In memoriam

Det har gått ett år redan och det har bara gått ett år. Sorgen är mindre smärtsam men saknaden är lika stor. Jag minns så klart exakt vad jag gjorde när min syster ringde och sa att pappa var död. Jag hade sagt förväl men man kan nog aldrig säga det ordentligt.

Idag ska min mamma tända ljus i minneslunden hemma i byn. Min äldsta tänker lägga blommor i minneslunden hemma i Sumpan istället. Min yngsta tänder ett ljus hemma. Alla gör på sitt sätt. Jag tänker på pappa i trädgården förra sommaren och hur han envisades med att köra gräsklipparen på dom där stråna som låg snett.

Det är en fin bild att minnas av pappa. Finare än den sista veckan när han var som sjukast. Samtidigt är jag glad att han fick som han ville, vara hemma i byn till slutet. Jag har många fina bilder att minnas av min pappa, massor faktiskt.

Min fina lilla pappa. Du saknas mig.

En sån där dag

Igår kväll gick jag hem från ett styrelsemöte. Under promenaden passerade jag kyrkogården i min lilla stad. På kyrkogården lyste av någon anledning massor av ljus. Jag har aldrig tänkt på det förut att det är så många som tänder ljus på gravarna hela tiden. Jag tänkte en stund på dom tre personer som jag känner som ligger begravda på den aktuella kyrkogården.

En av dom tog sitt liv. Jag var arg på honom först tills jag förstod att han faktiskt inte hade orkat en dag till. Då förlät jag honom. Hans barn var så små men det hjälpte inte. En annan vän klev upp från sin säng inför sin då tonåriga son och fick en hjärtinfarkt. Han dog på sjukhuset någon dag senare. Han var inte 40 år. Den tredje var min väninna som dog i Thailand. Du vet, i tsunamikatastrofen. Hon lämnade också två barn i sorg.

Jag tänkte på dom och så kom jag att tänka på min pappa. Min pappa som idag för ett år sedan var hemma i huset med mamma. Jag var på jobbet och skulle bara göra klart några saker till innan jag skulle åka ner. Inte visste jag då hur lite tid vi hade kvar. Det kan man aldrig veta. Man borde tänka på det oftare, att man aldrig vet hur lång tid man har.

Elak, nostalgisk och sorgsen

Igår var jag elak i min blogg. Det är sällan jag är det. Eller elak föresten, jag tror att alla inblandade gillar en hård och bra debatt. Det gynnar allt som oftast sakfrågorna. Hoppas att du också uppfattar det som just hård debatt i sakfrågan, det är min poäng. Fick i övrigt veta idag att en av fastigheterna som man promt vill sälja i min kommun är mögelskadad så nu blir det inget av med det förrän om ganska länge. Tur för de boende att det upptäcktes i tid.

Nåja, jag jobbar hemma idag. Sitter och skriver texter som ska användas det kommande riksdagsåret. Det är sista gången hoppas jag för det känns att det inte är första. Jobbar hemma för att jag ville ta lunchen i anspråk för att köra dottern till Arlanda. Hon är just nu på väg till mormor. På vägen ut till flygstationen drabbades jag av en massa nostalgi och jag tänkte tillbaka på alla dom gånger jag och mina döttrar gjort denna resa. Alla gånger ungarna flugit till mormor och morfar. Alla gångerna morfar flugit upp för att med vändande plan ta med ungarna till landet när dom varit för små för att flyga med SAS-assistans och alla gångerna vi åkt tillsammans.

Det hela fick mig att sakna min pappa. Det händer ganska ofta. En stor tomhet som drabbar mitt i steget när någon invant slår till och tanken blir att "det här borde jag prata med pappa om". Han var inte hemma särskilt mycket när jag och min syster var små. Han tog igen det med mina ungar. Jag tror att han skulle plockat ner månen om dom bett honom. Det är inte ens ett år sedan jag kunde slå honom en signal. Det är snart ett år sedan jag förlorade min pappa. Jag önskar att jag hade haft mer tid. Jag önskar pappa tillbaka.

