Långt borta och nära

Jag är uppvuxen på landet. I en villa med tillräckligt stor tomt för att garantera att vare sig ljud eller insyn var någon fråga. Social kontroll, visst, men ändå anonymitet och möjlightet att vara både högljudd och utlevande utan problem. Nåja, det har aldrig legat för mig. Eller nej nu ljuger jag. Som tonåring var jag högljudd och som tonårsmamma har jag drivits till att vara det likaså.

Hur som helst. Nu bor jag i stan. I en hyresrätt byggd på 50 talet. Förvånansvärt väl ljudisolerad och väldigt fri från insyn förvisso men det bor folk som vare sig är släkt eller vänner väldigt nära mig. Jag gillar det verkligen, med både fram och baksidor. Jag hade en granne för några år sedan som inte gjorde det. Grannen ovanpå honom hade hund som "gick på golvet" vilket drev honom att klaga och klaga och klaga. Det slutade med att han fick en annan lägenhet i området. Det var inte bra för nu bor han granne med en person som har "byggt om lägenheten i fyra år, dag som natt".

För några år sedan pratade jag med en person i huset mitt emot. Han hade skinnväst, långt hår och körde en bil som lät mycket. Hans grannar hade fört logg över när han förde oväsen i lägenheten. Dom klagade ofta och mycket till värden vilket ledde till ett "medlingssamtal". Mannen med västen var förtvivlad för han var en fridens man som verkligen inte ville hamna på någon röd lista. Samtidigt var han så klart arg. Han gick till mötet rustad med sitt arbetschema. Det visade sig också ganska snabbt att han jobbat vid i princip alla dom tillfällen som grannarna tyckte att han stört dom. Arbetschema och intyg att han faktiskt varit på jobbet - vem var det egentligen som var störande?

Vardan då denna text? Jo, jag läste i tidningen i morse om ett par i södra Sverige som känt sig tvingade att flytta för att grannarna ringt störningsjouren när deras lilla bebis gråtit på nätterna. Tro mig, jag vet hur jobbigt det kan vara med en gråtande bebis på natten men herregud. Kanske borde grannen ringt på istället och erbjudit sig att avlösa en stund så att föräldrarna fick sova en stund. Vad är det med folk?

Äppelsöndag

Fick en kasse äpplen igår, av en granne. Han hade hela lägenheten full av äpplen och fullt med äppelkok på spisen. Doften spred sig i hela huset och nu när han är klar får väl jag ta vid. Det är en doft av höst.

På tal om höst. Jag behöver nya höstskor och nya träningsskor och en höstjacka. Tror jag sagt det förut. Jag är verkligen kass på shopping. Jag försökte lite igår och kom hem med ett par jeans och en tunika. Det var en stor seger. Gör ett nytt försök idag med hopp om bättring.

När jag kommer hem från min förhoppningsvis lyckade tur hoppas jag valmyndigheten räknat dom sista personrösterna i kommunalvalet. Det är trots allt lite kul att klia sitt ego, det går inte att komma ifrån. Därefter ska jag slipa mina knivar och fortsätta ta debatten, även mot rasisterna.

Vardagsrasism

För någon vecka sedan gjorde min ohängda dotter misstaget att sitta på en gräsmatta utanför vårt hus tillsammans med några klasskamrater som rökte vattenpipa. Det får hon så klart inte göra. Eller, hon får sitta där men inte röka vattenpipa alltså.

Hur som helst så var det en granne i huset mitt emot som inte gillade detta. Hon gick till ungdomarna och sa ifrån. Det tycker jag är bra. Om fler sa ifrån när dom ser ungdomar göra fel saker så skulle världen bli lite trevligare.

Om hon bara hade nöjt sig med det.

När en tonåring blir tillsagd att inte bete sig på ett särskilt sätt reagerar dom vanligtvis med att fräsa ifrån. Det har liksom ingen betydelse om dom har rätt eller fel. Då måste du och jag som vuxna bete oss värdigt och agera på ett moget sätt.

Det klarade inte min granne. Eftersom flera av ungdomarna i gruppen är första generationens svenskar så tog kvinnan tillfället i akt. "Jävla svartskallar", sa hon. "För er finns inget hopp". Till råga på allt hade kvinnan i fråga mage att berätta för mig att hon skällt ut ungdomarna och sagt just "svartskalle". Hon sa också att "nästa gång jag ser dom ska jag ge dom på käften".

Jag undrar, hur ska vi kunna uppfostra våra ungar med sådana vuxna omkring sig. Hur ska jag kunna lära dom att inte kränka varandra eller andra om dom inte själva möts av respekt. Jag vet att flera av ungdomarna i fråga kan vara väldigt krävande och irriterande men att sjunka så lågt som min granne gjorde! Om vuxna människor öppet och utan motkraft kan kalla barn för svartskallar och hopplösa fall, då är vi illa ute.

