Skämmes Reinfeldt, skämmes!

Antar att du hört om regeringens försök att tvinga media (DN) att lägga till rätta nyheter och ändra rubriksättning. Jag blir sjukt förbannad när jag hör det. Det är Berlusconi-fasoner att försöka styra media och det tyder på att regeringen är på väg att tappa greppet. Det där med att tillsätta en statssekreterare för att sprida propaganda var kanske inte så lyckat ändå.

Lite ironiskt är det också att man skickar fram Sofia Arkelsten att försvara - inte regeringen utan - moderaterna. Frågan handlar ju bland annat om svarthandel med hyreskontrakt i Stockholms innerstad, något som Arkelsten själv misstänktes ha varit inblandad i nyligen. Även den affären ledde till att moderaterna kritiserade media för bevakningen.

Det finns få saker som jag tycker så illa om som när politiker försöker styra media. Eller, det gör man ju hela tiden genom sina utspel men jag menar mer direkt. Att genom hot och krav tala om för media vad och hur man ska rapportera är något annat. Den typen av agerande hör inte hemma i en demokrati där oberoende media så klart är en bärande del. Många politiker har nog förbannat diverse rubriksättningar genom åren men man får faktiskt stå för vad man säger. Nä, skämmes Reinfeldt, skämmes!

Edit; glömde den riktiga skämsgrejen - lyssna här.

Land ska med lag byggas?

Är det någon som minns bevekelsegrunderna för varför man införde RUT-avdraget? Det handlade om att medel- och överklassen smet från skatten. Det handlade om att man hellre valde svartarbete än att följa lagen. Alltså, vi ändrar lagen för att passa dom besuttnas intressen.

Är det någon som minns bevekelsegrunderna för ROT-avdraget? Svartarbete och skattesmitare någon? Jag tycker personligen att det vore sjukt smakligt om regeringen istället för att gynna nya kök och badrum lade pengarna som man nu skyfflar ut till - ja just det - medel- och överklassen på att verkligen renovera miljonprogrammen. ROT-avdrag för allmännyttan? Men allmännyttan begår ju inga skattebrott så det går ju inte an.

Eller föresten, vi som bor i hyresrätt begår ju visst brott. Mest hela tiden. När vi inte saboterar våra lägenheter och skrämmer våra grannar (för vem vill väl ta ansvar när man inte själv äger) så säljer vi våra kontrakt svart. Det verkar i alla fall vara högerns syn på hyresrätter och i synnerhet allmännyttan.

Då tar vi fram det där lilla trollspöt, vi avskaffar skiten. Bort med hyresrätterna så försvinner svartkontrakten?

Nej kära högern, det funkar inte så. Förvisso subventionerar vi bort högerns brottslighet men när det gäller hyresrätter så är svaret ett annat. Vi behöver fler bostäder. Vi behöver fler bostäder till ett rimligt pris. Vi behöver hyresrätter, för så vill vi bo!

PS Detta är faktiskt inlägg nummer 1000, tjoho!

Att välja sina vänner

Såpan i Rosenbad fortsätter. Läste en artikel i Aftonbladet idag om alla kompisar till Reinfelt och "dom nya moderaterna" som av olika skäl tvingats avgå. Det är intressant att Billström klarade sig kvar trots att han blev polisanmäld han också. Han smet iväg på en liten timeout, det hade jag nästan glömt.

Hur som helst, jag tycker att en skandal kommit lite väl i skymundan i detta och det är Carl Bildt-affären. Jag vill påminna om att han faktiskt är under utredning för krigsbrott. Det får man liksom inte glömma bort.

Ibland får jag känslan av att regeringsmakten bara är taktiserande. Det är lite obehagligt. Kan man plötsligt bara vända ryggen till och glömma är det något som inte står rätt till. Jag undrar också varför Carl Bildt är untochable? Vad handlar det om om inte taktik?

Semester på riktigt

Tillbaka på fastlandet efter en vecka i Visby behöver jag verkligen semester. Jag behöver sola ikapp lite och så behöver jag umgås med både ungar och vänner. Nu ligger tre veckor orörda framför mig och imorgon ska jag börja springa. Jag minns förra sommaren, innan den där förhatliga skadan, när jag sprang och sprang och sprang och kände mig så stark.

Jag har alltså tillbringat en vecka på politikerkollo i Almedalen och jag har verkligen inte hunnit med att blogga. Istället har jag bloggat på http://www.almedalen.v-blog.se/. Denna Almedalsvecka var helt annorlunda mot förra årets. Då var det en drömvecka, denna gången var det en hysterisk jobbvecka och även om det ska bli skönt att ha semester ser jag verkligen fram mot valrörelsen.

Under Almedalen avgick som du vet Sven-Otto Littorin. Enligt uppgift har han köpt sex "för att han hade jobbigt hemma". Spekulationerna har varit många och många har träffat rätt i sina misstankar. Enligt aftonbladet finns det, liksom i fallet med Göran Lindberg, fler "höga samhällsföreträdare" i materialet. Jag undrar när man ska plocka fram och visa dom korten?

När valrörelsen börjar på riktigt efter dom tre veckor som jag tror alla som sysslar med politik ska ha så hoppas jag dessutom att Carl Bildt antingen lämnat sitt uppdrag eller fått sparken.

Journalistiken och verkligheten

Jag gillar radio, i synnerhet P1. Jag är också ganska förtjust i dokumentärer och lite mer djuplodande reportage och analyser i nyhetsprogram. Det känns lite tomt just nu. Jag vet inte om du märkt det men visst har det blivit glesare mellan dom intressanta diskussionerna? Till och med Studio 1 har chanserat och blivit yta. Två reportrar pratar i mun på varandra och reportage efter reportage handlar om statistik och siffror. När gästerna i programmet vill prata åtgärder frågar programledaren om han eller hon inte är oroad av den senaste opinionsundersökningen?

Vi har en utrikesminister som just nu utreds för misstänkt krigsbrott. HALLