Jävla cancerskitsjukdom

Idag är det en sorglig dag, igen. Min fina bullriga, runda och alltid lika snälla, glada och rättvisa morbror begravs. Eller, inte morbror egentligen men det är inte så himla noga i min familj med de raka linjerna i släktbanden. Vi gillar varandra och är glada för varandra och det är det viktiga.

Hur som helst. Jag sörjer idag och är ledsen att jag inte kan vara på plats. Det är ett av bekymren med att bo långt borta från sitt barndomshem där de flesta bor kvar. Det tycker jag som ändå befinner mig i samma land som begravningen sker. Kan bara tänka mig hur det då är att vara i ett annat land och kanske på flykt och sörja på avstånd.

Det var så klart cancern som tog S som ska begravas idag. För den närmaste familjen är det ännu värre. För bara tio dagar sedan begravdes svärsonen, det vill säga min gudmors make. Samma skitcancer tog honom. Att en familj måste begrava två personer inom så kort tid som dött av samma orsak är helt enkelt skrutt. Jag tänker såklart också på min pappa idag, det var bara två dryga år sedan han dog - också av cancerhelvetet.

Min familj är stor. Vi är många som kan ta hand om varandra. Men, vi kan självklart inte stå emot vad som helst. Idag sörjer vi och är ledsna. Så är det bara.