Allt detta gjorde att jag tvingade mig igenom första delen - typ 14 timmars uppläsning. Den handlar ju om 80-talet så jag tänkte att den beskrev tidsandan men andra delen började lika. Tråååkigt tänkte jag och tog tag i en annan bok i stället. Lyssnade klart på den men eftersom jag blev klar igår kväll ville jag inte börja på något nytt just innan jag somnade så jag tog upp den där tråkboken för att somna till.
Då, utan förvarning tog boken en helt ny vändning. Den ena familjen befinner sig plötsligt i Thailand och plötsligt befinner jag mig mitt i tsunami-katastrofen. Lika plötsligt blir dessa ganska trista, mellanklassmänniskor personer av kött och blod. Människor vars liv är lika sköra som andras. Det var det som krävdes för att ge boken färg. Det är det som vi måste minnas. Det som håller oss samman och som gör oss mänskliga är att vi är sköra, lika sköra allihop.
Nu kan jag inte lägga ifrån mig boken. Jag måste veta hur det blev, hur man överlever en näradöden-upplevelse. Hur man går vidare och lämnar sina kära bakom sig. Det måste jag veta, för jag vet att det kan hända vem som helst. Inför döden är vi alla lika brukar vi säga och det kanske inte är helt sant, men nästan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar