Packad och klar

Har packat väskan, den blev väldigt full. Behöver nog köpa en ny för dragkedjan börjar protestera. En sista koll i garderoben och där ligger dom. Skorna. Tänk om jag hade åkt iväg på träningsresa utan träningsskor. Då hade det blivit solstol och ryggläge....

Nåja, en sak som inte gick ner i väskan är datorn. Det kommer alltså bli bloggpaus som det ser ut. En vecka med träning och förhoppningsvis lite vila också. Ha det så skönt alla. Söndagen den 1a maj ska jag ge en utförlig rapport, om veckans alla vedermödor.

Energi

Cyklade till jobbet idag. Det gick inte att hejda sig längre. Det är en frihetskänsla att cykla, inte minst i stan. Får väl dock erkänna att det så här i början är lite läskigt också. Det är inte alla som vant sig vid att hålla sig undan från cykelbanorna och så är det så klart inte sopat ännu. Grus kan vara lika halt som is och våta löv.

Nåja, känslan när energin sprider sig i kroppen, alla kraftverken fungerar och det liksom spritter i kroppen är härlig. Köpte ju äntligen nya springskor i helgen, så imorgon ska jag förhoppningsvis inleda vårträningen. Ser fram mot det. Eller, imorgon är det Zumba och kanske cykling på det. Man ska ju inte överdriva.

Annars är det det där med energi. När jag cyklade till jobbet i morse lyssnade jag på P1 morgon. Man talade om förnyelsebar energi (sol, vind och vatten). Slutsatserna var uppenbara. Det är inte omöjligt att inom en överskådlig framtid ersätta alla fossila bränslen med förnyelsebart. Nu när radioaktiviteten från Japan sprider sig över världen är det dags att dra igång ordentligt. Lösningen är kanske närmre än vi tror.

Vår

Okej, jag ska säga som det är. Jag är full av vårkänslor. Det liksom spritter i kroppen och jag längtar till helgen så det är inte klokt. Då ska jag köpa nya skor och sedan ska jag springa och springa. En vecka kvar tills det är cykelsäsong (enligt ASDs egen kalender) och då kan man rulla fritt igen. Känner liksom på mig att det blir en fin sommar. Som förra året - då var det mycket bus.

Mer bus, mer vår, mer luft under vingarna - det är vad vi behöver.

Föresten, idag är det St Patrics day. Hinner inte fira det idag så vem vet - det kanske blir imorgon. Om det blir så blir det med mina favorit-kjolpojkar.

Tråkigheter

Kan konstatera att det där timglaset rinner fortare och fortare för min lilla pappa. För några veckor sedan konstaterades ju att han drabbats av diabetes och nu börjar smärtan sätta in ordentligt.

Cancer är en smärtsam sjukdom. Den är inte bara dödlig och ångestbringande utan också just smärtsam. Jag har sett det på nära håll när jag jobbade inom vården för många år sedan. Nu ser jag det på närmre håll än så.

Ännu så länge har vi en mycket väl fungerande vård i vårt land. Jag ringer och pratar med sköterskan som genast ordnar med smärtstillande och vad som nu behövs. Det är en fantastiskt att jag som sitter 55 mil bort ändå har möjlighet att vara delaktig. Det är jag oändligt tacksam för. Nästa vecka åker jag och hjälper till på nära håll, det ger oss lite andrum.

Alla är bäst i uppförsbacke

För första gången på evigheter har jag varit ute och sprungit. Sitter just och njuter av den där efterkänslan i magen. Underbart att det inte gjorde ont någonstans under tiden. Inga hälsenor eller vader eller någonstans. Detta trots fyra rejäla uppförslut, två terräng och två asfalt - jag gillar verkligen att springa uppför. Det blev förvisso inte så långt men ändå. Mest nöjd är jag faktiskt med pulsnivån. Inte illa för en mellanålders kvinna i mitt skick. Kanske är jag tillbaka på banan innan du vet ordet av. Känner mig oerhört motiverad!

Motivationen kommer av flera skäl. Det ena är så klart den där känslan som jag nämner ovan. När man sprungit och duschat och sätter sig i ro, det är som att blodet i kroppen rusar snabbare än annars. Det andra är att man blir så jädra slö i alla situationer om man inte kan träna ordentligt. Det viktigaste är kanske dock att jag upptäckt mig själv lite grann i sommar, eftersom ungarna inte vill leka med mig längre. För att inte missa den värld av spännande möten som finns där ute är det bra att vara lite mer i form :)

Så något helt annat, lite politik slutligen då. Billström utvisar romer med hänvisning till att tiggeri inte är en "hederlig" försörjning. Hm, jag förstår inte riktigt. Vad är det för ohederligt med det? Att det är förfärligt att en folkgrupp behandlas som romerna gör i 2000-talets Europa är en sak. Det är Billström medskyldig till men att påstå att det är ohederligt, jag håller inte med. Vi är väl många som far illa av att se människor leva på tiggeri men det hjälper knappast att skyffla undan problemet.

Ofrivillig bloggpaus

Dagens inlägg blir det sista på fem dagar. Skälen till detta är flera. Mitt hemmabredband har pajat och imorgon tänker jag ta helg. Dessutom ska jag åka till Blekinge och träffa min sjuka pappa och min vårdande mamma. Då vill jag inte hänga i cyberspace.

Det slutliga skälet är dock smärta. Igår när jag i godan ro satt och kollade in Argentina - Grekland stack det plötsligt till i armen. Ont som fan helt enkelt. I morse när jag vaknade var smärtan mycket värre. Jag försökte kamma mig men det gick bara inte att få upp armen så högt. Knäppa BH:n och för den delen dra upp bandet när det glider ner på axeln - nästan omöjligt.

Så, jag fick helt enkelt gå till doktorn. Två timmars väntan och tre minuters undersökning. Inflammation i ett senfäste och en jääääättttttestor spruta med cortison rakt in i det onda. Nu får jag inte göra saker som gör ont och att skriva på tangentbordet är på gränsen till smärtsamt. Alltså, det blir till att pausa en stund. Ha en härlig midsommar alla och ta det lugnt i trafiken

Osynliga sjukdomar

Efter en långhelg hemma hos mamma och pappa med både mörka och ljusa stunder är jag tillbaka i gruvan. Det är inte helt lätt att uppbåda inspiration till allt jobb samtidigt som familjens bekymmer tränger sig på. Jag förbannar verkligen alla synliga och osynliga sjukdomar som tar våra liv.

Min kusin som inte längre orkade leva utan tog sitt liv i förra veckan var just osynligt sjuk. Hans ångest och hans smärta var för utomstående helt omöjlig att förstå. När vi växte upp tillsammans var han en av de roligast människorna i värden. Kreativ, älskad, lite besvärlig och som sagt - väldigt rolig. Roligheten, kreativiteten och glädjen var äkta. Det var inte ett sätt att dölja smärta. Det var något som tillkom senare, och växte.

Psykisk sjudom är så skambelagt och väcker så många frågor när det till slut blir drastiskt. Vore det annorlunda om vi lät även psykisk sjudom vara synlig? Att en människa har så ont i själen att han eller hon inte orkar vidare väcker ilska. Kanske beror det på att vi inte vågat prata om symptomen. Det är allvarligt och vi måste hjälpa varandra att ändra detta, för smärta i själen är också på riktigt.

Vårkänslor

Nu ska det vårbrukas. Ja, det är ju inte så stort jobb eftersom min "trädgård" består av en några kvadrat stor balkong men ändå. Idag ska jag köpa nytt golv till balkongen, det är en bra början. Just det, jag måste ju byta däck på bilen också, det är hög tid!

Dessutom har jag ju efter ett halvår i träda äntligen börjat träna. Till att börja med är det cyklingen fram och tillbaka till jobbet, det blir några mil i veckan. Det är en härlig känsla att rulla fram även om det är lite kyligt. Önskar bara att även Solna kommun skulle kunna sopa sina cykelbanor efter jag måste ta mig igenom Mordor-kommunen varje dag.

Snart är det dags att börja springa också. För att riktigt känna pressen har jag bestämt mig för att springa Iform-loppet i augusti. Jag är redan nervös. Nåja, nu är det vårbruk!