Saknad

Sitter på mitt rum på jobbet och lyssnar på partiledardebatten. Det är lite intressant med en delvis ny uppställning. Ont om kvinnor men ändå. Det är trevligt med nya röster i debatten. Det behövs. Det behövs verkligen. Samtidigt är det jobbigt att lyssna för jag tänker på hur det var förra året vid den här tiden. Då hade jag min pappa att diskutera debatten med, det har jag inte idag.-

Jag vet inte om du minns men jag hade pappa som värdemätare på partiledardebatterna? Dom senaste veckorna har jag saknat min pappa lite extra. När dottern slutade skolan saknade jag honom. När jag tittade igenom bilder från förr saknade jag honom. Och som sagt, idag saknar jag honom.

Jag tror hur som helst att pappa hade varit irriterad på Reinfeldt. Jag tror att han hade varit glad att höra Juholt. Jag tror att han trots det hade saknat Mona, faktiskt. Jag saknar pappa. Skulle vilja prata med honom. Förra sommaren vid den här tiden hade jag kunnat göra det. Det kan jag inte idag.

All systems - go!

Idag får jag besök av min mamma. Hon är just nu på väg i buss från hemmets härd. Hon stannar hela fyra dagar och det är jättebra. Det är nämligen första gången sedan pappa gick bort i oktober som hon lämnar hemmet för några dagar. Det var evigheter sedan hon var på besök, ett och ett halvt år sedan tror jag. Självklart blir det lite konstigt också eftersom det är första gången hon kommer själv. Jag hoppas det blir lite mer frekvent med besöken fram över.

Innan mamma dyker upp ska jag gå på hockey. Ja, det är sant. En av dom få sporter som jag faktiskt är hyfsat ointresserad av. Kvällens hockeymatch är dock mer än hockey. Det är Bajenkvällen! Bajen fans hockey är redan klara för kvalserien så själva matchen är ointressant men att vara tillsammans med bajenfamiljen är ju fint. Fotbollen är där också, nyförvärv ska presenteras (Runa?) och lite annat. Det är alltså vinter möter vår och det är klart att det ger hopp.

All systems go? Jo, min "diet" gör att kroppens energisystem verkligen känns. När jag vaknar på morgonen är jag dränerad. Alltså, det känns verkligen att jag gjort av med ALL energi som jag fyllde på med igår. Kroppen går på lite sparlåga och en kvart efter påfyllning så startar motorerna igen. Det känns. Du vet som den där reklamen med tjejen som käkar branflakes och så börjar magen låta som en motor, precis så känns det - all systems go helt enkelt.

Självförsvar

Det är sjukt jobbigt att vara tonårsförälder ibland. Den där väna rara lilla ungen växer upp till ett monster med mobilen klistrad vid örat. Dåligt sällskap och dåliga vanor blir en ständig träta. Sällan stannar föräldern upp och funderar över om ens egna telning som egentligen är det dåliga sällskapet om du frågar någon annan förälder. Dom är inte logiska, tonåringarna, men dom är oftast ganska smarta. Det betyder att diskussionerna blir svåra och tuffa, varje gång. Ibland ser man rött och ibland blir man så arg att man knappast kan hantera det.

Det är förbjudet att slå. Det är förbjudet att slå för att hämnas, för att straffa och självklart även för att uppfostra. Det var längesedan vi gemensamt bestämde att även barn och ungdomar är människor och därmed omfattas av samma skyddsregler som andra i detta sammanhang.

För en tid sedan beslöt hovrätten att den pappa som tidigare dömts till fängelse för att rejält ha misshandlat sin dotter nu bara skulle dömas till skyddstillsyn. Skälet till detta var att dottern enligt socialtjänsten var "en besvärlig tjej att leva med", i domslutet framgår inte huruvida pappan - förövaren - var lätt eller svår att ha att göra med.

Det är en ny era. Det finns inget lagstöd för att ett besvärligt barn skulle mildra straffet för en misshanlande pappa (eller mamma). Tänk dig samma scenario på krogen. Det skulle aldrig hålla.

Kvar finns bara en utväg. Domstolen måste ha tänkt att pappan idkade något slags självförsvar. Eftersom tjejen var besvärlig var han helt enkelt tvungen att ta strypgrepp, lyfta upp henne, trycka ner hennes huvud i vasken och vad det nu var. Det får man ju liksom fatta. Självförvar helt enkelt. Konstigt bara att domstolen inte åberopade det i domen.

Passa på att titta på Erik Sandströms program "Hon ville ju inte lyda", tyvärr mer aktuell idag än igår.

Rötter pt 2

När jag var hemma under julen fanns det plötsligt tid att tänka. Självklart kretsar mycket av tankarna kring pappas frånvaro och det tomrum han lämnat. För mig var det första gången på besök när det skulle innebära något slags normalitet och jag kan säga att jag inte var särskilt förberedd. Det kan låta sjukt egoistiskt men allt har kretsat så mycket kring mammas sorg och ensamhet att jag själv känner mig lite utanför när det gäller processen.

Jag gick runt i huset och i byn och försökte hitta rytmen och samhörigheten och känslan. Det gick inte så bra. På julafton pratade vi inte om pappa, snarare tvärt om. Vid maten utbrast någon "nästa år sticker vi till Thailand allihop". Som om vi hade skakat av oss en börda som höll oss tillbaka. Jag vet att det inte var så det var menat men det var ändå ledsamt och okänsligt tycker jag.

Nå, nu var det ju det där med rötter. När jag gick runt i byn en iskall eftermiddag tänkte jag på min egen barndom och hur vi åkte på besök hos mormor varje sommar. Just så som jag släpat mina ungar fram och tillbaka till sin mormor och morfar. När morfar nu är borta och mormor kanske funderar på om hon ska ha huset kvar eller om hon ska flytta in till centralorten, vad blir det då kvar? När min mormor och morfar inte längre hade sitt lantställe kvar slutade vi åka dit varje sommar. Jag har snart inget som håller mig kvar i byn och ingen fast punkt att grabba tag i. Plötsligt faller jag fritt.

Rötter pt1

Har just landat efter en dag på vägarna. Har kommit hem från Blekinge och första julen utan pappa. Har funderat en del på rötter och kännt hur dom är på väg att ryckas upp. Det har varit påfrestande men nyttigt. Jag är väldigt glad att jag har lite tid på mig att tänka dom kommande dagarna. Det lär jag behöva.

Jag har en text eller två som behöver skrivas men ikväll är jag för trött. Kanske i morgon, eller nästa dag. Tänkte att det behövs en liten ljudillustration för att beskriva känslorna så länge.

Julirritation

Så var själva aftonen över. Det är idag man ska krypa upp i soffan med dom nyfådda böckerna, käka praliner och knäcka nötter. Fast först en långpromenad så klart.

Det blir nog inget av med det. Har drabbats av en ytlig julirritation som jag inte riktigt vet hur jag ska bli av med. Är tillbaka på det där stadiet där jag skulle behöva tillbringa lite tid med mig själv. Vara ensam och tyst, det längtar jag efter. Men, mamma som numera nästan alltid är ensam och tyst längtar så klart efter motsatsen.

Nåja, det finns värre saker än att vara lite julirriterad. Det finns också värre saker än att ha förköpt sig lite på prylar och pryttlar inför jul. Det finns värre saker än att inte fått allt man önskade sig och det finns definitivt värre saker än att vara insnöad.

Det finns redan massor av fattiga människor i Sverige. Nu blir det värre. När högerns arbetslinje slår igenom med full kraft handlar det inte om att alla ska göra vad dom kan eller ha rätt att jobba. Nej, det handlar om att när du inte kan arbetar ska du heller inte äta. Så enkelt är det i högerns Sverige.

