I fredags pratade jag med en arbetskamrat om helgen och helgens förlustelser. Min plan var och är att ha en lugn helg med lite hemmafix och läsning. Jag berättade att jag på vägen hem skulle till posten (ica) och hämta boken Spår av Lena Sundström, en bok som handlar om avvisningen av två egyptiska män. En avvisning som skedde under brutala former och som givit ännu brutalare följder. Arbetskamraten berättade hur hon nyligen träffat en av de avvisade som sedan ett par år är tillbaka i Sverige. Han är en bruten man. En man som går med rullator och som på grund av behandlingen vid avvisningen och den därpå följande tortyren i Egyptiskt fängelse fått sitt och sin familjs liv söndertrasade.
Idag läser jag en lång text om Anna Lind i DN. Det är en fin text och en berättelse över en person som betydde mycket för många och som nu varit död i nästan tio år. En person som vågade stå upp för kontroversiella åsikter så som till exempel att även palestinier har rättigheter och att kurder är människor (sic). Hon var en person som tog strid för kvinnors rättigheter. Hon var en politiker som fortsatte att vara människa även där högst uppe på taburetten. Jag jobbade i regeringskansliet under hennes tid som utrikesminister (jag valde faktiskt henne dessutom till SSU-ordförande en gång i historiens början). Jag jobbade på justitiedepartementet när avvisningen skedde. Jag har ingen aning om var beslut fattades eller ansvar eller skuld. Men jag har en aning om tidsandan.
I artikeln i DN talas mycket om den dåvarande regeringens skuld till det som inträffade. jag håller helt med dem som säger att det självklart är ett gemensamt ansvar om beslut fattas kollektivt. Jag håller också med om att Bodström och Persson kommit lätt undan. Samtidigt så är det tröttsamt att vi fortfarande är mer fast vid att diskutera vems fel saker och ting var än vad det de facto betytt för de som drabbades. En av Anna Linds närmsta medarbetare säger att "man måste förstå tidsandan och hur det var på den tiden". Det är ett uttryck jag är allergisk mot. Det går inte att gömma sig bakom tidsandan. Var och en har i varje skede av sitt liv ansvar för sina handlingar. Det innebär att när det går åt pipsvängen är det bättre att säga "jag borde agerat annorlunda" än att skylla på tidsandan.
Det visar sig också varje dag att politik snarare är att våga än att vilja. Att våga stå upp och gå om det behövs. Att våga sätta sin moral och övertygelse över ämbetets lockelser. De familjer som drabbades i egyptenavvisningen, de barn som såg sina familjer föras bort vid tillslaget i Göteborg för några år sedan i tidsandan av terrorism och som sedan visade sig vara vanliga småbarnsfamiljer med osvenska namn, de barn som den nuvarande regeringen tyckte var så farliga att vi skulle skapa ett angiverisystem för så vi kunde undvika radikalisering i skolorna. Tidsandan, det krävs mod att våga stå emot den vågen. Tidsandan, den pågår hela tiden. Har du inte modet att stå emot är du kanske inte lämpad för jobbet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar