Cyniska poliser, tuffa poliser

I morse läste jag en artikel i Polistidningen som inte riktigt lämnat min tanke. Den hänger ihop med så mycket som jag skrivit om på sista tiden. Den handlade nämligen om cyniska poliser. Artikeln är ett referat av en avhandling om hur poliser i Sverige egentligen mår på jobbet. Det visar sig att de mår ganska dåligt.

Jag pratar ju mycket med poliser och en vanlig åsikt är att de är bra på avlastningssamtal. "De viktigaste samtalen sker kollegor emellan, där kan trötta och frustrerade poliser i lugn och ro prata med någon som förstår". Det är nämligen viktigt eftersom ingen utanför polisen någonsin kan ha en aning om hur det är att vara polis.

Känns resonemanget igen?

Jag är jurist, ibland föreläser jag för barnmorskor om lagstiftning. Det betyder inte att jag förväntas veta hur det är att förlösa barn. När jag pratar inför arbetsförmedlare om manlighetsnormer vill jag inte påstå vare sig att jag vet hur det är att vara man eller hur man förmedlar jobb. Men jag är bra på mina frågor, på det jag gör. Mina samtal och föreläsningar gör förhoppningsvis barnmorskan lite tryggare och säkrare och ser till att arbetsförmedlaren tänker en gång till på bemötande.

Kan en polis någonsin lära sig något av någon annan? Skulle en psykolog eller samtalsledare kunna bidra med något?

För ett antal år sedan tog riksdagen ett beslut om att polisen skulle ta fram en modell för så kallad vardagshandledning. Det var ett ovanligt och mycket ingripande detaljbeslut från lagstiftaren. Anledningen till detta drastiska drag var så klart att man ville ge tydliga direktiv till RPS om att frågan skulle prioriteras.

Varför är det då så viktigt? Tja, om inte annat kan du ju läsa artikeln i polistidningen ovan och fundera på varför poliserna mår så dåligt. Finns det utrymme för annat än att bita ihop? Är det verkligen en lärande organisation om ingen släpps över bron utan en egen polisbricka i fickan? Vilken annan yrkesgrupp kan komma undan med det.

Jag är övertygad om att det behövs ett nytt diciplinsystem för poliser, det vill säga mer utrymme att göra fel, för att det ska funka. Det måste till drastiska metoder för att poliser ska slippa bli cyniska. Anledning till att det ska finnas avlastningssamtal är ju just denna. Att skapa möjligheter till reflektion, förändring och faktiskt också en klapp på axeln. Att få gå in i ett rum och säga "du, det blev inte så bra vid ingripandet idag" och kunna prata om det och lära.

Nåja, till sist. Avlastningssystemet som innebär att du inte bara ska bära dina egna tillkortakommanden på jobbet utan också din kollegas är inte bra. Självklart ska man kunna snacka om saker vänner emellan men jag är övertygad om att om poliser ska kunna fungera bra, både utanför och på jobbet, under längre tid och känna sig nöjd med sin insats behövs mer avlastning. Beslutet om vardagshandledning som visserligen är ingripande är ännu inte genomfört. Det är inget annat än en skandal. Nu finns det dessutom en avhandling som säger att svenska poliser mår sämre på jobbet än kollegor i närliggande länder. Det tål att funderas över.