Mamma och jag

Idag ska jag hänga med min mamma hela dagen. Hon har varit duktig och flugit till Stockholm istället för att sitta en dag på bussen för att komma hit och en till för att komma hem.

Numera är mamma som pappa var på sin tid. Hon får hemlängtan innan hon kommit till oss. Det är lustigt det där att hemkärheten blir så stark med åren. Hon känner sig sysslolös här när jag menar att hon kan sitta och ta det lugnt.

Nåja, nu har hon i alla fall tagit steget och flugit istället för att sitta på bussen. "kan den där tanten flytta till Thailand så kan väl jag...". Det betyder att även om det inte blir så länge kan det kanske bli lite oftare.

På väg hem

Har varit hemma några dagar men är nu på väg hem. Det är praktiskt att ha två hemma. En twitterkamrat beskrev det som att vara tvåspråkig. Det tycker jag var fint men jag kanske skulle sagt tvåkulturell. Lantis och storstadsbo i ett.

Nåja, vanan trogen blir det ingen lån text idag utan en reselåt istället. Det var länge sedan vi lyssnade till Echo nu tycker jag. Echo and the bunnymen.

Min mamma - och jag

Jag tror jag berättat om det förut, att jag är ganska idrottsintresserad. Jag gillar att kolla på idrott men jag är verkligen ingen kalenderbitare. Jo, när det gäller silly säsongen för Hammarby så klart men det är en isolerad sak. Jag uppskattar nästan all sport, förutom motorsport och hästsport.

Nåja, i morse pratade jag med min mamma i telefon. Det gör jag varje morgon och det har jag gjort dom senaste åren. Vi pratar inte länge men det är skönt att kolla av läget eftersom vi bor ganska långt ifrån varandra. Det är vardagssaker som "hur är det med ungarna" och "vad ska du hitta på idag då"?

Idag berättade mamma att hon skulle åka till stan med en granne. Lämna lotto och handla lite. Innan dess så hade hon varit ute och skottat, det hade kommit några cm i natt, blötsnö. "Det blir inte så lång stund i stan", sa mamma. "Det är ju så mycket sport på TV idag, nästan för mycket". "Fast jag missade utförsåkningen i morse".

Det är min mamma det. Heller ingen kalenderbitare men hon gillar verkligen att kolla på sport. Hon planerar sitt lilla besök i stan efter sportsändningarna på TV. Och, liksom jag längtar hon efter fotbollsäsongen, men hon håller på ett annat lag än jag.

Rötter pt 2

När jag var hemma under julen fanns det plötsligt tid att tänka. Självklart kretsar mycket av tankarna kring pappas frånvaro och det tomrum han lämnat. För mig var det första gången på besök när det skulle innebära något slags normalitet och jag kan säga att jag inte var särskilt förberedd. Det kan låta sjukt egoistiskt men allt har kretsat så mycket kring mammas sorg och ensamhet att jag själv känner mig lite utanför när det gäller processen.

Jag gick runt i huset och i byn och försökte hitta rytmen och samhörigheten och känslan. Det gick inte så bra. På julafton pratade vi inte om pappa, snarare tvärt om. Vid maten utbrast någon "nästa år sticker vi till Thailand allihop". Som om vi hade skakat av oss en börda som höll oss tillbaka. Jag vet att det inte var så det var menat men det var ändå ledsamt och okänsligt tycker jag.

Nå, nu var det ju det där med rötter. När jag gick runt i byn en iskall eftermiddag tänkte jag på min egen barndom och hur vi åkte på besök hos mormor varje sommar. Just så som jag släpat mina ungar fram och tillbaka till sin mormor och morfar. När morfar nu är borta och mormor kanske funderar på om hon ska ha huset kvar eller om hon ska flytta in till centralorten, vad blir det då kvar? När min mormor och morfar inte längre hade sitt lantställe kvar slutade vi åka dit varje sommar. Jag har snart inget som håller mig kvar i byn och ingen fast punkt att grabba tag i. Plötsligt faller jag fritt.

Rötter pt1

Har just landat efter en dag på vägarna. Har kommit hem från Blekinge och första julen utan pappa. Har funderat en del på rötter och kännt hur dom är på väg att ryckas upp. Det har varit påfrestande men nyttigt. Jag är väldigt glad att jag har lite tid på mig att tänka dom kommande dagarna. Det lär jag behöva.

Jag har en text eller två som behöver skrivas men ikväll är jag för trött. Kanske i morgon, eller nästa dag. Tänkte att det behövs en liten ljudillustration för att beskriva känslorna så länge.