Välkommen du sköna nya värld.

Nu är det jul igen

God jul på dig! Hoppas du har sovit gott. Själv har jag helgen till ära drabbats av sömnsjuka. Igår natt sov jag åtta timmar och inatt har jag sovit nio. Skulle med lätthet kunnat ligga kvar i sängen men någon måtta får det vara. Litet grepp har Luther kvar.

Om några timmar kommer syrran och hennes man. Min dotter som tog körkort förra veckan ska åka och hämta. Det blir hennes premiärtur som ensamförare. Sen är det vi - jag, mina ungar, mamma, syrran och svågern. Att pappa saknas oss behöver jag knappast tjata om. En ny jultradition blir att gå till kyrkogården och tända ett ljus.

Julen är för mig samvaro och vila. Det är inte särskilt hysteriskt. Mat och ett glas öl, några klappar och så en film på tv. Så har det varit sedan jag blev vuxen och så kommer det att vara i år. Jag hoppas verkligen att du får en fin jul, oavsett hur du firar. Med ostron och en flaska bubbel eller traditionellt med familj och vänner. På krogen eller hemma. Jag önskar dig en riktigt god jul och det där med gott nytt år återkommer vi till.

Saknad

Har tillbringat dagen i bilen. Halt och ganska jobbigt har det varit men jag måste säga att jag aldrig varit med om en långkörning med så många hänsynsfulla medtrafikanter. Alla verkar vilja komma fram. Det märks på hastigheter och tålamod. Det tog lång tid men det var det värt.

Nu är vi hemma hos mamma och det är skönt. Men, för varje mil vi avverkat har jag känt att även saknaden kommit närmre. Pappa borde varit den som kom och mötte oss vid garaget. Pappa borde varit den som förväntansfullt som ett barn hade förberett för att klä granen med mina ungar. Den där sista lilla figuren som har hängt i granen sedan han var barn själv. Vem ska hänga upp den i år?

Jag tänker tillbaka på förra året när mamma och pappa firade sina födelsedagar, 70 och 80 år. Jag tänker på hur roligt vi hade med alla gäster. Jag tänker på pappa som sittande framför granen delade julklappar. Jag tänker på pappa som bara några månader senare fick sin diagnos. Jag tänker på pappa som saknas mig, hela tiden.

Vit jul

På onsdag ska jag köra till Blekinge. Börjar känna mig lite orolig, kanske borde jag investerat i snökedjor istället för dom sista julklapparna. Eller, nej föresten - jag gillar verkligen att köpa julklappar även om jag skulle behövt lite mer pengar för att uppfylla mina önskningar.

Nåja, två arbetsdagar kvar och dom är mer än fulltecknade. Imorgon ska jag vara lokalpolitiker hela dagen. Ska debattera stadens budget. Det känns lite udda eftersom jag var med och skrev budgetförutsättningarna som sedan efter valet blev en budget som vi var med och tog fram men nu är vi inte med och lägger fram densamma. Rörigt? Jepp.

Har ju glömt att berätta föresten, i fredags tog min dotter körkort. Kära nån, jag har ett barn som har körkort. Hon körde upp på min pappas, hennes morfars, födelsedag. Det känns lite speciellt. Pappa som sparade pengar för att se till att hans barnbarn skulle ha möjlighet att få den där lappen. Jag tror inte på sånt där magiskt tänkande men jag tycker det känns lite bra att det blev så. Jag saknar pappa, jag gör verkligen det. Han borde varit med nu.

Nu är det jul igen

har städdag idag. Dissar planeringsdag med idrottsklubben liksom socialistiskt forum för att istället damma och flytta runt grejer. Det behövs. Gardiner ska strykas och hängas och tvätt sorteras. Jodå, det är en del att stå i.

I morgon ska det tomtas. Stjärnor ska hängas och slingan på balkongen ska upp. Imorgon alltså, inte idag. Jag vill min vana trogen sätta ner foten här och uppmana dig att hålla traditionen. Alltså, du skulle ju inte resa midsommarstången en vecka i förväg eller dela ut påskägg bara så där! Hur kan det då komma sig att folk tycker att dom kan tända julstjärnor hur som helst?

Julen blir hur som helst inte det samma i år. Pappa kommer inte att sätta på sig tomteluvan och humma förnöjt när det är dags för julklappsutdelning. Det blir märkligt och lite kallare men vi får ordna det ändå. Att fylla den där tomheten blir den svåraste uppgiften men det måste gå det också. Det måste det.

Snart är det jul igen

Som du vet gillar jag jul. Jag är dock ganska traditionsbunden så till vida att jag tycker vissa saker ska göras i viss ordning. Första glöggen får visserligen inmundigas före första advent men då under två förutsättningar. Den ena är att det är bandypremiär på Zinken (check) och den andra är att det närmar sig dagen och att det är glöggkalas (jag är öppen för förslag). Alltså, det duger inte att värma sig en mugg framför tv:n i november.

Hur som helst börjar jag längta. Jag planerar och ser fram mot att städa skafferiet. Det är dags att planera för några nya praliner och i år blir det inte samma gamla knäckebröd som förra året. När jag kommer hem börjar provbaket av svartpepparkex. Det har jag aldrig testat att baka så det blir årets nyhet. Måste till hötorgshallen och fylla på förråden

Sen är det det bästa. Julklapparna. Ja, jag vet att jag inte borde bidra till att öka konsumtionen men en gång per år kan man väl få ösa på lite. Det måste ju inte vara dyrt och så men julklappar är trevliga om dom är omtänksamma. Trots att det blir konstigt utan pappa ser jag fram mot jul.

En vanlig dag

Igår begravdes min pappa. Det är svårt att förstå och det är märkligt hur ceremonierna hjälper en på traven i sorgen. Samtidigt blir inte allt som vanligt, det blir det aldrig mer. Går omkring här i huset med mamma och försöker få det att vara så ljust som möjligt. En dag i taget.

Runt omkring pågår livet och politiken och annat. Det går inte att bortse från. Igår såg jag på nyheterna med ungarna. Då dök inslaget om den amerikanska övervakningen av norrmän upp. Töllborg fick uttala sig och sa så klart att övervakar dom norrmän så övervakar dom svenskar. Jo, det tror jag också.

Yngsta dottern suckade och sa "men låt dom kolla - har man inget att dölja..." Alltså, jag vet att hon säger så för att provocera, hon älskar nämligen att argumentera (vet inte vem hon fått det från). Jag skulle just gå i svaromål när nästa inslag dök upp på rutan. Uppenbarligen får man inte ha en "sprängande huvudvärk" om man är Palestinier boende i Göteborg enligt FRA. Eller rättare, man får inte prata om det. Dom där gamla skrönorna om kurder som planerar bröllop får plötsligt en ny dimension.

Det är verkligen hemskt för dom enskilda individerna som blivit utsatta för polisens ingripande. Det är också tråkigt för handlarna som inte fick sälja det dom tänkt sig (även om vi borde konsumera mindre i största allmänhet). Men, mest oroade borde vi ju faktiskt vara över inkompetensen i några av dom dyraste myndigheterna vi har. Dom som ska skydda oss mot verkliga övergrepp. Helt seriöst, vad fan håller dom på med?

Min far och jag

Olle får säga det idag:

Tänker på annat

Imorgon är det begravning. Jag tänker mest på annat. Det är svårt att tänka på svåra saker. Världsliga saker som biljetter till cupfinalen. Fika till gästerna som kommer långväga ifrån. Regn, lövkrattning, inköpslistor. Det är svårt att tänka på svåra saker. Mamma är väldigt ledsen.