I natt jag drömde

Nu är det verkligen dags att ta tag i bitarna. I natt drömde jag en härlig dröm. Jag sprang och sprang och sprang. Det kan ju låta väldigt ångestfullt men det var det verkligen inte. Jag gillar ju att springa.

Jag har varit förkyld sedan i oktober. Ordentligt förkyld med hosta som rister hela nätterna. Efter en penicilinkur i december kände jag mig lite bättre med det var snabbt övergående. Dessutom har jag ju ont i en arm och axel sedan svinsprutan vilket begränsar ytterligare.

Nu har jag äntligen fått eländet anmält som en biverkning och en läkermedelsskada och till råga på allt har jag varit snäll mot mig själv och bokat tid hos sjukgymnasten på ordination av läkaren. Det är verkligen galet att jag blir vaccinerad mot en sjuka och det slutar med nedsatt rörelseförmåga och smärta.

Nå ja, i natt drömde jag att jag sprang och sprang och sprang. Det kanske är nära nu.

Sverige halkar efter

Hörde på radion igår att det spanska ordförandeskapet i Europarådet som tar vid efter det svenska har färdigställt sina prioriteringar Ett av de prioriterade områdena kommer att vara jämställdhet. Det är lite pinsamt tycker jag att Sverige inte lyckades få med denna fråga på sin dagordning. Men å andra sidan, om du utan att googla det kan räkna upp de svenska prioriteringarna för mig så blir jag förvånad. Eller för all del, visste du att Sverige var ordförande i Europarådet?

I Sverige har vi i många år pratat om att det finns så få kvinnor i bolagsstyrelser. Redan under förra mandatperioden utlovades regleringar om bolagen själva inte vidtog åtgärder men sedan dess har inte mycket hänt. I Norge däremot har man faktiskt tagit steget och infört kvotering och vet du vad? Enligt den oberoende utvärderingen som nyligen genomförts så har (den formella) kompetensen höjts. Inget bolag har obstruerat och inget bolag har flytt ur landet. Så det kan bli....

Annars är det bevisat nu, kvinnor är starkare än män. Kanske är det därför män blir sjuskrivna för ryggskott samtidigt som kvinnor ska jobba med foglossning (och ja - det är lika smärtsamt som det låter).

Nedräkning

Så är det då en vecka kvar av semestern. Som jag mår just nu skulle jag behöva minst tre veckor till. Jag vet inte om det är sviterna efter en hård vecka eller om det är en släng av influensan men jag har verkligen ont överallt och nyser och hostar och är så trött så trött. Detta trots att jag skippade paradpartyt igår och åkte hem redan kl 18. Visserligen har jag slarvat med maten men jag har tränat nästan varje dag så jag borde faktiskt inte må så här. Idag ska jag städa i parken, sedan är det klart, det känns bra!

Paraden var annars som vanligt fantastisk. Jag brukar variera mellan att gå med och att titta på och det är lika roligt vilket som. I år var jag lite ambivalent vilken sektion jag skulle välja i men det blev partisektionen. Som kompromiss dekorerade jag mig i grön-vitt. Före paraden träffade jag fotbollssektionen och de såg lite nervösa ut. Efteråt däremot så var dom lyckorusiga och glada. De applåder de möttes av visade att beslutet att gå med var riktigt.

På tal om grön-vitt föresten. Du har väl hört om det kommande samarbetet mellan Barca och Bajen? Inte? Då har du inte hört om arbetet som inletts för att få Zlatan att välja Bajen som hemvändarklubb om några år heller? Ok - vi skickade en agent till USA. Du kan läsa om det här!

Lantlig dekadens

Igår tränade jag en hel del, allt enligt plan. Först var jag ute och sprang på morgonen och så blev det lite gummiband i trädgården på det. Senare fram mot kvällskvisten när jag drog på mig träningskläder igen för dagens andra pass, det långa, kände jag att det inte var helt rätt. Det kändes som hela byn stod bakom gardinen och tittade lite snett.Så var det förstås inte men känslan kom sig nog av att här på landet springer man sig inte trött i trikåer.

