En riktig man pt 2

Söndagsfrukost är långsittning med DN. Tid att läsa lite längre artiklar och fundera kring dem. Idag är det deppig läsning, för kvinnor och för män. Jag undrar om ni män inte känner att manlighetsnormen begränsar er? Att förväntas vara potent och redo för våld och sex i varje läge, är det verkligen så? Är det smickrande att det är bilden, för det ger också bilden av den där förhatlige våldtäktsmannen och misshandlaren. Varför revolterar inte män?

I DN läser vi idag ett flera sidor långt reportage kring hur kvinnor trakasseras och våldtas i Indien och hur våld mot kvinnor är en global pandemi. Hur var femte kvinna i Indien blivit våldtagen och att kvinnor alltid kan förvänta sig glåpord och kommentarer. Det är ett viktigt och bedrövande reportage. Kvinnor och flickor i slummen som inte kan gå på toaletten utan manlig eskort. Var kommer våldet ifrån? Var kommer manlighetsmyten från? Eller, är det naturen som pockar på?

I kulturdelen i samma tidning läser jag sedan en flera sidor lång essä om mannen som den våldsamme, virile möjlige fascisten. Våldet och dyrkandet av den sexuella makten är en bild som odlas. Våldtäkten är ett vapen för att slå sönder familjer, strukturer för att vinna makt. Hur är det möjligt? 

Jag undrar när män ska vakna och göra revolt mot dessa krav och denna bild. Jag undrar när män ska sluta acceptera kravet från andra män att de måste vara våldsamma och potentiella våldtäktsmän för att vara riktiga karlar. Jag hör ofta män klaga på kollektivt skuldbeläggande. "Alla män är inte förövare". Det är sant men klagan riktar sig ofta mot kvinnor som lyfter problemen. Jag tror att ni män som inte är bekväma med att bli kollektivt anklagade skulle göra bättre nytta om ni började fundera över just manlighetsnormen. Hur påverkar den beteende och bilden av män. 

Fast det är klart. Det är riskabelt att tänka på detta. Då riskerar du kanske makten och din plats i hackordningen.