Prata om det!

Äntligen har det börjat pratas om barnfattigdomen. Det samma gäller bostadsbristen, dom otrygga anställningarna och för den delen den gigantiska arbetslösheten. De ökande klassklyftorna börjar ge verkliga avtryck i folks vardag och när hösten kommer blir det ännu tydligare, i alla fall i blå Stockholm. Då höjs priserna på månadskortet och dessutom priserna för att få vård.

Samtidigt är det kris i Europa. Ekonomisk kris. Det kapitalistiska systemet skakar och IMF och EMU gör allt för att lappa och laga. Som vanligt får den lilla människan som har väldigt lite betala mest. Gemensamma tillgångar ska reas ut och slumpas bort, det går aldrig att reparera.

När man hör folk intervjuvas är det tydligt att det är vänstervärderingar som genomsyrar deras krav. Förändring, rättvisa och fördelning. Den politik som den breda, gröna vänstern i Europa och Sverige står för är den politik som folk ropar efter.

Hur kan det då komma sig att det svenska Vänsterpartiet fortsätter sin nedåtgående trend? Hur kan det komma sig att trots att svaren på folks frågor finns i vänsterns förslag och budget halkar vi nu till sist under spärren i senaste opinionsmätningen?

Hörrni, vi måste prata om det! Det står en elefant i rummet...

Håkan Juholt å jag

Okej, håll i dig nu för här kommer en bekännelse. Jag och Juholt var kompisar när jag var med i SSU. Jepp, det är mitt mörka förflutna. På lägret bodde vi i byn Italien och den dagen vi hade hand om matlag så blev det bränd pasta. Kastrullen fick vi typ gräva ner i skogen.

Vi åkte på kongress också. Vi ingick inte i samma delegation men nästan. Eftersom vi bägge kommer från så kallade traditionalistdistirikt så hade vi subersiva förmöten. Allt för att hindra självförvaltarna från Skåne, Norrbotten, Skaraborg och andra vänsterfästen.

På nätterna uteslöt vi trottar.

För övrigt sitter jag nu och filar på ett förslag om sjävförvaltning av kommunal verksamhet som alternativ till utförsäljningar. Sent ska syndaren vakna och när fan blir gammal och allt sånt där. Nu är det ute i det fria, nu är det sagt.

Håkan och Carin, spännande.

Snacka om SD

Idag ska jag tillbringa dagen med att prata om Sverigedemokraterna. Antirasistiska strategier och förhållningssätt. Det är modernt och i tiden även om jag kanske hellre skulle talat vänsterpolitik och strategier för sådan. TV har kört dokumentärer om "100 dagar efter valet". Aftonbladet gör en specialgranskning av Sverigedemokraterna, deras historia, väljare och ideologi. Till råga på allt var Jimmie Åkesson gäst i radions lördagsintervju.

Det är lite tröttsamt tycker jag, för vi vet ju vilka dom är. Dom är nationalister som inte gillar människor med rötter i andra länder, i alla fall inte om dom befinner sig i Sverige. I radion satt Åkesson programmet igenom och talade om assimilation, det är nytt. Dom har på hundra dagar lyckats ändra språkbruket och väldigt få verkar reagera.

Men kanske måste det göras. Kanske är det medias och politikers sätt att göra bot. Vi som inte skulle ta debatten för "vi pratar inte med rasister". Media som "inte skulle ge dom utrymme". Nu sitter vi här och har snart tillbringat ett halvår med att vara arga över misslyckandet, det är dags att göra något.

Det första vi kan göra är att erkänna att SDs intåg är politikens misslyckande för just politiken. Liksom Hans Linde skriver i Aftonbladet handlar det om nedrustningen av samhällets service på landsbyggden, visst. Men det är bara en liten del av förklaringen. Vi måste förstå att även partiapparaternas nedmontering är en del av misslyckandet. Maktkoncentration, globalisering och känslan av att inte vara viktig. När fackföreningsrörelsen drar sig tillbaka och ingen ens frågar om jag ska vara med och dela flygblad längre. När första maj blivit reducerat till en "familjefest" med ansiktsmålning och ponnyridning istället för en manifestation för arbete mot kapital.

Jag tycker att du ska läsa boken "Svensk, svenskare - ett reportage om Sverigedemokraterna. Då kan du börja förstå en del av vad det handlar om. Delta i debatten, inte minst på bloggen med samma namn som boken.

Skandaler, skandaler

Läser i tidningen om s-skandalen. Att företrädare för partiet låtit en PR-byrå skriva texter till tal och artiklar. Eller, hämtat texterna direkt från svenskt näringsliv. Känner mig inte särskilt förvånad utan mer uppgiven. Å andra sidan är Moderaterna ett 36% parti. Sossarna förlorar men inte till vänster utan till höger. Vad är det med folk? Sjukförsäkringen kraschar, arbetslösheten är superhög, vården går på knäna, skolan är kass, svenskarna är belånade över huvudet. Hur tänker folk?

Vad gör vi för fel? Är det så att högerpolitik är den enda framkomliga vägen så skulle ju sossarna gått fram. Det måste ju vara något annat som avgör, men vad? Är det företrädarna? Är det pakteringen? Är det innehållet? Är det organisationen? Kanske är det den där berättelsen alla pratar om som saknas. Jag vet inte.

Nåja, det finns allvarliga saker och så finns det allvarliga saker. Det är bara att beklagah. Dom inre skadorna är tydligen omfattande.....

Lat lördag

Mår inte så piggt idag. Det går bara inte att komma igång. Hade ju stora planer men här sitter jag i morgonrock kl två på dagen. Fantastiskt väder ute och långpromenad hade behövts men icke. Istället har jag legat under täcket och följt sossarnas mäkliga förtroenderåd. Och så har jag lyssnat på kriskommissionens ordförande på radion.

Det är upplagt för krig. Klassiska sossar som Morgan Johansson lär dock få kliva fram ordentligt om dom ska ta upp kampen med hökarna. Det är konstigt att det är vänsters fel att dom rödgröna förlorade samtidigt som man identifierar frågor som bensinskatt och fastighetsskatt som avgörande.

Hur som helst så ska jag följa kampen med intresse. Det är så klart med stor sorg jag följer sammanbrotten och vridningen mot höger. Det är bara att hoppas att idédebatten fortsätter eller rättare sagt kommer igång och att det är så högt i tak som dom påstår.

Årstider och valkamp

Det är varmt, eller för den delen hett. Det är fuktigt och soligt och det skulle vara kanon om det var så att man fortfarande hade semester. Så är det ju dock inte för nu har allvaret börjat. Av någon anledning innebär det för mig att jag inte tar mig tid att åka ut på stranden. Samtidigt är kvällarna så där härliga och man vill verkligen inte gå hem.

Funderar på om det ska bli några kvällsaktiviteter ikväll. Söder och midnattsloppet kanske. Ska ju inte springa men man kan ju alltid blanda sig med massorna. Skulle gärna träffa på någon av dom nya bekantskaper som jag gjort i sommar men det får vi se. Det är ju som sagt varmt och skönt ute - som gjort för friluftsaktiviteter.

Detta om detta. Ser i tidningen att vänstern nu presenterat sina valaffischer. Jag har ju sett dom förut och jag tycker dom är ganska fina. Man kan konstatera att dom sticker ut i alla fall. Klosskampen går vidare helt enkelt.

Monas högra hand och en (center)politiker

Det är märkligt hur medialogiken fungerar. När en sossepolitiker ertappas med att ha planerat ett brott så är det förstasidesstoff. Det verkar som om det handlar om en av Monas närmsta medarbetare (vilket det så klart inte är). Och i princip ser det ut som om Mona var direkt inblandad i planeringen av brottet i fråga. Om inte så har hon troligtvis sanktionerat brottet på annat vis.

Samtidigt i en annan del av samma stad uppdagas det att en centerpolitiker uppenbart och öppet är inte bara antisemit utan antisemit av stort mått. Det är inget brott att vara antisemit men de konspirationsteorier som han öppet förmedlat skulle antagligen bedömas som hets mot folkgrupp om frågan skulle prövas.

Mannen i fråga har stått på centerns listor förut. Mannen i fråga har förmedlat sina obehagliga åsikter öppet förut. Detta till trots har jag inte läst någonstans att han är Mauds högra hand. Har han haft uppdrag för centern? Ska det verkligen krävas att det är media som gör partiet uppmärksamt på detta?

För ett knappt år sedan skrev Ola Larsmo i DN om centerns bruna arv, kanske kan det äntligen vara dags att sopa upp nu! Kom ut Maud och ofentliggör att ni ska öppna garderoberna, det är dags! (Eller gäller kravet att tvätta byken bara vänstern?)

Mona for president

Sitter och kollar på debatt på TV. Mona och Fredrik snackar om det kommande valet. Den senaste veckan har jag lyssnat live på Mona tre gånger. Först på första maj i Sundbyberg. Sedan i riksdagen på gemensamt möte med oss som jobbar för dom rödgröna. Till sist idag på Vänsterpartiets kongress.

Mona är bra. Hon är offensiv och rapp. Hon gillar uppenbarligen samarbetet och det gör jag också. Under veckan har hon gjort succe och jag tror att hon blir en utmärkt statsminister. Nu har hon tuffat till sig i debatten. Hon känner sig säker, petar i såren, och gör Reinfeldt nervös.

Frågan är om sossarna i gemen är med på vagnen? Tycker att det är lite väl mycket snack om att man "tolererar" samarbetet. När jag säger det tänker jag på stockholmssossar som jag träffar lite här och där. Släpp hörnflaggan nu, det är dags att inte bara tolerera utan faktiskt gilla samarbetet. Nu kör vi!

Pengar, pengar, pengar

Läste i tidningen om dagens bugetpresentation. Det handlade om vinnare och förlorare och DN konstaterar att (kärn)familjer med jobb och villa har vunnit på regeringens politik. Som vanligt räknar man kronor och ören, inget annat. Ökad otrygghet, vad kostar den? Vidare klyftor, vad kostar det?

När jag läste vidare i texten blev jag lite glad. Människor tänker själva. Kvinnan i texten, som var en av dom utmålade vinnarna, konstaterade att hon inte märkt någon egentlig skillnad Livet har liksom blivit dyrare och dessutom undrade hon vem som som ska sörja för "våra arbetslösa".

Det är en insikt, att det handlar om "våra arbetslösa". Jag tror att det är en längtan efter solidaritet som kommer till uttryck i det uttalandet. "Det ska löna sig att arbeta" säger dom. Visst, det ska det - och en del av lönen är att vi kan räkna med trygghet om olyckan är framme, och en del av lönen är att vi får möjlighet att vara solidariska med varandra.

Schlingman har rätt

På radion och i tidningar pågår diskussionen om vilka som är mest sossiga - sossarna eller moderaterna? Reinfeldt vill leda ett statsbärande parti. Alla har glömt att statsbärande var ett skälsord för bara några år sedan. Ska vi bli för evigt moderater nu, när dom tvättat bort sosseriet från våra förgiftade hjärnor? Moderaterna pytsar ut nyheter om att "Branting och Erlander är förebilder" och att vi "ska hålla ihop Sverige". I dagstidningarna har man nu två dagar i rad haft helsidesannonser på samma tema - vi håller ihop och alla ska med.

Gå inte på det där. Dom ljuger! Samtidigt som man lyckas prångla ut små återställare när det gäller utbildning och statsbidrag till kommunerna som jättenyheter så pågår systemskiftet. Utförsäljningarna av gemensam egendom som har bekostat en del av skattesänkningarna vilka främst har gynnat redan rika räcker inte för evigt, det är därför det lånas nu. Vården går från att vara en del av välfärden till att ses som en vara som ska köpas och säljas. När det gäller skolan så ska det sorteras från start. Bakdörrarna stängs och en andra chans är inte längre på agendan. På arbetsplatserna minskar de anställdas möjligheter att påverka sin arbetssituation. Arbetsrätten urholkas och fackföreningarna är snart avlövade. Varför pratar vi så lite om detta? Varför låter vi diskussionen handla om huruvida moderaterna eller sossarna är bäst sossar?

Schlingman sade i en intervjuv i helgen att det kommande valet är mycket viktigare för högeralliansen än det förra. Han har så rätt. Om dom biter sig fast vid makten är antagligen systemskiftet permanent. Å andra sidan innebär det att det fortfarande finns chans till förändring. Den chansen tänker i alla fall inte jag försitta. Jag är ju som du vet politisk och jag är ju som du vill vänster. Moderaterna vill att deras anhängare ska prata politik med sina grannar för att sprida budskapet. Det tänker jag också göra, men mitt budskap är lite annorlunda. Jag vet att en annan värld är möjlig.

Kompromissernas mästare

Jag pysslar väldigt mycket med förhandlingar. Jag gör det på jobbet, jag gör det på fritiden och jag gör det hemma. Självklart är det olika spel som spelas på de olika arenorna men det kan konstateras att jag genom att ta med mig olika knep (och ibland att låta bli att ta med mig olika knep) från de olika spelplanerna faktiskt kommer längre och längre. Jag skulle till och med kunna drista mig till att påstå att jag är ganska bra på det.

Att vara en bra förhandlare kräver skinn på näsan. Det gäller att veta vad man vill och hur stort ens mandat är. Det handlar om att syna motpartens kort och att aldrig visa osäkerhet. Jag har märkt genom åren att om man håller ryggen fri genom att hela tiden kolla av sitt stöd kommer man mycket längre.

På mitt jobb pågår just nu positionsmarkeringar, tuppfäktningar och svansviftande om vart annat. Jag har gjort det här så länge så det är väldigt mycket rutin. För mig som inte tillhör Det Stora Partiet krävs det mycket tålamod för att inte flyga i taket. Det är villkoren för public service blandat med förtursförklaring till domstol samtidigt som man ska bevaka positioner och navigera mellan ilskna medspelare och motspelare. Processer, processer, processer. Förankring, förankring, förankring. Det kan kännas lite tjatigt ibland.

På min fritid förhandlar jag med samma Parti om att "rädda hyresrätten". Det är ett styvt jobb eftersom mina motparter har mycket mindre kompetens när det gäller kompromisser och samarbete än på riksplanet. Är man van att ratta själv blir det väldigt jobbigt med dubbelkomando. Jag har fortfarande hoppet om att "vinna" något.

På hemmaplan däremot förlorar jag ständigt. Där är det tonåringarnas lag som gäller. Samtidigt som jag försöker vara tydlig är jag alldeles för "soft on crime". Nä, förhandla kan jag men att vinna över tonåringarna är stört omöjligt!