En sån där dag

Igår kväll gick jag hem från ett styrelsemöte. Under promenaden passerade jag kyrkogården i min lilla stad. På kyrkogården lyste av någon anledning massor av ljus. Jag har aldrig tänkt på det förut att det är så många som tänder ljus på gravarna hela tiden. Jag tänkte en stund på dom tre personer som jag känner som ligger begravda på den aktuella kyrkogården.

En av dom tog sitt liv. Jag var arg på honom först tills jag förstod att han faktiskt inte hade orkat en dag till. Då förlät jag honom. Hans barn var så små men det hjälpte inte. En annan vän klev upp från sin säng inför sin då tonåriga son och fick en hjärtinfarkt. Han dog på sjukhuset någon dag senare. Han var inte 40 år. Den tredje var min väninna som dog i Thailand. Du vet, i tsunamikatastrofen. Hon lämnade också två barn i sorg.

Jag tänkte på dom och så kom jag att tänka på min pappa. Min pappa som idag för ett år sedan var hemma i huset med mamma. Jag var på jobbet och skulle bara göra klart några saker till innan jag skulle åka ner. Inte visste jag då hur lite tid vi hade kvar. Det kan man aldrig veta. Man borde tänka på det oftare, att man aldrig vet hur lång tid man har.

Osynliga sjukdomar

Efter en långhelg hemma hos mamma och pappa med både mörka och ljusa stunder är jag tillbaka i gruvan. Det är inte helt lätt att uppbåda inspiration till allt jobb samtidigt som familjens bekymmer tränger sig på. Jag förbannar verkligen alla synliga och osynliga sjukdomar som tar våra liv.

Min kusin som inte längre orkade leva utan tog sitt liv i förra veckan var just osynligt sjuk. Hans ångest och hans smärta var för utomstående helt omöjlig att förstå. När vi växte upp tillsammans var han en av de roligast människorna i värden. Kreativ, älskad, lite besvärlig och som sagt - väldigt rolig. Roligheten, kreativiteten och glädjen var äkta. Det var inte ett sätt att dölja smärta. Det var något som tillkom senare, och växte.

Psykisk sjudom är så skambelagt och väcker så många frågor när det till slut blir drastiskt. Vore det annorlunda om vi lät även psykisk sjudom vara synlig? Att en människa har så ont i själen att han eller hon inte orkar vidare väcker ilska. Kanske beror det på att vi inte vågat prata om symptomen. Det är allvarligt och vi måste hjälpa varandra att ändra detta, för smärta i själen är också på riktigt.

Transportabel?

Vet inte om du minns Utlänningsnämnden? Du vet, det var dit man kunde överklaga avvisnings- och utvisningsärenden som beslutats av invandrarverket (senare migrationsverket). Det var en hatad myndighet. Besluten kritiserades och nagelfors och det med rätta. Det handlade om människors överlevnad - liv och död.

Jag var ledamot av utlänningsnämnden under fyra år. Det betyder att jag en till två gånger i månaden fattade beslut i olika ärenden om huruvida människor skulle få stanna eller skulle bli hemskickade. På en dag kunde jag vara med och fatta beslut om tio ärenden innehållande mellan en och åtta personer. Det är det svåraste uppdrag jag någonsin haft. Det var svårt av olika skäl. Dels på grund av människoöden man var tvungen att ta del av, tortyr, död, våld - ja det finns inga gränser, men också på grund av den asylpolitik som förs i vårt land. Jag skrev nog 100 reservationer till beslut under de fyra år jag satt med. Mina protester till trots skickades folk till vad jag tror ond bråd död.

I "branschen" fanns några uttryck som blev jargong. Det var till exempel uttrycket "tjänligt självmordsförsök". Alltså, om en person var i så dåligt psykiskt skick att han eller hon inte längre ville leva så var det upp till bevis! Ett annat uttryck som myntades och som används än idag är "transportabel". Alltså, så länge du kan fösas ombord på ett flygplan (även om du måste bäras på bår) är du enligt myndigheterna i sådant skick att du kan utvisas. Om du är döende, vad spelar det för roll.

Jag lämnade utlänningsnämnden och jag gjorde det med buller och bång. Senare lades nämnden ner. Nu har vi istället ett domstolsförfarande men vad hjälper det. När politiken och politikens signaler ljuder så högt att man knappast hör sig själv tänka så kan det bara bli fel.

(Är du intresserad av språk och språkbruk rekommenderar jag en lyssning på det här, lyssna på läkaren i början på inslaget och översätt vad han säger).

Vemod

Fick veta igår att en kamrat som varit borta ett tag tagit beslutet att han inte längre orkade vandra här med oss. Han har tagit sitt liv. Vi är några stycken som vetat att han varit borta sen någon vecka och vi har också haft indikationer på att han försvann just av skälet att livet blivit för tungt. Bland oss som visste är reaktionerna självklart många, sorg, ilska och frågor.

Det är tråkigt att ha en person mindre att skratta med, knäcka juridiska nötter och snacka strunt med. Det är tråkigt för familjen och för oss vänner. Samtidigt känner jag respekt för insikten att smärta ibland kan vara så outhärdlig att det inte går att döva den, oavsett hur mycket man försöker. Det gäller smärta också i själen, inte bara kroppen.

Denna insikt tar mig vidare och känslan jag bär idag är vemod. Det passar sig bra en höstdag som denna. Vila i frid är ett uttryck som sällan känts mer relevant så; Vila i frid vännen!