Smärta

Funderar på det där med smärttålighet. Inser när jag ska sätta foten i golvet på morgonen att det gör ganska ont nu när svullnaden börjar ge med sig efter den senaste olyckan. Min fot är blå-gul-grön och ganska läskig egentligen. Knät på andra benet är ett stort sår som förvisso börjar läka men det kommer att bli ett fult ärr ett tag. Passar det sig verkligen för en mellanålders kvinna?

När är det dags att erkänna sitt nederlag egentligen? När är smärtan större än förmågan att fortsätta framåt? Det är ju så tråkigt att stå stilla. Kanske borde jag gjort något helt annat med livet. Kanske borde jag bli äventyrare, du vet en sån där som tar sig fram över stock och sten, över berg och glaciär och utstår smärtan.

Är smärttålighet egentligen bara en brist på kontakt med känslolivet eller är det så att smärtan är en njutning i sig? En påminnelse om att man lever? Kanske är det inte smärtan som dödar - utan tristessen.



Låt det hända något nu!