Engagemang

Igår när jag efter nästan tre veckors ledighet gick till jobbet satt det en ung man på marken utanför min arbetsplats. Han hade en marschall framför sig och satt på den iskalla, snöiga marken. Visserligen var han väldigt varmt klädd men det såg ändå väldigt kallt ut. Jag slog ned blicken och tänkte, nej jag orkar inte med en olycklig enmansdemonstrant till. Utanför mitt jobb sitter det nämligen inte sällan ensamma personer som hungerstrejkar, hotar, ber eller använder den sista strimman hopp på något annat sätt. Jag får ont i magen för jag vet att jag inte kan rädda, trösta, ordna vad det nu är som behövs.

När jag kom lite närmre såg jag att mannen i fråga var en ganska ung kille som såg både frisk, sund och glad ut. Han log ett nästan saligt leende och sökte inte uppfordrande ögonkontakt. Han hade inget plakat och inga flygblad med krav. Jag blev lite förvirrad men det ska erkännas att jag också blev lättad. Efteråt kände jag dock skam över min brist på engagemang.

På väg hem hade jag glömt mannen men blev snabbt påmind Där satt han med benen i kors i mörkret med sin marschall. Jag blev åter igen lättad när en kvinna gick fram till honom och frågade varför han satt där. En gång till kunde jag slinka förbi men samtidigt ökade mitt behov att vara en av dom som inte slår ner blicken och som ställer frågan. Hur ska jag kunna titta strängt på mina medmänniskor och känna mig duktig?

I morse var han där igen. En man med två hundar gick fram och talade med honom och han såg återigen glad ut och klappade hundarna. Vad ska jag göra? Det ger mig ingen ro. Tänk om han är borta när jag går hem idag. Då får jag aldrig veta varför han satt där. Då får jag gå med skammen att jag var en som vände bort blicken och gick förbi.