I mitt hus där jag bor

Jag bor i en förstad till Stockholm. Från min port till tunnelbanenedgången tar det två minuter att gå. På torget utanför mitt fönster finns en ICA-butik, en kiosk, en pizzeria, en "sportbar", en frisör och en fotvårdare. I mitt område är cirka 60 % av de boende över 65 år och 100 % av bostäderna är hyresrätter byggda på 50-talet men i det nybyggda grannområdet är majoriteten av innevånarna under 40 och höginkomsttagare. Området är ganska etniskt segregerat men det börjar bli bättre.

Mitt hus har två portar och fyra våningar. På varje våning finns fyra lägenheter. Vi har ingen hiss. Det finns alltså 16 lägenheter i min port, jag bor högst upp och längst bort. Jag är en ganska social typ så ibland tar det tid att komma hem. Vi har det trevligt i mitt hus. Vi pratar med varandra, vi planterar blommor utanför porten och vi hjälper till när det behövs. Igår bytte jag en byrå mot ett tv-bord med en granne. Trots det känner jag ingen.

För ett och ett halvt år sedan hade vi stambyte i huset. En av våra mer udda grannar, en trevlig äldre herre som bodde på bottenvåningen klarade inte av att behöva flytta ut under de veckor som jobbet skulle pågå. Några dagar före flytten skulle ske lade han helt enkelt näsan i vädret och kilade vidare. Det var byggjobbarna som hittade honom.

För några dagar sedan stod det en flyttbil utanför vårt hus. Hm tänkte jag, det är väl ändå ingen som ska flytta/flytta ut. Det var det heller inte utan det var den buttre lille farbrorn på en trappa som helt enkelt hade somnat och sedan glömt att vakna. Det var hans barnbarn som var där för att tömma lägenheten. Märkligt, jag hade ingen aning om att han hade barn, än mindre barnbarn trots att vi pratat med varandra så många gånger.

Bägge dessa män som somnat in i sina sängar i vårt hus hade bott i huset sedan det byggdes 1953. Vi har fortfarande fem urinnevånare kvar. Det är bra!