst för dom rika!

Idrottsinvalider

När min äldsta dotter var något yngre tillhörde hon den så kallade ungdomseliten i friidrott. Hon var så klart duktig i de flesta grenar hon testade och satte rekord på rekord men det var framför allt i kort häck och längd som hon excellerade Nu har hon tröttnat. Kanske gick det för lätt, kanske är det bara så att hon inte har det som krävs i tävligsjävlaranamma eller så är det något helt annat. Som idrottsförälder är det lätt att driva på eftersom man inte kan förstå hur man kan kasta chansen överbord när man uppenbart besitter talangen.

Idag läser jag i stora morgontidningen om Susanna Kallur och hennes syn på tiden fram till OS. Rubriken i papperstidningen lyder "Jag springer på sprutor om det behövs". Jag har alltid gillat Sanna Kallur. Det svenska friidrottsundret har känts sunt och bra, i alla fall om man jämför med det amerikanska där alla ser dopade ut. Samtidigt undrar man ju. Fotbollsspelare käkar voltaren som godis, friidrottare satsar sin framtida hälsa för 12 sekunder på banan, många blir de facto invalider för all framtid.

Visst, jag är superidrottsintresserad. Jag vill att Kallur ska springa OS och att Chippen ska spela fotboll (kanske borde han inte varit med i EM men ändå). När jag såg Torkildsen och Pitkemäki kasta spjut i helgen så njöt jag visserligen av att se det där fina kastet Tero fick till, men smärtan! Nej, ju mer jag tänker på det ju mer inser jag att dottern kanske ändå gjort rätt val. Att riskera sin hälsa, vilket alla elitidrottare gör, för att förnöja mig och för chansen att stå där högst upp på prispallen i EM, VM, OS, är det egentligen ett val?