Om ett halvår

Tänker på annat

Imorgon är det begravning. Jag tänker mest på annat. Det är svårt att tänka på svåra saker. Världsliga saker som biljetter till cupfinalen. Fika till gästerna som kommer långväga ifrån. Regn, lövkrattning, inköpslistor. Det är svårt att tänka på svåra saker. Mamma är väldigt ledsen.

Idag är det partiledardebatt och liksom jag berättat tidigare skulle jag och pappa gått igenom replikerna i efterhand. Det kommer vi inte att göra idag. Jag tror han hade tyckt att Lasse inte skulle diskuterat Afghanistan med Mona och att Maud som vanligt var dålig och Fredrik dryg. Jag är övertygad om att han hade oroat sig över Jimmie men ogillat hans tal. Jag tror att han skulle ha gillat Lasses huvudanförande (även om jag i skrivande stund inte hört det). Pappa gillade som sagt politik.

Jag har funderat mycket över vad pappa givit mig. Han har så klart sin del i min uppfostran. Att alltid ta ställning för den svaga och att respektera alla människors lika värde delar jag med både pappa och mamma. Det är sådan där allmänna saker. På det personliga planet har pappa alltid har tyckt och visat att jag är viktig. Det är en trygg insikt som format mig.

Även om pappa reste mycket när jag var barn och även om vi levt långt ifrån varandra hela mitt vuxna liv så har pappa alltid haft tid att lyssna och faktiskt tycka att det jag haft att säga varit värt att lyssna till. Inte så att vi alltid varit överens men det är lyssnandet som varit det viktiga. Jag har nog inte insett det förrän nyss. Men lärdomen jag tar med mig in i framtiden är att alltid försöka få mina nära och kära att känna att dom är viktiga. Att dom alltid är värda att lyssna till. Och kanske inte bara dom som är nära, utan alla andra också.

Liten och rädd

Åker söderut, igen. Åker mot barndomshemmet där mamma och pappa varit tryggheten i väggarna. Tryggheten som alltid funnits där. För första gången ska jag komma hem till barndomshemmet med vetskapen att pappa inte kommer ut och möter för en bilinspektion.

Jag är självklart oändligt glad för att möta mamma och att vi tillsammans ska kunna bära vår sorg. Jag är så klart oändligt glad att hon finns där liksom min syster. Samtidigt är jag oändligt ledsen och oändligt rädd och oändligt tacksam för allt jag fått.

Min pappa finns inte längre men han finns i varje steg jag tar. Min pappa som givit mig allt som jag är.

Söderkurs

Tar ut kursen söderut. På väg hem till Blekinge igen. Pappa säger att han lägtar vilket betyder något för han är inte känslornas man. Det är läskigt och nödvändigt att vända kosan dit. Tänker det otänkbara och försöker skaka av mig känslan.

Ska vara hos mamma och pappa några dagar. Det är som vanligt helt fel tid. Det ska förhandlas och det ska fixas med den lokala politiken. Det ska tänkas och funderas på vad som blir bäst och hur man kan vinna störst gehör. Självklart vill jag vara med på varje hörn men ibland måste man prioritera.

Jag vet att tillfällena som jag ska tillbringa med min pappa kan räknas på ena handens fingrar. Jag vet att varje dag är oändligt viktig. Jag vet att jag behöver honom oändligt mycket mer än han behöver mig och ändå är det han som uttrycker längtan.

Det blir en bloggpaus på några dagar nu.

Tråkigheter

Kan konstatera att det där timglaset rinner fortare och fortare för min lilla pappa. För några veckor sedan konstaterades ju att han drabbats av diabetes och nu börjar smärtan sätta in ordentligt.

Cancer är en smärtsam sjukdom. Den är inte bara dödlig och ångestbringande utan också just smärtsam. Jag har sett det på nära håll när jag jobbade inom vården för många år sedan. Nu ser jag det på närmre håll än så.

Ännu så länge har vi en mycket väl fungerande vård i vårt land. Jag ringer och pratar med sköterskan som genast ordnar med smärtstillande och vad som nu behövs. Det är en fantastiskt att jag som sitter 55 mil bort ändå har möjlighet att vara delaktig. Det är jag oändligt tacksam för. Nästa vecka åker jag och hjälper till på nära håll, det ger oss lite andrum.