Jag sa ifrån, jag hoppas att du gör samma sak när du får tillfälle!

I mitt hus där jag bor

Vaknade i morse av att min äldsta dotter förde lite oväsen i badrummet. Det var helt okej för det var ju dags att gå upp. Klev upp och drog ifrån gardinerna och tittade ut över mitt lilla torg. Mina grannar från huset mitt emot - hundtanterna - var redan uppe och några andra hastade uppför backen mot tunnelbanan. Skönt att jag inte har så bråttom till jobbet. Viker lite tvätt.

Frukost med öppen balkongdörr. Morgontrött dotter framför MTV i vardagsrummet. Radion på P1. Kaffebryggaren puttrar, oj den behöver verkligen kalkas av. Andra dottern och jag prasslar med varsin del av morgontidningen.

- AAArgh jag hittar inga strumpor!!!
- Har du strumpbyxor jag kan få låna.
- ...ta åtminstone en frukt....

Pang, igen med dörren. Ah, en liten lugn stund med en kopp kaffe till innan det är dags att gå.

Ut genom dörren. Låsa. Ner för trappan. Jag bor på tre trappor (utan hiss), på vägen ner möter jag yngsta på våningen under. Hon har tydligen glömt något och måste rusa hem. En dörr står öppen. Förskolebarn, pyssel, allt ska med i ryggan.

- Kom nu mamma, kom nu!

Ytterligare en trappa ner rusar den nyblivne gymnasistpojken ut genom sin dörr. Vår "vaktkatt" sitter utanför dörren och konstigt nog hinner grannpojken sätta sig på huk och klappa den innan han rusar vidare. Solen skiner och folk ler mot varandra eller stirrar stint ner i backen. Själv har jag glömt mobilen och rusar upp för trapporna igen. Väl ute på nytt har förskolefamiljen hunnit ut. Vi byter några ord, dom har varit på Mallis och varit lite sjuka men haft trevligt ändå.

Jag går genom dörrarna till T-banan för idag ska jag inte cykla, trots det fina vädret. Då snubblar lillflickan och gråter förtvivlat och jag tänker på den stress det innebär att vara heltidsarbetande småbarnsförälder och planera för snubbeltid också när man är på väg till dagis.

Alla ljud och människor i mitt hus, alla ljud och människor på vårt torg. Jag älskar att bo i stan och jag älskar allmännyttan.

I mitt hus där jag bor

Jag bor i en förstad till Stockholm. Från min port till tunnelbanenedgången tar det två minuter att gå. På torget utanför mitt fönster finns en ICA-butik, en kiosk, en pizzeria, en "sportbar", en frisör och en fotvårdare. I mitt område är cirka 60 % av de boende över 65 år och 100 % av bostäderna är hyresrätter byggda på 50-talet men i det nybyggda grannområdet är majoriteten av innevånarna under 40 och höginkomsttagare. Området är ganska etniskt segregerat men det börjar bli bättre.

Mitt hus har två portar och fyra våningar. På varje våning finns fyra lägenheter. Vi har ingen hiss. Det finns alltså 16 lägenheter i min port, jag bor högst upp och längst bort. Jag är en ganska social typ så ibland tar det tid att komma hem. Vi har det trevligt i mitt hus. Vi pratar med varandra, vi planterar blommor utanför porten och vi hjälper till när det behövs. Igår bytte jag en byrå mot ett tv-bord med en granne. Trots det känner jag ingen.

För ett och ett halvt år sedan hade vi stambyte i huset. En av våra mer udda grannar, en trevlig äldre herre som bodde på bottenvåningen klarade inte av att behöva flytta ut under de veckor som jobbet skulle pågå. Några dagar före flytten skulle ske lade han helt enkelt näsan i vädret och kilade vidare. Det var byggjobbarna som hittade honom.

För några dagar sedan stod det en flyttbil utanför vårt hus. Hm tänkte jag, det är väl ändå ingen som ska flytta/flytta ut. Det var det heller inte utan det var den buttre lille farbrorn på en trappa som helt enkelt hade somnat och sedan glömt att vakna. Det var hans barnbarn som var där för att tömma lägenheten. Märkligt, jag hade ingen aning om att han hade barn, än mindre barnbarn trots att vi pratat med varandra så många gånger.

Bägge dessa män som somnat in i sina sängar i vårt hus hade bott i huset sedan det byggdes 1953. Vi har fortfarande fem urinnevånare kvar. Det är bra!