Idag är det partiledardebatt och liksom jag berättat tidigare skulle jag och pappa gått igenom replikerna i efterhand. Det kommer vi inte att göra idag. Jag tror han hade tyckt att Lasse inte skulle diskuterat Afghanistan med Mona och att Maud som vanligt var dålig och Fredrik dryg. Jag är övertygad om att han hade oroat sig över Jimmie men ogillat hans tal. Jag tror att han skulle ha gillat Lasses huvudanförande (även om jag i skrivande stund inte hört det). Pappa gillade som sagt politik.

Jag har funderat mycket över vad pappa givit mig. Han har så klart sin del i min uppfostran. Att alltid ta ställning för den svaga och att respektera alla människors lika värde delar jag med både pappa och mamma. Det är sådan där allmänna saker. På det personliga planet har pappa alltid har tyckt och visat att jag är viktig. Det är en trygg insikt som format mig.

Även om pappa reste mycket när jag var barn och även om vi levt långt ifrån varandra hela mitt vuxna liv så har pappa alltid haft tid att lyssna och faktiskt tycka att det jag haft att säga varit värt att lyssna till. Inte så att vi alltid varit överens men det är lyssnandet som varit det viktiga. Jag har nog inte insett det förrän nyss. Men lärdomen jag tar med mig in i framtiden är att alltid försöka få mina nära och kära att känna att dom är viktiga. Att dom alltid är värda att lyssna till. Och kanske inte bara dom som är nära, utan alla andra också.

Liten och rädd

Åker söderut, igen. Åker mot barndomshemmet där mamma och pappa varit tryggheten i väggarna. Tryggheten som alltid funnits där. För första gången ska jag komma hem till barndomshemmet med vetskapen att pappa inte kommer ut och möter för en bilinspektion.

Jag är självklart oändligt glad för att möta mamma och att vi tillsammans ska kunna bära vår sorg. Jag är så klart oändligt glad att hon finns där liksom min syster. Samtidigt är jag oändligt ledsen och oändligt rädd och oändligt tacksam för allt jag fått.

Min pappa finns inte längre men han finns i varje steg jag tar. Min pappa som givit mig allt som jag är.

Tröst

Du vet ju att min pappa gick bort i början av veckan. Det känns fortfarande helt overkligt. Hittade bilder från i somras i datorn och blev varse. I morse var det själaringning i byn. Det vet folk knappast vad det är. Jag vet inte när sanningen ska komma ikapp mig.

Jag kommer på mig själv att trösta folk. Det handlar framför allt om människor i perferin. Dom ringer och säger "jag hörde" och sedan blir det tyst. Vad säger man då? Jo, det man förväntar sig att dom förväntar sig. Tröst.

"Pappa var ändå 80 år".
"Han var ju väldigt sjuk så vi visste ju vad som skulle komma".
"Man får vara tacksam att det gick så fort, han slapp ligga och lida".

NEJ!

Det finns ingen rättvisa eller förmildrande omständighet och jag vill inte trösta. Jag vill sörja och inser att det är svårare än jag någonsin trott.

Idag stannade tiden

Idag är det budgetdebatt i riksdagen. En normal sådan dag skulle jag ha lyssnat på den och sedan skulle jag ringt min pappa för att höra hur han hade uppfattat debatten. Han skulle komma med kloka synpunkter och tankar och ju äldre han blev ju mer radikala. Lite som min farmor som skällde på Boman från sin gungstol framför TV:n.

Idag kan jag inte ringa min pappa och få kloka synpunkter. Det kommer jag inte att kunna göra någon mera gång. Pappa somnade in i morse efter att ha varit sjuk ett tag. Han slapp att ligga och tyna bort på sjukhuset. Det är bra men han saknas redan så oändligt. Min starka och kloka pappa.

Pappa gillade Caroline af Ugglas så det får bli ett litet rekviem med henne.