Osynliga sjukdomar

Efter en långhelg hemma hos mamma och pappa med både mörka och ljusa stunder är jag tillbaka i gruvan. Det är inte helt lätt att uppbåda inspiration till allt jobb samtidigt som familjens bekymmer tränger sig på. Jag förbannar verkligen alla synliga och osynliga sjukdomar som tar våra liv.

Min kusin som inte längre orkade leva utan tog sitt liv i förra veckan var just osynligt sjuk. Hans ångest och hans smärta var för utomstående helt omöjlig att förstå. När vi växte upp tillsammans var han en av de roligast människorna i värden. Kreativ, älskad, lite besvärlig och som sagt - väldigt rolig. Roligheten, kreativiteten och glädjen var äkta. Det var inte ett sätt att dölja smärta. Det var något som tillkom senare, och växte.

Psykisk sjudom är så skambelagt och väcker så många frågor när det till slut blir drastiskt. Vore det annorlunda om vi lät även psykisk sjudom vara synlig? Att en människa har så ont i själen att han eller hon inte orkar vidare väcker ilska. Kanske beror det på att vi inte vågat prata om symptomen. Det är allvarligt och vi måste hjälpa varandra att ändra detta, för smärta i själen är också på riktigt.

Våra mest utsatta

Var på studiebesök i verkligheten igår. Besökte socialpsykiatrin i en förort där en grupp besjälade människor har till yrke att till en allt för låg lön ta hand om våra allra mest utsatta. Du vet, dom där som vi förut låste in på institution men som vi i vår godhet sedan beslöt skulle få vandra bland oss andra. Det är kanske jättebra men vi glömde bort att vi också borde väva skyddsnätet därefter.

Nå, vid besöket igår fick jag lära mig ett och annat. Till exempel så har Stockholm valt att upphandla tjänsten personligt ombud. Gott och väl, det personliga ombudet ska ju vara frisrående från den övriga verksamheten så det kanske är bra. Det är bara det att den organisation som vann upphandlingen har placerat ombudet i centrala stan och dom personer i förorten som behöver hjälp lär knappast söka den i stan. Man undrar lite hur dom tänkte där.

Jag fick också lära mig att till daglig verksamhet står man inte i kö utan man "har anmält intresse". Så använder man nyspråk för att trolla bort köerna. En annan finess som den borgerliga majoriteten ordnat är att nu ska klienterna få välja utförare. Alltså, dessa människor som verkligen inte kan välja mellan aftonbladet och expressen ska nu ta ansvar för att dom får rätt hjälp. Men det är klart, dom kan ju alltid fråga sitt personliga ombud om hjälp.

Att räkna upp alla kortsiktiga dumheter som dessa stackars människor råkar ut för skulle ta många långa stycken i denna blogg. Jag nöjer mig med att konstatera att ett samhälle som inte tar hand om sina allra minsta är ett ovärdigt samhälle. Jag önskar att alla skattesänkarivrare förstod det. Förr eller senare blir vi varse, det vet jag.