Har tillbringat dagen i bilen. Halt och ganska jobbigt har det varit men jag måste säga att jag aldrig varit med om en långkörning med så många hänsynsfulla medtrafikanter. Alla verkar vilja komma fram. Det märks på hastigheter och tålamod. Det tog lång tid men det var det värt.
Nu är vi hemma hos mamma och det är skönt. Men, för varje mil vi avverkat har jag känt att även saknaden kommit närmre. Pappa borde varit den som kom och mötte oss vid garaget. Pappa borde varit den som förväntansfullt som ett barn hade förberett för att klä granen med mina ungar. Den där sista lilla figuren som har hängt i granen sedan han var barn själv. Vem ska hänga upp den i år?
Jag tänker tillbaka på förra året när mamma och pappa firade sina födelsedagar, 70 och 80 år. Jag tänker på hur roligt vi hade med alla gäster. Jag tänker på pappa som sittande framför granen delade julklappar. Jag tänker på pappa som bara några månader senare fick sin diagnos. Jag tänker på pappa som saknas mig, hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar