Firandet fortsätter

Fyllde ju år i veckan. Det blev lite lugnt firande men när det nu är födelsedagstider så tycker jag att man kan passa på att dra ut lite på det. Idag kommer vännerna över och käkar och det blir säkert som vanligt roligt. Extra roligt är det när äldsta dotterns pojkvän liksom blivit en del av gänget. Kretsen utvidgas.

Det påminner mig om hur lyckligt lottad jag är som har en stor familj bestående av både släkt och vänner. Det är tryggt och varmt. Det har inte alla så ett tips så här på lördagen är, utvidga din familj - det finns alltid någon som behöver det.

Kvällens meny:

Sparris med citronsmör

Laxfilé med ört- och romsås
Pressad potatis
Sallad

Efterrättsbuffé med
Vaniljpannacotta
Chokladmousse och
Små jordgubbsbakelser

Vitt vin genom hela menyn, förutom något sött till deserten!

Hepp!

Min mamma - och jag

Jag tror jag berättat om det förut, att jag är ganska idrottsintresserad. Jag gillar att kolla på idrott men jag är verkligen ingen kalenderbitare. Jo, när det gäller silly säsongen för Hammarby så klart men det är en isolerad sak. Jag uppskattar nästan all sport, förutom motorsport och hästsport.

Nåja, i morse pratade jag med min mamma i telefon. Det gör jag varje morgon och det har jag gjort dom senaste åren. Vi pratar inte länge men det är skönt att kolla av läget eftersom vi bor ganska långt ifrån varandra. Det är vardagssaker som "hur är det med ungarna" och "vad ska du hitta på idag då"?

Idag berättade mamma att hon skulle åka till stan med en granne. Lämna lotto och handla lite. Innan dess så hade hon varit ute och skottat, det hade kommit några cm i natt, blötsnö. "Det blir inte så lång stund i stan", sa mamma. "Det är ju så mycket sport på TV idag, nästan för mycket". "Fast jag missade utförsåkningen i morse".

Det är min mamma det. Heller ingen kalenderbitare men hon gillar verkligen att kolla på sport. Hon planerar sitt lilla besök i stan efter sportsändningarna på TV. Och, liksom jag längtar hon efter fotbollsäsongen, men hon håller på ett annat lag än jag.

Rötter pt 2

När jag var hemma under julen fanns det plötsligt tid att tänka. Självklart kretsar mycket av tankarna kring pappas frånvaro och det tomrum han lämnat. För mig var det första gången på besök när det skulle innebära något slags normalitet och jag kan säga att jag inte var särskilt förberedd. Det kan låta sjukt egoistiskt men allt har kretsat så mycket kring mammas sorg och ensamhet att jag själv känner mig lite utanför när det gäller processen.

Jag gick runt i huset och i byn och försökte hitta rytmen och samhörigheten och känslan. Det gick inte så bra. På julafton pratade vi inte om pappa, snarare tvärt om. Vid maten utbrast någon "nästa år sticker vi till Thailand allihop". Som om vi hade skakat av oss en börda som höll oss tillbaka. Jag vet att det inte var så det var menat men det var ändå ledsamt och okänsligt tycker jag.

Nå, nu var det ju det där med rötter. När jag gick runt i byn en iskall eftermiddag tänkte jag på min egen barndom och hur vi åkte på besök hos mormor varje sommar. Just så som jag släpat mina ungar fram och tillbaka till sin mormor och morfar. När morfar nu är borta och mormor kanske funderar på om hon ska ha huset kvar eller om hon ska flytta in till centralorten, vad blir det då kvar? När min mormor och morfar inte längre hade sitt lantställe kvar slutade vi åka dit varje sommar. Jag har snart inget som håller mig kvar i byn och ingen fast punkt att grabba tag i. Plötsligt faller jag fritt.

Nu är det jul igen

God jul på dig! Hoppas du har sovit gott. Själv har jag helgen till ära drabbats av sömnsjuka. Igår natt sov jag åtta timmar och inatt har jag sovit nio. Skulle med lätthet kunnat ligga kvar i sängen men någon måtta får det vara. Litet grepp har Luther kvar.

Om några timmar kommer syrran och hennes man. Min dotter som tog körkort förra veckan ska åka och hämta. Det blir hennes premiärtur som ensamförare. Sen är det vi - jag, mina ungar, mamma, syrran och svågern. Att pappa saknas oss behöver jag knappast tjata om. En ny jultradition blir att gå till kyrkogården och tända ett ljus.

Julen är för mig samvaro och vila. Det är inte särskilt hysteriskt. Mat och ett glas öl, några klappar och så en film på tv. Så har det varit sedan jag blev vuxen och så kommer det att vara i år. Jag hoppas verkligen att du får en fin jul, oavsett hur du firar. Med ostron och en flaska bubbel eller traditionellt med familj och vänner. På krogen eller hemma. Jag önskar dig en riktigt god jul och det där med gott nytt år återkommer vi till.

