Jag hatar dina åsikter

Jag hatar dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem. Ett gammalt hederligt ordstäv som vi alla slängt oss med då och då. En liberal och vacker tanke. Jag håller med i princip men idag är frågan lite mer komplex. Alltså, självklart får var och en ha vilken åsikt han eller hon vill, kan och förmår. Frågan är snarare, har du rätt att få spridning för åsikten till vilket pris som helst? Och när ord syftar till att gå till handling blir frågan ännu mer komplex.

I helgen har en specifik dom i ett våldtäktsmål diskuterats. Det är inget konstigt med det. Snarare tvärt om. Människor är arga och ledsna över att vissa män, unga som gamla, tar sig rätten över andra människors sexuella integritet. Samtidigt är många förbannade över vad som upplevs som rättsväsendets svek. Det är också rimligt och det tål att diskuteras. Att det i en sådan diskussion förekommer såväl krav på kastrering och dödsstraff som på inskränkta rättigheter för (vissa) grupper är också förväntat och inte förvånande. Men det är då frågan ställs på sin spets.

I en demokrati är rätten till en rättvis rättegång ett bärande moment. Det innebär att den misstänkte ska ha tillgång till bästa möjliga försvar, alltid ska betraktas som oskyldig tills motsatsen är bevisad och självklart att ska aldrig någon dömas för sådant som inte var brottsligt vid gärningstillfället. Inte ens när det är fråga om ett så avskyvärt brott som våldtäkt. Det är minimiregler. I diktaturer är det ofta motsatsen som gäller. Du ska bevisa att du inte är skyldig, annars väntar hårda repressalier.

Överdrivet petigt kan tyckas, att tjafsa om det här. Jag menar vi lever ju ändå i en demokrati och ingen riskerar på allvar att råka ut för tortyr eller dödsstraff eller ja - vad vi nu kan komma på. Samtidigt tar en demokrati på sig att skydda sina medborgare från brott och att ha ett rättsväsende som träder in när brott  ändå begåtts. Det är viktigt för att vi ska slippa en öga för öga-rättvisa.

Det är i denna hårfina balansgång som rätsväsendet och för den delen lagstiftaren befinner sig hela tiden. Vi kan inte ha ett samhälle där män tar sig rätten att ha sex med personer som inte vill ha sex. Det är grundläggande. Men, vi kan självklart heller inte ha ett samhälle där våra domstolar kräver att bevisbördan ska hamna på den anklagade. Då har vi tappat en grundbult i demokratin. Då har vi gått över gränsen.

Här kan du läsa mer om grundläggande mänskliga rättigheter som konstituerar ett demokratiskt styrelseskick. Jag ber dig särskilt lägga märke till artikel 10 och 11.

Vill du ha ännu mer så kan du kolla här och då särskilt artikel 6 och 7.

Pappa

Håller på och renoverar hemma. Eller, renoverar och renoverar - jag tapetserar om lite, byter  sovrum eftersom äldsta dottern nu definitivt aldrig mer kommer flytta hem så jag kan ta hennes gamla. Och för att vi behöver piffa upp lite. Får ju göra det mesta själv, eller till full kostnad, eftersom ROT-avdrag slussas direkt till egnahemsägare eller bostadsrättsägare. Lite lustigt det där att jag som bor i hyresrätt ska betala skatt för att det ska finnas utrymme för avdrag för dem som bor i andra boendeformer (ja jag vet att det inte är samma kassa men det är ändå samma pengar).

Hur som helst. Som en del av fixandet ska jag idag skruva ner två väggskåp som min pappa hängt upp. Från början var de prisskåp för äldsta dottern som tog ett hav av medaljer under en massa barndomsår. Det var mästerskap och småtävlingar om vart annat. De ligger nu nedpackade och vi funderar på vad sjutton vi ska göra med dem. Vad gör man? Kastar man? Tar man omhand? Sparar man?

Jaja, de där skåpen. Det var alltså pappa som hängde upp dem. Eller hängde upp? Nja, snarare surrade och fäste och förankrade dem. Igår gjorde jag en första besiktning, idag ska jag ge mig på hantverket. Jag undrar hur många dolda fästanordningar jag ska hitta. Han var noggrann min pappa. Han var rädd om ungarna, det fick inte finnas några risker. Så när jag skruvar ner skåpen och blir sur för att det är så svårt ska jag tänka på min pappa. Hur jag tre år efter han gick bort fortfarande saknar honom varje dag. 

Inte i mitt namn

Tänk så tokigt det kan bli ibland. Satt i morse och stirrade på twitter i telefon och förundrades över att ingen av över 800 snicketisnackare i mitt flöde hade sagt något på 12 långa minuter. Kollade nätet, kollade kapaciteten - inget fel någonstans. Jaja, om alla nu är på bokmässa kanske de inte vaknat ännu var nästa tanke.

Kollade vidare och insåg efter en stund att mina egna tweets däremot fanns med i flödet. Hm, aha - inloggad på annat konto. Livsfarligt.

Jag liksom många twittrar har så klart flera identiteter. Jag kan logga in på jobbkontot, ett eller annat föreningskonto och så klart mitt helt egna privata. Det har ju hänt att jag twittrat privat på jobbkontot och vise versa. Inte så bra kanske.

Nåja, det är fredag och det närmar sig helg. Inte mindre att göra för det. Det är bara att surra sig vid masten och åka med. Skickar med en fredagslåt till den som vill ha.