Små tankar om oberoende

Funderar på vad det är hos den äldre generationen som gör att dom är så jädra rädda för att ta hjälp? Är det uppfostran att man ska klara sig själv och inte vara till last? Eller, är det rädslan för att förlora sitt oberoende? Jag tror mer på det första i och för sig.

Den generationen som min mamma och pappa tillhör har byggt upp ett samhälle med skyddsnät och resurser som ska finnas till för dom som har behoven. Allmän sjukvård och högkostnadsskydd. Hemtjänst och färdtjänst. Vi, i min generation och dom efter mig - vi raserar men dom har byggt upp. Vi vill ha allt men vi vill inte bygga vidare. Vi vill ha förmåner men fattar inte att dom måste betalas gemensamt. Det är bara ett konstaterande.

Nu har jag två dagar kvar på mitt blekingebesök och jag har klarat av flera av dom "jobbiga" samtalen som jag hade planerat. Det känns bra - även om man aldrig känner sig färdig.

På väg

Hade en fin kväll igår. Bortsett från segern med 3-0 som Bajen verkligen behövde så var det trevligt att träffa vännerna igen. Idag är det en annan dag och nu ger vi oss av.

Slut på leken

Imorgon bär det av till Blekinge. Det är dags för allvar. Du som varit med ett tag vet att min pappa är sjuk och inte blir bättre. Sista veckan på semestern är vikt för just allvar. Det är svårt att tänka sig ett liv utan pappa men tanken måste både tänkas och sägas. Det är svårt för tårarna rinner varje gång.

Jag vet att vi behöver ta några svåra samtal. Det går inte att vänta med sådant tills det är för sent. Men, så vill jag vara med pappa och bara få några minnen till. Pappa är ju hemma och på fötterna men krafterna börjar tryta och smärtan göra intåg. Vad betyder det för mamma? Vad betyder det för barndomshemmet? Vad betyder det för oss alla?

Det känns absurt att förbereda sig för detta svåra genom att planera det som "sista semesterveckan" men det är så det är. Det känns absurt att förbereda sig genom att gå på fotboll, men det är så det är. Mitt i sorgen som ständigt pågår måste man hitta andningshål för att klara sig, en dag till.

Hemma igen

Har landat i stan efter en helg i Blekinge. Jag vet inte vad det är men av någon anledning känns det som naturen är grönare och grannare än på väldigt länge. Samtidigt är det tungt. Pappa bli sämre och mamma ledsnare. Vi gjorde så gott vi kunde. Upprätthöll skenet. "Sista midsommaren tillsammans" sa mamma. "Det vet vi inte" sa jag.

Vi måste prata praktiska saker nu.

Själv tänker jag på hur banden till hembyggden blir tunnare. Vad kommer att hända när huset i byn inte finns kvar till vårt förfogande? Den korta promenaden ner till stranden som inte är alls privat men ändå vår.

Kollar desperat Hemnet men det finns inget som lockar eller är möjligt eller är lämpligt. Borde tagit tag i det där för många år sedan men då var det liksom inte aktuellt. Inte finansiellt och inte känslomässigt. Nu verkar alla ha upptäckt byn. Jag är inte redo. Så enkelt är det väl.

Ofrivillig bloggpaus

Dagens inlägg blir det sista på fem dagar. Skälen till detta är flera. Mitt hemmabredband har pajat och imorgon tänker jag ta helg. Dessutom ska jag åka till Blekinge och träffa min sjuka pappa och min vårdande mamma. Då vill jag inte hänga i cyberspace.

Det slutliga skälet är dock smärta. Igår när jag i godan ro satt och kollade in Argentina - Grekland stack det plötsligt till i armen. Ont som fan helt enkelt. I morse när jag vaknade var smärtan mycket värre. Jag försökte kamma mig men det gick bara inte att få upp armen så högt. Knäppa BH:n och för den delen dra upp bandet när det glider ner på axeln - nästan omöjligt.

Så, jag fick helt enkelt gå till doktorn. Två timmars väntan och tre minuters undersökning. Inflammation i ett senfäste och en jääääättttttestor spruta med cortison rakt in i det onda. Nu får jag inte göra saker som gör ont och att skriva på tangentbordet är på gränsen till smärtsamt. Alltså, det blir till att pausa en stund. Ha en härlig midsommar alla och ta det lugnt i trafiken

Min pappa och jag

Min pappa har alltid hatat att prata i telefon. Han kan sitta bredvid telefon när det ringer men ändå be mamma svara. Det är inte särskilt ovanligt har jag förstått, att gubbar är sådana men som sagt han hatar verkligen att prata i i telefon.

Jag bor långt från min pappa och han är verkligen sjuk. Min pappa är jättejättesjuk. Jag ringer till min mamma och pappa nästan varje dag. Vi har alltid pratat med varandra ofta men nu är det kanske oftare än vanligt. Jag vet inte om det är ett sätt att kompensera avståndet men så är det i alla fall.

Min pappa hatar att prata i telefon så det är oftast mamma jag pratar med. Dom dagar jag trots allt inte hinner ringa så är det dock pappa som undrar vad som hänt. Då vankar han runt hemma och så säger han till slut. "Vi har inte hört något från Stockholm idag". Då är det bara för mamma att ta upp luren och kolla läget.

Man kan vara långt borta men ändå nära.

Ut på vägen igen

Packar bilen för en tur till Blekinge. Det blir en kort vända för jag ska jobba på tisdag. Måste dock ner och hälsa på för det känns som tiden rinner ut. Pappa är som jag berättat tidigare sjuk, mycket sjuk. Förutom att han ser lite skröpligare ut på grund av viktnedgång så kanske det inte ser så ut på utsidan men vi vet ju.

Hur som helst finns det saker att fira också. Mamma och pappa firar i helgen att dom varit gifta i 50 år. Egentligen är det den 16:e april men det var påskafton så dom brukar fira just på påsk. Det är verkligen helt otroligt. 50 år är ju ett helt liv (nästan). Dom träffades när mamma var typ 17 och pappa 27 och sedan dess har dom hållit ihop i både vått och torrt.

I min värld har dom tragglat på och haft det ganska bra. Men, dom måste ju också ha haft tuffa stunder. Jag undrar hur dom löst det? Jag undrar hur hårt dom jobbat för att min syster och jag aldrig skulle märka om så var fallet. Eller har jag bara glömt och förträngt? Hm, kanske har dom helt enkelt aldrig varit ovänner - tänk om det vore så?

Olust

Min pappa är sjuk och ligger på sjukhus. Det är tråkigt och jobbigt. Vid tillfällen som dessa hatar jag att bo långt ifrån.

Jag har ingen lust, inte ens att blogga om fuskande moderater.

Lika och ändå så olika

Funderar över den gågna hösten och alla "bekymmer" som yngsta dottern ställt till med. Jag ser på henne och förundras över hur hon går igenom exakt samma våndor som jag gjorde när jag var 15. Det kan liksom inte börja fort nog, det där livet som ligger inom räckhåll men samtidigt inte.

Åh, frustrationen och ilskan det innebar och alla dessa människor (vuxna) som bara ville sätta käppar i hjulet för min glädje och utveckling och mitt språng mot vuxenvärden. Suck, det var så jobbigt.

Min dotter tycker inte Stockholm är stort nog för henne. Hon tycker att större städer lockar och att Stockholm är för lantisar. Det är roligt för även den känslan kommer jag ihåg fast i mitt fall handlade det om att byta landsorten mot storstaden. Funderar på vad det var man letade efter. Var det myllret och möjligheterna eller var det anonymiteten? Båda sakerna är defenitivt bristvaror där vi befinner oss just nu, på landet. Men å andra sidan, här finns det utrymme att tänka, det borde man göra oftare.

Hon kommer med ljus

Vaknade kl 5 i morse efter några få timmars orolig sömn. Det är märkligt det där hur svår det är att sova när man har en tidig tid att passa. Jag vet ju att klockan ringer men ändå måste den kollas gång efter annan. Att vakna kl 5 var faktiskt lite onödigt tidigt men jag fick en del gjort.

Jag hann bland annat skriva en lista över måsten den kommande veckan. Åker nämligen till Blekinge redan på fredag. Väldigt tidigt för att fira jul men innan dess ska jag hinna med och fira min mamma som fyllde 70 igår och min pappa som fyller 80 på torsdag. Oj, oj - det är en del att stå i. Håll tummarna för att vädret inte blir sämre.

Varför var jag då uppe kl 5? Jo, min lilla flicka och stökiga dotter som fått mig att slita mitt hår många gånger denna höst är nämligen skolans egen ljusbärare. Hon blev alltså utsedd till skolans lucia och idag har jag fått torka en och annan tår till julsångerna. Ja, jag vet att jag är tramsig men hon var galet fin i sitt fina hår, sin lussedräkt med röda band och sin ljuskrona. Hon kom med ljus, så himla fint.