Saknad

Har tillbringat dagen i bilen. Halt och ganska jobbigt har det varit men jag måste säga att jag aldrig varit med om en långkörning med så många hänsynsfulla medtrafikanter. Alla verkar vilja komma fram. Det märks på hastigheter och tålamod. Det tog lång tid men det var det värt.

Nu är vi hemma hos mamma och det är skönt. Men, för varje mil vi avverkat har jag känt att även saknaden kommit närmre. Pappa borde varit den som kom och mötte oss vid garaget. Pappa borde varit den som förväntansfullt som ett barn hade förberett för att klä granen med mina ungar. Den där sista lilla figuren som har hängt i granen sedan han var barn själv. Vem ska hänga upp den i år?

Jag tänker tillbaka på förra året när mamma och pappa firade sina födelsedagar, 70 och 80 år. Jag tänker på hur roligt vi hade med alla gäster. Jag tänker på pappa som sittande framför granen delade julklappar. Jag tänker på pappa som bara några månader senare fick sin diagnos. Jag tänker på pappa som saknas mig, hela tiden.

Osynliga sjukdomar

Efter en långhelg hemma hos mamma och pappa med både mörka och ljusa stunder är jag tillbaka i gruvan. Det är inte helt lätt att uppbåda inspiration till allt jobb samtidigt som familjens bekymmer tränger sig på. Jag förbannar verkligen alla synliga och osynliga sjukdomar som tar våra liv.

Min kusin som inte längre orkade leva utan tog sitt liv i förra veckan var just osynligt sjuk. Hans ångest och hans smärta var för utomstående helt omöjlig att förstå. När vi växte upp tillsammans var han en av de roligast människorna i värden. Kreativ, älskad, lite besvärlig och som sagt - väldigt rolig. Roligheten, kreativiteten och glädjen var äkta. Det var inte ett sätt att dölja smärta. Det var något som tillkom senare, och växte.

Psykisk sjudom är så skambelagt och väcker så många frågor när det till slut blir drastiskt. Vore det annorlunda om vi lät även psykisk sjudom vara synlig? Att en människa har så ont i själen att han eller hon inte orkar vidare väcker ilska. Kanske beror det på att vi inte vågat prata om symptomen. Det är allvarligt och vi måste hjälpa varandra att ändra detta, för smärta i själen är också på riktigt.

Min mormor dog idag

Min mormor dog idag. Hon somnade in på eftermiddagen och tyvärr hann inget av hennes barn dit. Jag tror inte att det spelade mormor någon roll. Hon var gammal, hon var sjuk och framför allt var hon väldigt dement. Igår hade hon visst en liten klar stund när hon frågat ett av barnen som var på besök hur dom nu skulle klara sig utan henne.

Min mormor har inte alltid varit min mormor. Hon var väldigt ung och ogift när min mamma föddes så liksom många på den tiden fick mamma istället växa upp hos sin mormor. Det var först när jag var tonåring som jag fick veta "sanningen". Det där har så klart aldrig spelat någon som helst roll för mig. Jag har en väldigt stor familj, det är skönt.

Min mormor var en flott kvinna. Även om hon föddes till och växte upp under fattiga förhållanden så fick hon ett rikt liv. Vatten i brunn på gården, utedass och åtta syskon ute i skogen byttes till egen krog i storstan. I barndomshemmet var det fattigt men det fanns mycket glädje, den glädjen tog mormor med sig.

Jag tänker på min mormor och minns henne med värme och glädje. Jag tänker på min mamma som är ledsen. Jag tänker på min pappa som är väldigt sjuk. Jag tänker på min mammas syskon och mina kusiner. Jag tänker på livet och jag tänker på döden.

Att vara långt från hemma

Det har blivit lite små uppehåll i mitt bloggande på sistone. Det har sina skäl och jag önskar att dom var trevligare än vad dom är. Just nu är jag i Blekinge på besök hos min mamma och pappa. Det blev så hastigt och lustigt eftersom min pappa är väldigt sjuk.

Det är nu det känns, att jag bor långt "hemifrån". Det är nu jag skulle vilja vara här hela tiden. Det kom väldigt hastigt och oväntat på, med pappas sjukdom så vi lever nog fortfarande i chock allihop.

Idag fick jag frågan om det var jobbigt att komma hem till min sjuka pappa. Nej svarade jag, men det blir jobbigt att åka tillbaka till Stockholm på söndag.

Tonåringar och deras ego

Vad är det som gör att tonåringar alltid måste stå i centrum? Tjatiga, dramatiska, höljudda, tröttsamma, tjatiga igen och dessutom jobbiga! Det är bara några av dom etiketter jag vill sätta på tonårsdramat. Åh, man vill bara skrika ryta "väx upp" samtidigt som dom inte vill annat än att behandlas som vuxna. Kära nån, det gör verkligen ont när knoppar brister.



Annars har jag träffat en huvudjägare idag. Det var spännande och det blir en träff till.

Återföreningen

För många år sedan var jag aktiv i en organisation som heter Återföreningen. I föreningen arbetade vi för bättre villkor för just återförening av familjer som splittrats på grund av regler för uppehållstillstånd i Sverige. Det kunde handla om ett par som under tiden en av parterna väntade på asyl träffats och fått barn eller för den delen två personer som träffats under en semester i något annat land.