Irritationen

Ibland är det svårt att inte känna sig irriterad. Som när alla spelar knattefotboll, alltså springer på samma boll. Ingen tar den där oväntade löpningen och ingen breddar spelet. Det går väl an när det är just knattar som spelar fotboll men när det handlar om viktiga saker som politik och juridik är det väldigt jobbigt.

Ja, och jag pratar så klart om registren över Romer igen som i skrivande stund är uppe i tre "erkända". Klart det handlar om överskridna befogenheter och dåligt gallrade register men tro mig när jag säger att tre bara är toppen på ett isberg. Om det finns rasistiska föreställningar kring Romer hos polisen? Jodå, det gör det! Men, att titta in i polisens underrättelseregister är nog som att titta in i världens största termitstack. Eller för den delen min pappas gamla vindsföråd. "Det kan vara bra att ha" är nog ett ganska vanligt arbetssätt.

Jag tycker återigen att politiken måste ta sitt ansvar för det utrymme som man givit polisen. Självklart måste polisen ta ansvar för sina fel och brister men att politiker har mage att kräva avgångar och att vara chockade - det köper jag inte. Gör de utökade befogenheterna att spana och spara någon nytta eller är det bara fler uppgifter att hålla ordning på?

Ja, nu blev det tjatigt men jag var sur igår och jag fortsätter vara det idag. För att lätta upp stämningen slänger jag med en fin bit.

Vi lär oss aldrig

Sedan igår handlar allt om register. Register, registreringar och insamling av uppgifter som sammanfogas till just ett - ja register. Eller kalla det arbetsfiler, arbetsmaterial eller vad ni vill. Det är ändå inget nytt. Att register upprättas över nationella minoriteter är inget nytt. Att polisen har olagliga register är inget nytt. Att de som är eller tycker "annorlunda" ska hållas koll på är inget nytt. Att det "avslöjas" då och då är regel.

Det har skrivits inte bara spaltmeter utan hyllmeter om detta genom åren. Inte minst har det gjorts utredningar om detta. Det finns dessutom (minst) ett museum med ständiga utställningar som beskriver hur svenska staten förföljt och registrerat etniska minoriteter. Du kommer väl ihåg Forum för levande historia? Dessutom presenterades sju statliga utredningar inklusive forskarrapporter presenterades i början av 2000-talet där statens smutsiga byk skulle tvättas ren. Sedan införde vi FRA.....

Nu rasas det. Snart kommer kanske någon avgå. Sedan fortsätter det för vi lär oss aldrig någonting. Eller så tycker politiken inte att det är så allvarligt som det sägs. Det är nämligen politikens uppgift att hålla i tömmarna. Ja, självklart ska polisen följa lagen och reglerna men när de missbrukas måste reglerna stramas åt och hårdhandskarna måste på. Det duger inte att vi först rasar, inför nya tillsynsmyndigheter och därefter ger ökade möjligheter och befogenheter till både polisen och andra. Det duger inte. Det är ett dubbelspel och tydligen lär vi oss aldrig.

Och korven den har två

I en herrans massa år har jag pysslat med fritidspolitk. Tillbringat ett antal timmar med att läsa handlingar, förankra ärenden, resonera, svara på frågor, försvara och tänka högt och lågt. Det har varit otroligt givande och slitsamt och många timmar har det som sagt blivit. Idag gör jag mitt sista möte med kommunstyrelsen(s) utskott. Det är oändligt skönt.

Det här med att avgå är en process som tar tid men när man väl bestämt sig är det fantastiskt.

Det är över nu.

Eller, över och över - lite uppdrag har jag ju kvar men ändå. Det är en ny era nu. Det är en ny tid.

Jag tänker på det stora hela att vi efter den här veckan börjar om. Vad sägs om det?

De curlade barnen

Idag plussas det hej vilt för en krönika i DN som handlar om hårt arbete och hur de söndercurlade surdegsbarnen inte fått lära sig att framgång kräver hårt arbete. Eller, framgång föresten. Den handlar snarare om alla dessa snorungar som trots att de inte ens har betyg för att ta sig in på gymnasiet så går de ut i livet och kräver fina titlar och hög lön.

Den unga generationen som är på väg ut i yrkeslivet är något helt annat. Där finns mycket riktigt tolv procent som inte tar sig in på gymnasiet. Det beror knappast på att de är curlade utan snarare på att deras föräldrageneration, dvs i krönikörens ålder, kräver skattesänkningar och "valfrihet". Det handlar om utarmad välfärd och den eviga diskussionen om läxhjälp. Det handlar också om klassklyftor som breder ut sig. Det handlar om utarmade förortsskolor, brist på resurser till pedagogisk hjälp. Det handlar ibland om trångboddhet och fattigdom. Det är knappast dessa tolv procent som går ut och kräver den där titeln.

Inte ens alla de ungdomar som går direkt till universitetet och skaffar sig potenta utbildningar och ibland till och med dubbla examina kan räkna med att få ett vettigt jobb med kollektivavtal och förmåner. Istället arbetar fler och fler unga i osäkra jobb, timanställningar och i värsta fall får de inga jobb alls. Självklart gäller det inte alla men att påstå att de unga är krävande och curlade samtidigt som vi har den högsta ungdomsarbetelösheten på länge är förmätet.