Här på landet jobbar man i trädgården alternativt hugger ved eller bygger till något litet gästhus eller så. Det finns inte utrymme för sånt där trams som att ränna runt i joggingskor. Att slösa sin energi på sådant kan inte ses som annat än den yttersta dekadensen.

I och för sig; jag tror jag har berättat om hursmorsgympan som min mamma deltog i när jag var liten. Numera är den nedlagd, jag antar att det beror på att dom flesta tanterna som var med då av naturliga skäl inte orkar springa i åttor längre. Mamma spelar faktiskt badminton en gång i veckan på vintern och jag tror att en eller annan smyger iväg till stan för att träna på typ friskis - hur dekadent det än kan verka. En sak är i alla fall kvar och det är byabastun. Ikväll är det damernas kväll som alltid på torsdagar. Frågan är om jag vågar ta en joggingtur innan?

Low-tec

Semesterns tredje dag och jag känner mig fortfarande lite uppe i varv. Är sur för jag vill ha sol och varmt men det är bara grå moln över byn. Skulle gärna lägga mig på en solvarm klippa och spana ut över havet. Förhoppningsvis om någon dag eller två.

Det går att komma ut på nätet men telefonen har ingen som helst mottagning, vilket är ganska konstigt men säkert nyttigt. Det ringer inte så ofta men att vara nåbar är som ett gift. Mitt vardagsrum, facebook verkar också ligga nere, det är lite läskigt.

Har insett att jag gillar att springa i uppförsbacke, undrar om det har något med inställning att göra eller om det bara är en anpassning till livet i allmänhet?

Packat och klart

Böcker, träningsskor, stickning, datorn för all del och så badkläder så klart. Livet på landet hägrar och en veckas umgänge med mor och far och syster och svåger. Som vanligt ska vi klara av Tosia Bonnadan men framför allt stranden. Det är nedvarvning som gäller. Jag måste ha lite horisont för jag har viktiga saker att göra, skriva och tänka.

Hoppas du får en perfekt dag

Igår började jag som du vet om. Det känns bra och jag är redan lite starkare. Det hänger inte bara ihop med den fysiska formen för den lär jag få vänta på ett tag till utan jag känner mig redo för utmaningar. Det är nästan så att jag inte vill ha semester eftersom jag är otroligt ivrig att komma igång med förändringar. Jag fick ett samtal sent igår kväll som ingav förhoppningar om en riktigt spännande höst. Det ger lust.

Annars är jag ganska oinspirerad när det gäller bloggeri idag. Orden vill liksom inte landa riktigt som jag vill ha dom. Nu ska jag gå och köra ett styrkepass, vi hörs imorgon.

Straight edge

Idag är första dagen på årets semester. Eller, rent formellt börjar väl semestern på måndag men jag skarvar lite. Till skillnad från många (skulle jag tro) tänker jag inleda min semester med en period av straight-edge-lite. Ja, jag tänker alltså inte löpa linan ut och bli vegan och jag tänker också unna mig kaffe och vem vet vilka lockelser som kommer emellan men jag ska i alla fall må bättre.

Mitt mål är att komma tillbaka till känslan jag hade i mars, efter träningsresan men innan cykeloloyckan. Jag vill bli stark igen och känna studs i steget. Jag vill kunna få ut mer energi än jag stoppar in och jag vill må så där bra. Vad är väl då bättre än att sätta igång när det finns tid, just på semestern. Under träningsveckan i Portugal tränade jag minst tre pass om dagen. Så många blir det kanske inte nu men det ska bli fler än inget varje dag, det är säkert.

Idag har jag börjat med ett litet lätt nybörjarpass runt sjöarna. Jag kan konstatera att jag är lite bättre än när jag var som sämst men inte mycket. Dock har jag en känsla av att det går fortare nu, att komma ikapp. Ett styrkepass är avklarat och sedan blir det lite rörelse till. Jag ska ta min trogna cykel och cykla till andra sidan stan. Över broar som tar mig till Söderstadion. Idag är det dags för återstart av allsvenskan. Jag har hissat fanan på balkongen, och snart är det upp, upp och iväg.

Lite trött och sur

Det är den sista maj. Min farmor skulle ha fyllt år idag om hon levt Eller i morgon. Det var inte så noga med ifyllandet av böckerna på den tiden. Det blev liksom som det blev. Vi brukade i alla fall fira som idag. Min farmor var min idol när jag var liten. Jag tillbringade mycket tid hemma hos henne. Jag sov i hennes säng och sjöng med henne på hennes pensionärsklubb. Jag var typ fem och hon var väl sextiofem. Sextiofem var jättegammalt på den tiden - inte bara för att jag var liten och hon var gammal.

Jag har berättat om min farmor förut så jag nöjer mig med att tänka ett grattis till henne och en tacksam tanke för allt jag fick.

Annars är jag oinspirerad idag. Jag är lite småsur och trött. Trött på att fatta beslut och tjata. Trött på att vara tonårsmamma (får man säga så?). Jag funderar på hur jag ska hinna med mig själv. Tänk om jag någon gång skulle vilja komma vidare med mitt liv. Hur skulle det gå till? Var skulle tiden tas? Nä, ingen mening med att fastna i detta för vad skulle du göra åt det. Nej, jag tror jag ska ut och testa om min trasiga fot håller istället. Kanske ger det lite inspiration och nya krafter.

Vi säger det, så får det bli.

Äntligen!

Vaknade förvisso med en jädra huvudvärk men det beror på en ovanligt djup sömn vilket är en bristvara i sig. Känner mig ändå hoppfull inför dagen. Läser på text-tv att moderaterna sjunker i EU-opinionen och dessutom att kristdemokraterna inte tar sig över spärren. Det tycker jag är bra. Det som är mindre bra är att piratpartiet går upp. Det är bara att hoppas att folk börjar läsa på, dels vad andra partier redan gjort men också vad piraterna tänker göra i andra frågor. Sen kan man ju också fråga sig vad ultraliberalism på nätet egentligen innebär. Jag är inte så säker på att laglösa zoner är så himla bra.

Annars är det som sagt äntligen. Anledningen till detta utrop är att jag igår fick besked om min fot/ankel och den röntgen jag var på i förra veckan. Jag kan, så länge smärttröskeln tillåter det, börja träna igen. Ja, det är ju inte så att jag suttit helt stilla de gångna fyra veckorna men nu behöver jag inte nöja mig med cykel och pilatesboll utan kan få lov att ut och jogga lite grann. Det känns härligt även om jag inser att det blir till att börja om från början - igen.

Äntligen är det också för att jag i går kväll tog mig tid att söka reda på en fungerande Spotify-länk. Det har liksom inte blivit av tidigare. Så, nu tillhör jag dom lyckliga Spotifyarna som kan lyssna på vad jag vill, när jag vill. Att jag oftast vill lyssna på pratradio hör kanske inte hit.

För övrigt tror jag kanske inte på SM-guld i år men jag gläds över andra tre poängaren i rad! Forza Bajen.

I am robot

Nä men ärligt talat. Idag läste jag i Aftonbladet om en robot som gått till attack mot en anställd i ett företag. Företaget som äger roboten har fått böta 25 000 kronor och arbetsmiljöverket utreder.

Jag har alltid trott att robotar var programerade att inte skada människor....

Smärta

Funderar på det där med smärttålighet. Inser när jag ska sätta foten i golvet på morgonen att det gör ganska ont nu när svullnaden börjar ge med sig efter den senaste olyckan. Min fot är blå-gul-grön och ganska läskig egentligen. Knät på andra benet är ett stort sår som förvisso börjar läka men det kommer att bli ett fult ärr ett tag. Passar det sig verkligen för en mellanålders kvinna?

När är det dags att erkänna sitt nederlag egentligen? När är smärtan större än förmågan att fortsätta framåt? Det är ju så tråkigt att stå stilla. Kanske borde jag gjort något helt annat med livet. Kanske borde jag bli äventyrare, du vet en sån där som tar sig fram över stock och sten, över berg och glaciär och utstår smärtan.

Är smärttålighet egentligen bara en brist på kontakt med känslolivet eller är det så att smärtan är en njutning i sig? En påminnelse om att man lever? Kanske är det inte smärtan som dödar - utan tristessen.



Låt det hända något nu!