Då som nu är och var reglerna sådana att även om paret i fråga hade barn ihop så måste den utländske parten åka till sitt hemland för att söka uppehållstillstånd från en ambassad. Jag vet inte hur många personer jag pratat med som förtvivlat försökt förklara för migrationsmyndigheterna att det inte finns någon ambassad på platsen som partnern kommer ifrån. Ofta har väntertiderna varit över ett år och när det finns barn med i bilden är det väldigt lång tid.

Nu har regeringen lagt ett nytt förslag där man säger sig lösa problemet. Det är något som efterfrågats lång tid, bland annat av migrationsverket. Två tredjedelar av remissinstanserna är djupt negativa till förslaget. Då kan man fundera över om man verkligen hittat en lösning. Jag hörde migrationsministern på radion idag, han sa: men om det bara tar en vecka eller så kan man väl åka hem? Men då undrar jag, tror ministern att det finns ambassader som har så lite att göra att det bara skulle ta en vecka? Samtidigt, varför ska vi tvinga folk att lämna landet och sin familj när det enligt ministern kan lösas på en vecka? Det verkar både onödigt och dåligt på alla sätt och vis. Nej regeringen, jag säger som jag brukar - riv upp, gör om, gör rätt!

Familjekväll

Ikväll är det dags för den obligatoriska grillkvällen med familjen. Den är given varje sommar. Mamma är hysterisk för att inte alla ska få den mat dom vill ha. Jag förbereder och försöker ta det piano för jag vet att maten alltid räcker. Vi marinernar och blandar och fixar så det står härliga till, jag och mamma.

Pappas uppgift är att fylla grillen med kol, men först efter det att mamma lagt folie i botten och tvättat galler och vad det nu man ska göra. Sedan sätter mamma och jag fram grillbestick, fat och allt som kan behövas till grillen. Slutligen tar jag bilen och hämtar syster och svåger i stan.

Sedan ska det grillas, det är svågerns uppgift. Han sitter på en stol och mamma springer som en galning för att han ska ha; något att dricka, en kudde under rumpan, lagom avstånd till grillen. Jag bär ut maten, ställer fram fixar och grejar och ser till att allt finns på plats. Sedan tillbringar mamma en timma med att beklaga stackars svågern som TVINGAS grilla åt oss alla. Oj, oj stackars dig - men det är ju ingen annan som kan sköta grillen.

Sedan ska det pratas politik. Pappa som är tystlåten normalt tycker att nu börjar det bli kul. Mamma snörper på munnen och tycker att vi kan väl ha det lite trevligt istället och tala om vädret eller nåt. Syrran som liksom jag jobbar med politik tycker att politik ska man inte prata om överhuvudtaget (vi tillhör inte samma parti). Och svågern har ett hemskt dåligt ölsinne så hur han kommer in i det här vet man aldrig.

Jodå, jag gillar min familj - men den är hemskt förutsägbar.

Packat och klart

Böcker, träningsskor, stickning, datorn för all del och så badkläder så klart. Livet på landet hägrar och en veckas umgänge med mor och far och syster och svåger. Som vanligt ska vi klara av Tosia Bonnadan men framför allt stranden. Det är nedvarvning som gäller. Jag måste ha lite horisont för jag har viktiga saker att göra, skriva och tänka.

Julminnen pt 2

När jag var si så där 18, 19 och 20 år hade jag just gjort mig fri. Jag hade äntligen flyttat till Stockholm och bara tanken på att åka hem till jul var plågsam. Eftersom jag jobbade som glad amatör först på långvården (pottkusk som någon brukar benämna det) sedan inom missbruks- och psykvården fanns det alltid bra ursäkter. För mig var det självklart att ta på mig både ett och två och tre extrapass över julen. Det fanns inga nobla motiv så som att det var bra för alla småbarnsföräldrar att få vara lediga utan det var ren och skär egennytta. En ursäkt för att slippa åka hem och ett gäng extrapengar eftersom det var bra tillägg hela helgen. Tid att gå ut och festa fanns det ändå.

Senare i livet blev det så klart annorlunda. När jag växte till mig lite och förstod att uppskatta traditioner så började jag också upptäcka det fina med dessa. Sedan jag fick barn har jag också skapat mina egna.

Hur som helst. Dom julpass jag jobbat har självklart gjort nytta. Inte minst de åren jag jobbade natt på Maria pol eller Huddinge psykakut. Det finns många som far illa där ute och det finns många som tar hand om dom. En tanke till alla er som jobbar idag och inatt. Ni som finns där för människor som har det svårt. Och, till er föräldrar som undrar varför era 18, 19, 20 årigar inte kommer hem. Ge dom tid, dom behöver antagligen bara tid.

Jag måste också slänga in en jultriss till slut, den första har hälften av mina bloggkamrater också valt men det är världens bästa julsång så den hamnar här också. Den andra har jag just upptäckt så du får den också. Den sista behöver inga förklaringar. En synnerligen god jul till alla (utom påven och hans homofobkompisar).