Den lilla lilla grupp av ungar som växer upp i en extremt priviligerad miljö som krönikan egentligen handlar om ställer sig möjligtvis i vägen för alla dem som sliter hårt. De som jobbar och utvecklar och tar sig fram trots knappa resurser. Det finns ingen tvekan om att krönikören är medveten om sin egen generations skuld i de problem vi ser idag. Därför förvånar det att hon ens nämner de tolv procent som inte klarar skolan. Att blanda äpplen och päron och insinuera att dessa ungar borde veta sin plats är elakt.

Kräftskiva

Det var kräftskiva igår. Det känns idag. Ett gäng nästan 50-åringar (ja, inte jag men de andra) åt och drack och pratade. Jag tog mig igenom skalet på hela tre kräftor vilket få anses som en ansenlig mängd för att vara jag. Eftersom jag begränsade mitt kräftintag mer än mina vänner är jag lite piggare än dem idag. Det måste ju vara det som är avgörande.

Här, på familjen Slows lantställe är det tyst och lugnt. Utanför fönstret är det öppna vidder och ödetorp. Huset är fullt av böcker och vinylplattor och öppna spisar. Ett ställe som man skulle kunna tillbringa tid på. Ett ställe där man skulle kunna få både ro och tid och lugn att läsa de där böckerna och artiklarna som man tänkte.

Nåja, igår planerade vi framtida kalas. 50-års fester i Grekland, på södermalm och det ena och det andra. Vi pratade om kärlek, om politik och om ideologi. Vi skålade för kampen mot totalitära ideologier och vi pratade allt som är viktigt. Vi blev upprörda och glada och vi är vänner allihop även idag. Det är bra folk, mina människor.

På tal om abort

Sverige fick i förrgår en ny minister. En kvinna som i det privata arbetat mot rätten till fri abort. En rätt som räddat många liv och en rätt som kvinnor stridit för i årtionden. Den där lilla enkla grejen att kvinnor beslutar över sina egna kroppar och liv. Den nya ministerns inställning har lett till många diskussioner och det bästa med det är att mycket skit flutit upp till ytan. Fördelen med det är att det är enklare att bli av med skit som flyter på ytan än den som ligger på botten. Plötsligt verkar det således vara helt okej att diskutera kvinnors rätt till hälsa och abort på ett sätt som jag inte hört på länge.

Igår kväll hamnade jag i en ändlös diskussion på twitter med män som bestämt ville hävda att alla kvinnor som gör en abort mår dåligt. (Förlåt ni följare som spammades av min moteld). Det var deras fasta övertygelse att en abort alltid utan undantag är något traumatiskt. Jag vill hävda motsatsen. Självklart är det inte sällan jobbigt att göra abort. I synnerhet när det gäller efterlängtade barn och när aborten inte är ett verkligt val utan nödvändig. Ibland annars också.

Men, för många kvinnor är det en stor lättnad att göra abort. Det är en möjlighet att faktiskt själv välja och bestämma. En graviditet är inte alltid efterlängtad och det där heliga biologiska bandet till den finns inte. Den överväldigande största delen av aborter görs före vecka nio (90 %). De görs oftast för att kvinnor blivit oönskat gravida. Det kan bero på preventivmedelshaveri, det kan bero på slarv och det kan bero på ögonblickets kåthet. Det kan bero på obetänksamhet eller i värsta fall kan det bero på övergrepp.

I världen dör 800 kvinnor varje dag på grund av brist på abort- och mödravård. De dör för att de blivit gravida och inte själva får bestämma över sina liv och kroppar. Det är oerhört förmätet mot dessa kvinnor att tala om hur de borde tycka, tänka och reagera. I Sverige har vi sedan sjuttiotalet en lag som bygger på kvinnors rätt att själva välja. Jag hoppas att det innebär att vi också har rätt att känna?

Behovet av att tala om abortvård som något annat slags vård stigmatiserar kvinnor och begränsar denna rätt. Det finns ingen naturlag som säger att du måste må dåligt av att låta göra en abort. Det är okej att inte känna skuld och skam. Det är okej att inte gråta floder och deppa. Det är också okej att känna lättnad och för den delen att inte känna någonting särskilt. Ingen man, eller kvinna, ska tala om för mig hur jag ska reagera när jag fattar beslut om mitt liv och om min kropp.

Här finns mer att läsa.

Vissa dagar

Ibland känner jag mig ensam mitt i allt. Bland vänner och aktiviteter och ungar och partaj och jobb och allt som händer. Tänker att det vore skönt att få ha ett pågående samtal i vardagen som ledde framåt och som handlade om viktiga och oviktiga saker. Att sakta ner. Att gnälla om jobbet. Fundera över vardagen. Och allt möjligt. Ibland.

Kanske är det bara hösten.

Rain keeps falling, rain keeps falling.

Stand by me.

Som en nötkärna

Idag har jag varit på företagshälsovården för att göra en så kallad friskprofil. Jag är superfrisk. Det är ju enkelt i många hänseenden eftersom många saker de mäter är självskattade. Men, jag har fått ett stick i fingret också och gjort ett konditionstest. Jag har högsta betyg i syreupptagningsförmåga. Det är väl bra för en tant som jag. Jag har bra tryck och socker och kolesterol lika så.

Fast, jag borde sova bättre. Det är en av mina två plumpar i protokollet.

Jag undrar egentligen vad man har den här typen av underökningar till? Vilka bekymmer man än har så är det ju husläkaren som ska ta hand om det. Vem får del av profilen? Det ska göras en makro-profil på alla i firman men vi kan ju inte gärna slå ut allas syreupptagningsförmåga och tycka att det betyder något?

Men på företagshälsovården har man det lugnt och skönt, och kanske lite tråkigt. Men jag är frisk som en nötkärna (förutom yxan i foten). Så det är ju bra.

Kyrkoval

Idag är det val till föreningen Svenska Kyrkan. Jag är inte medlem och kommer således inte att rösta. Jag tycker det är konstigt att vara medlem i en förening vars grundtankar man inte delar. Väldigt många av mina bekanta är tydligen med vad det verkar. Det överraskar mig.

Sen är det alla panikupprop att folk ska rösta för att inte SD ska få makt i kyrkan. Alltså, det är väl bra om människor med demokratiska och humanistiska värderingar röstar för dessa just för dessa och för att man tycker att ens förening ska bygga på sådana värderingar? Jag tänker att om föreningen Svenska Kyrkan drar till sig SD-sympatisörer så säger det mer om kyrkan än om mig och andra som inte intresserar oss för denna. Så, uppropet borde vara - rösta för att du vill ha en förening som bygger på humanistiska principer.

Jag önskar att Svenska Kyrkan och andra föreningar, kyrkor och församlingar hade samma status. Jag tycker att kyrkan gör massor av bra saker så som hjälper flyktingar och annat. Det finns det många som gör. Men om nu majoriteten av föreningens medlemmar inte vill att de ska hålla på med det (vilket jag verkligen inte hoppas), tja - då är det föreningens vilja.

Slutsatsen är då. Var med i föreningar du bryr dig om. Gå på årsmöten eller delta i val. Det är superviktigt oavsett om det är Hammarby Fotboll, sossepartiet eller Svenska Kyrkan. Alla val har betydelse men vi har skilt Svenska kyrkan från staten av ett skäl. Låt det förbli så.

Att få ihop det

Dagarna rusar förbi och det är så mycket att göra. Jobb, resor, fotboll, föreningsliv och vänner. Nya och gamla. Ungarna. Dotterns sista år i plugget. Mamma! Jobb, föreningsliv och resor - igen. Och mera jobb. Träningen, shit var tog den vägen? Som jag längtar efter att springa. Det som dock får stryka på foten mest är nog vännerna. Allt för denna jävla pliktkänsla. Och städningen. Men det kan jag leva med. Måste sortera.

Det finns något nytt också som jag borde ta tag i. Det känns i hela kroppen. Och så måste jag bli bättre på att sova. Fast i natt har jag sovit gott. Sedan igår har jag haft en låt i huvudet. Kanske beror det på min insomnia, kanske på något annat. Nu får du ha den ett tag.

Land ska med lag byggas

När jag pluggade på juristlinjen lästes det många tvångskurser som var svåra att stå ut med av olika skäl. Skatterätt var en sådan. Alltså, skatterätt är egentligen både viktigt och intressant men känslan av att gå en universitetskurs med människor som snart ska ut och döma i viktiga mål och som samtidigt inte vet vad källskatt är gjorde det näst intill outhärdligt.

Det fanns andra besvärliga kurser också som till skillnad från skatterätt behandlades med vänster armbåge. Lärarna var ofta kufar som inte riktigt kunde göra sina ämnen rättvisa. Rättsfilosofi var ett sådant, allmän rättslära ett annat och rättshistoria ytterligare ett. Nu kan jag bli tokig av att tänka på hur lite utrymme dessa ämnen fick med tanke på hur viktiga de är och hur lite folk i gemen verkar bry sig. Det kan låta lite förmätet det där att land ska med lag byggas men det är faktiskt så det är. I Sverige dömer personer som begått brott i Sverige och vi dömer enligt svensk lag.

När jag läste någon av de där kufkurserna hade vi en föreläsning i kommunistisk rättslära. Ja, den hette faktiskt så. Jag är inte i stånd att avgöra hur seriöst menat det var men i alla fall. Då fick vi lära om rättssystem med åklagarmakt. Det innebär att åklagaren lägger fram bevisen och sedan är det upp till dig att bevisa att åklagaren har fel. Du ska alltså bevisa att du är oskyldig.

Ibland när jag läser krav på att folk ska fällas för det ena och det tredje tänker jag att det vore bra om människor kunde lite mer om grundläggande juridik och framför allt straffrätt. Begrepp som rimligt tvivel, bevisbörda, uppsåt och subjektiva respektive objektiva rekvisit är viktiga och nödvändiga att faktiskt ha koll på. Kanske ska vi ta ett snack om åklagarmakt och om hur vi ska ha det? Ska en person anses oskyldig tills motsatsen är bevisad eller ska vi ha ett nytt system? Jag anser att det är bättre att en skyldig går fri än att en oskyldig döms. Vad tycker du?

Pausmusik - bara för dig

Har en sjukt hektisk dag, vi kör lite pausmusik. 

Varför är statistik viktigt?

En del av mitt arbete handlar om att bevaka vad som händer i politiken och i omvärlden i övrigt. Det är roligt och stressande, särskilt för ett nyhetsfreak som jag. Det var värre förr, när jag jobbade med politik på "riktigt". När jag ständigt hade pling i luren för varje liten trivial nyhet. Ser att yngsta dottern tagit efter beteendet genom att ha pling från olika tidningar och för den delen fotbollssighter.

