Igår kväll gick jag hem från ett styrelsemöte. Under promenaden passerade jag kyrkogården i min lilla stad. På kyrkogården lyste av någon anledning massor av ljus. Jag har aldrig tänkt på det förut att det är så många som tänder ljus på gravarna hela tiden. Jag tänkte en stund på dom tre personer som jag känner som ligger begravda på den aktuella kyrkogården.
En av dom tog sitt liv. Jag var arg på honom först tills jag förstod att han faktiskt inte hade orkat en dag till. Då förlät jag honom. Hans barn var så små men det hjälpte inte. En annan vän klev upp från sin säng inför sin då tonåriga son och fick en hjärtinfarkt. Han dog på sjukhuset någon dag senare. Han var inte 40 år. Den tredje var min väninna som dog i Thailand. Du vet, i tsunamikatastrofen. Hon lämnade också två barn i sorg.
Jag tänkte på dom och så kom jag att tänka på min pappa. Min pappa som idag för ett år sedan var hemma i huset med mamma. Jag var på jobbet och skulle bara göra klart några saker till innan jag skulle åka ner. Inte visste jag då hur lite tid vi hade kvar. Det kan man aldrig veta. Man borde tänka på det oftare, att man aldrig vet hur lång tid man har.
2 kommentarer:
Livet är aldrig något givet. Vem vet vem som kommer att drabbas av vad? Definitivt inte något man vill veta i förväg.
Absolut! Men, man kan ta vara på den tid man har.
Skicka en kommentar