Nåja, i min dagliga bevakning hittade jag idag en intressant nyhet från utbildningsdepartementet. Det påstås i den att utbildningsnivån hos svenskarna väntas öka dramatiskt de kommande åren. Det här med statistik är svårt men jag gör ett försök.

Så här står det i pressmeddelandet:

63 procent kommer att få plats i högskolan

Sverige står inför en kraftig höjning av utbildningsnivån. 53 procent av dagens 19-åringar kommer att få plats i högskolan. Denna andel kommer kunna öka till över 63 procent om fem år. Det visar en prognos över befolkningens utbildningsnivå som utarbetats inom regeringskansliet.

Då måste jag ställa frågan. Vi vet alla att barnkullarna de kommande åren minskar vilket är en del av problemet när det gäller "gymnasiedöden". Om andelen ökar så betyder väl det väl i detta fallet att antalet i mätgruppen minskar. Alltså, jag undrar: är det fler personer som blir utbildade eller handlar det om att kullarna av barn minskar så att konkurrensen om platserna blir mindre? För i så fall tänker jag är det väl ett problem att vi inte redan idag har platser så det räcker för minst 63 procent av de som skulle kunna gå i högskolan?

Tummen mitt i handen

I torsdags var jag på äventyr på kvällen. Kom hem ganska sent och tänkte titta lite på TV innan det var dags för kudden. Men, TV:n fungerade inte och heller inte internet vilket så klart hängde ihop eftersom jag har tv via bredband. Okej tänkte jag, det funkar väl i morgon och så körde jag på 3G, det funkar ju det också.

På fredagen när jag kom hem efter jobbet ville jag slappa i soffhörnet men ingen TV och inget bredband. Sjutton också. Gick ut i hallen för att klappa lite på modemet, försöka starta om (ja - det kom jag på själv) men inget hjälpte. Så, slag i saken så ringde jag till min internetleverantör. 

Det är 14 personer före dig i kön....

Utkastad ur kön efter 15 minuters väntan.

Det är 12 personer före dig i kön....

Utkastad ur kön efter 12 minuters väntan.

Det är 11 personer före dig i kön....

Tredje gången gillt kom jag fram till kundtjänst. Tobias gjorde allt för att hjälpa. Koppla förbi modem, rota i datorn och allt vad han kunde. Efter si så där 20 minuter gav han upp och lovade att försöka få ut en tekniker, i bästa fall på lördagen. Trist, jag som skulle ha en slapparhelg.

Vänta, blinkar switchen......?

Nä, det gör den inte....

Jag böjde mig ner och flyttade på några böcker i hyllan. 

Tobias, nu ska du få en historia att berätta i fikarummet....

Jodå, kontakten var prydligt utdragen. Dottern som klagat på att bredbandet låg nere hade helt glömt att hon dragit ur kontakten. Jag är glad att det inte hann komma en tekniker. Sedan såg jag fotboll och en ganska bra film. Så mycket TV har jag inte sett på länge.

Du är inte min typ

Alltså, det är verkligen sant. Du är inte min typ. Alls. Kanske inte ens rätt sort. Faktiskt. Så, nu måste jag undra varför jag inte kan få vara i fred? Du stör mitt cool. Du stör min självständighet och min vana av oberoende. Du är för lik mig. Du är för obekväm. Du är för farlig och för vanlig. Du är helt enkelt inte alls min typ.

Vilken typ det nu är.

Jag har aldrig varit så mycket i fas med mig själv som nu. Jag har aldrig varit så beredd på att ta nästa steg i livet. Inte ens när jag gjorde det sist, alltså hoppade utför ett stup, var jag riktigt med på det. Då var jag så dum att jag gjorde det ändå. Men nu - nu är jag gammal nog att ta ett noga övervägt beslut och genomföra det.

Jag är ju klar med mig själv. Självklar. Jag vet ju vilken väg jag ska. Har kollat upp kartan och vet exakt vart jag är på väg. Och det var väldigt länge sedan jag behövde en kompass.

Suck, sluta störa mitt cool!

Tidsandan, moral och att lyda order

I fredags pratade jag med en arbetskamrat om helgen och helgens förlustelser. Min plan var och är att ha en lugn helg med lite hemmafix och läsning. Jag berättade att jag på vägen hem skulle till posten (ica) och hämta boken Spår av Lena Sundström, en bok som handlar om avvisningen av två egyptiska män. En avvisning som skedde under brutala former och som givit ännu brutalare följder. Arbetskamraten berättade hur hon nyligen träffat en av de avvisade som sedan ett par år är tillbaka i Sverige. Han är en bruten man. En man som går med rullator och som på grund av behandlingen vid avvisningen och den därpå följande tortyren i Egyptiskt fängelse fått sitt och sin familjs liv söndertrasade.

Idag läser jag en lång text om Anna Lind i DN. Det är en fin text och en berättelse över en person som betydde mycket för många och som nu varit död i nästan tio år. En person som vågade stå upp för kontroversiella åsikter så som till exempel att även palestinier har rättigheter och att kurder är människor (sic). Hon var en person som tog strid för kvinnors rättigheter. Hon var en politiker som fortsatte att vara människa även där högst uppe på taburetten. Jag jobbade i regeringskansliet under hennes tid som utrikesminister (jag valde faktiskt henne dessutom till SSU-ordförande en gång i historiens början). Jag jobbade på justitiedepartementet när avvisningen skedde. Jag har ingen aning om var beslut fattades eller ansvar eller skuld. Men jag har en aning om tidsandan.

I artikeln i DN talas mycket om den dåvarande regeringens skuld till det som inträffade. jag håller helt med dem som säger att det självklart är ett gemensamt ansvar om beslut fattas kollektivt. Jag håller också med om att Bodström och Persson kommit lätt undan. Samtidigt så är det tröttsamt att vi fortfarande är mer fast vid att diskutera vems fel saker och ting var än vad det de facto betytt för de som drabbades. En av Anna Linds närmsta medarbetare säger att "man måste förstå tidsandan och hur det var på den tiden". Det är ett uttryck jag är allergisk mot. Det går inte att gömma sig bakom tidsandan. Var och en har i varje skede av sitt liv ansvar för sina handlingar. Det innebär att när det går åt pipsvängen är det bättre att säga "jag borde agerat annorlunda" än att skylla på tidsandan.

Det visar sig också varje dag att politik snarare är att våga än att vilja. Att våga stå upp och gå om det behövs. Att våga sätta sin moral och övertygelse över ämbetets lockelser. De familjer som drabbades i egyptenavvisningen, de barn som såg sina familjer föras bort vid tillslaget i Göteborg för några år sedan i tidsandan av terrorism och som sedan visade sig vara vanliga småbarnsfamiljer med osvenska namn, de barn som den nuvarande regeringen tyckte var så farliga att vi skulle skapa ett angiverisystem för så vi kunde undvika radikalisering i skolorna. Tidsandan, det krävs mod att våga stå emot den vågen. Tidsandan, den pågår hela tiden. Har du inte modet att stå emot är du kanske inte lämpad för jobbet.

Avlyssning schmavlyssning

Läser artikel i Dagens Nyheter om övervakning och internet. Alltså, ibland tänker jag att vad är poängen med att bry sig över huvudtaget? Jag har berättat om det förut. Om ECHELON och hur vi, några få intresserade, tog oss till Bryssel på konferens i EU-parlamentet och på kvällen blev bjudna på coctails av amerikanska kongressen. I Bryssel var det annars Jonas Sjöstedt som var mest aktiv och drev frågan, redan år 2000 skrev han ett förslag till resolution. Här hemma var det Alice Åström.

Jag vandrar ner för memory lane och tänker på grejer vi skrev, här en artikel från SVD.

Jag minns också en stor konferens som vi ordnade i Riksdagen. Det var högdjur och glitter. FRA-chefen var där och SÄPO och poliser och militärer och vanligt folk. En av talarna var Duncan Campbel som idag är intervjuad i DN. Det var kanske 2003 eller 2004. Gör en liten sökning på frågan och ser att den första frågan som ställdes till regeringen om samarbetet i signalspaning gjordes 1997. Redan då viftade regeringen bort det.

Vi hade mycket kontakt med Duncan under och inför både Bryssel och vårt arbete i Sverige. Det var en stor grej att alla dessa medaljprydda män kom till en konferens anordnad av vänstern. FRA-chefen fick frågan rakt ut om de deltog i (olaglig) signalspaning. Han svarade att han inte kunde dementera, och inte heller konfirmera detta. Vad skulle han annars svara.

Sedan kom det fördjupade rättsliga samarbetet inom EU. Med allt vad det innebär av snårskog när det gäller demokratisk kontroll över de rättsvårdande instanserna.

Nåja, Duncan har inte slutat engagera sig. Han fortsätter slåss mot väderkvarnarna, vidta säkerhetsåtgärder och titta över axeln. När jag sitter här och skriver om ECHELON, signalspaning och Duncan Campbel kommer det plötsligt upp en ruta i datorn där det står att jag loggat ut från annan dator. Det har jag väl inte alls det! Jag sitter ju här och skriver. Jag orkar inte vara konspiratiorisk och självklart handlar det om ett tekniskt missöde. Det är ju självklart.

Nåja.

Sex, hormoner och sånt

Igår var jag på boksläpp. En god vän firades eftersom hans utmärkta samling av kriminalpolitiska krönikor nu finns i bokform. Det var trevligt, kändistätt och mycket för mycket vin. Det var en massa annat också som hör till rubriken alla smutsiga detaljer men det kommer jag inte berätta idag.

Hur som helst, när mörkret föll satt jag vid ett bord med en grupp kvinnor - i min ålder och i något yngre år. Vi pratade om böcker, jobb och liknande. Men som alltid kom samtalet efter en stund att röra sig kring reproduktion. Eller, självklart inte reproduktion per se utan istället hur man undviker reproduktion. Och, huruvida det är okej att välja bort barn? Vi pratade spiraler, kondomer och homoner. Ingen av kvinnorna var nöjd och samtalet var så klart helt hetronormativt.

Detta samtal har utspelat sig så många gånger. Trots att vi inte kände varandra var samtalet lätt. Kopparspiral gör ont och man förblöder - typ. Kondom är bra tills relationen är mer stabil och det känns jobbigt. I princip alla är överens om att de inte mår bra av eller av andra skäl väljer bort hormoner. Varför är det så svårt?

I många fall är det empiriska egna studier som ligger bakom ställningstagandet men ibland har man nog inte fått utbud och förutsättningar presenterade för sig. Hur många vet om lokal hormonpåverkan och kroppsnära hormon? Hur många får verkliga alternativ när de går till sin gyn-mottagning? Jag vet inte men det tål att funderas över. Det är uppenbarligen ett bekymmer och vi sa att vi kanske behöver prata mer om det.

Sen gick jag hem.

Cyniska poliser, tuffa poliser

I morse läste jag en artikel i Polistidningen som inte riktigt lämnat min tanke. Den hänger ihop med så mycket som jag skrivit om på sista tiden. Den handlade nämligen om cyniska poliser. Artikeln är ett referat av en avhandling om hur poliser i Sverige egentligen mår på jobbet. Det visar sig att de mår ganska dåligt.

Jag pratar ju mycket med poliser och en vanlig åsikt är att de är bra på avlastningssamtal. "De viktigaste samtalen sker kollegor emellan, där kan trötta och frustrerade poliser i lugn och ro prata med någon som förstår". Det är nämligen viktigt eftersom ingen utanför polisen någonsin kan ha en aning om hur det är att vara polis.

Känns resonemanget igen?

Jag är jurist, ibland föreläser jag för barnmorskor om lagstiftning. Det betyder inte att jag förväntas veta hur det är att förlösa barn. När jag pratar inför arbetsförmedlare om manlighetsnormer vill jag inte påstå vare sig att jag vet hur det är att vara man eller hur man förmedlar jobb. Men jag är bra på mina frågor, på det jag gör. Mina samtal och föreläsningar gör förhoppningsvis barnmorskan lite tryggare och säkrare och ser till att arbetsförmedlaren tänker en gång till på bemötande.

Kan en polis någonsin lära sig något av någon annan? Skulle en psykolog eller samtalsledare kunna bidra med något?

För ett antal år sedan tog riksdagen ett beslut om att polisen skulle ta fram en modell för så kallad vardagshandledning. Det var ett ovanligt och mycket ingripande detaljbeslut från lagstiftaren. Anledningen till detta drastiska drag var så klart att man ville ge tydliga direktiv till RPS om att frågan skulle prioriteras.

Varför är det då så viktigt? Tja, om inte annat kan du ju läsa artikeln i polistidningen ovan och fundera på varför poliserna mår så dåligt. Finns det utrymme för annat än att bita ihop? Är det verkligen en lärande organisation om ingen släpps över bron utan en egen polisbricka i fickan? Vilken annan yrkesgrupp kan komma undan med det.

Jag är övertygad om att det behövs ett nytt diciplinsystem för poliser, det vill säga mer utrymme att göra fel, för att det ska funka. Det måste till drastiska metoder för att poliser ska slippa bli cyniska. Anledning till att det ska finnas avlastningssamtal är ju just denna. Att skapa möjligheter till reflektion, förändring och faktiskt också en klapp på axeln. Att få gå in i ett rum och säga "du, det blev inte så bra vid ingripandet idag" och kunna prata om det och lära.

Nåja, till sist. Avlastningssystemet som innebär att du inte bara ska bära dina egna tillkortakommanden på jobbet utan också din kollegas är inte bra. Självklart ska man kunna snacka om saker vänner emellan men jag är övertygad om att om poliser ska kunna fungera bra, både utanför och på jobbet, under längre tid och känna sig nöjd med sin insats behövs mer avlastning. Beslutet om vardagshandledning som visserligen är ingripande är ännu inte genomfört. Det är inget annat än en skandal. Nu finns det dessutom en avhandling som säger att svenska poliser mår sämre på jobbet än kollegor i närliggande länder. Det tål att funderas över.

Samtala med mig

Har huvudvärk. Är på dagens andra seminarium som på ett eller annat sätt rör sexuella rättigheter och hälsa. Huvudvärken beror troligtvis på de nästan 11 timmarna på tåg igår och en därpå följande kort natts sömn. På förmiddagen  hade jag en sittning om möjliga valfrågor och metoder för valarbetet. När en organisation som min ska fundera över möjliga valfrågor är det som att börja med ett 5000 bitars-pussel. Man måste börja med att vända alla bitarna rätt innan för att kunna börja pussla.

Nåja, innan dess hade jag ett annat intressant samtal. Ett litet, kort, lugnt och sansat samtal om pressetik. Att prata i lugn och ro om allmänintresse, sensationsjournalistik och tidens anda är inte så vanligt. Det brukar bli högljutt, stormigt och rörigt. Antingen skriker folk att ALLA TIDNINGAR ÄR BARA HÄNT I VECKEN-SENSATIONSLYSTNA IDIOTER eller så försvarar sig tidningsmakarna på ungefär samma högljudda sätt. Men idag förde jag ett lugnt och sansat samtal om allmänintresse. Om än bara i några små tweets-format. Det var en bra start på dagen.

Det kanske är jag, det skulle kunna vara det. Det kan vara åldern, kanske. För varje dag som går får jag mer och mer behov av att föra lugna och viktiga samtal. Eller de behöver inte vara lugna, de får gärna vara både stormiga och fulla av känslor, men de får inte vara i versaler. Jag vet inte men det känns som om cravings under graviditeten. Jag längtar så efter fördjupande och viktiga samtal. Korta, långa - det spelar ingen roll, bara dom är många och handlar om vad som helst. Helst på förmiddagen, på kvällen och när som helst. Jag tror jag måste göra något åt det.

En sväng till Göteborg

Har varit i Göteborg idag. Åkte tidigt i morse och sitter i skrivande stund fast i Hallsberg. Det kommer ta några timmar innan jag är i Stockholm och arbetsdagen blir därmed lång. Som väl är kan jag jobba lite under tiden för i morgon kommer jag ta sovmorgon. Jag jobbar på det föredrag som jag hållit idag. Det ska nämligen göras igen, ganska snart, och det finns helt klart förbättringspotential. Måste beskriva dubbel straffbarhet bättre. Måste plocka ut godbitarna ur diskrimineringslagen och jag måste få med reglerna om människohandel.

Det kan ju låta kryptiskt men min uppgift idag har varit att föreläsa för tolkar som gått en kurs i SRHR-tolkning. Väldigt roligt och spännande. Också fullt av svårigheter. Hur förklarar en person som inte har ord och begrepp för alla kroppens delar att hen blivit utsatt för övergrepp? Hur funkar det i samtal med myndigheter eller sjukvård om både tolken och personen hen tolkar åt tycker det är svårt och pinsamt? Det finns många fallgropar och svåra avvägningar.

Mina två timmar gick snabbt men snart ska en ny kull få samma utbildning. De satsar mycket på sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter i Västra Götaland. Tolkförmedlingen ville ha min kurs i juridiska för alla sina 600 tolkar. Det hinner jag inte med men det är ju smickrande ändå.

Sitter fortfarande fast i Hallsberg. Ska fila lite på min power point.

Vem bryr sig om kriminalpolitiken?

Bläddrade lite förstrött i tidningen Riksdag och departement idag. Det är en utmärkt tidskrift om en vill hålla sig lite ajour med vad som händer i just Riksdag och i Departement. I en notis läser jag att reglerna kring kontaktförbud i det egna hemmet ska skärpas, alltså att det ska krävas lite mindre för att en människa som hotar sin partner ska kunna stängas ute ur det egna hemmet.

Det kan ju låta logiskt och helt korrekt att en person ska kunna känna sig säker och trygg i det egna hemmet och att det är rimligare att stänga ute den som hotar än att den hotade måste fly. Samtidigt är det inte självklart eller var i alla fall inte det när regeln först infördes i början av 2000-talet. Då hölls det seminarier om förslaget. Kunde verkligen en sådan här regel införas med hänsyn till Europakonventionens egendomsskydd. Kriminalistföreningen höll en debattkväll och där pratade justitieråd och politiker både hit och dit. Minister Bodström fick försvara sig mot europeiska kollegor som tyckte det var uppåt väggarna.

Så var det då fråga om livstidsstraff. Under väldigt många år har många partier drivit frågan om att avskaffa livstidsstraffet. Folkpartiet och KD har stått upp för denna modernisering tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det har skett förbättringar. Numera är det domstolen i Örebro som avgör när straffet ska tidsbestämmas. Högsta domstolen har också markerat att livstidsstraffet ska vara förbehållet de absolut grövsta brotten.

Så, som en blixt från klar himmel. Ur en byrålåda på Rosenbad plan 5 kommer ett förslag om att ändra straffmätningen. Nu ska livstid vara normalstraffet för mord, utan undantag. Den svenska principen om att domstolarna avgör och att vi jobbar med straffskalor beroende på brottets karaktär och allvar är satt ur spel.

Har då detta förslag föregåtts av någon debatt? Finns det ett behov av att rejält höja straffen? Finns det några empiriska bevis om att detta förslag kommer drastiskt minska antalet mord? Jag tror de flesta av oss är överens om att svaret på alla ovanstående frågor är nej.

Men det borde väl ändå ha lett till lite debatt i efterhand? Det är ju ändå ganska genomgripande beslut, i synnerhet det där regeringen bestämmer straffmätningen. Nej inte det heller. Det enda skrivna ifrågastättandet som jag hittat är Oisín Cantwells krönika i Aftonbladet som du kan läsa här.

Det är uppenbart att folk skiter i kriminalpolitiken. Det är uppenbart att moderaterna som styr och ställer på justitiedepartementet vill implementera lite "Gamla moderaterna" i sin politik. Hårdare tag och längre batonger helt enkelt. De lär inte vinna valet på försvarsfrågor, en annan gammelmoderat paradfråga, så detta kanske är möjligheten. Men ni andra? KD, FP, V och MP - var är ni i debatten? Är det någon som bryr sig om kriminalpolitiken eller har ni låst och kastat bort nyckeln?

Röjarhöst

Idag inträder då officiellt hösten. Det kan kännas lite sorgset, vemodigt men som alltid också nystartshärligt. Faktum är att utanför mitt fönster ser jag för första gången i år guldgula ränder i den gröna björken. I twitter-feeden rasar sorgen över den svunna sommaren.

Jag är inte lagd åt det svårmodiga hållet. Jag har aldrig drabbats av höstdepp. Det svåraste är att tvinga in kroppen i täckande kläder och framför allt fötterna i trånga skor.

Jag har en enorm lust att röja. En fantastisk känsla för att ta ett skåp i taget och bara slänga sak efter pryl efter grej. Det är fantastiskt vad mycket skit som finns där i varje vrå och hur mycket plats dom kan frammanas genom att våga göra sig av med barlasten.

Det är nu det ska ske. Det ska bli rent och luftigt, ljust och fräscht - mitt i mörkret.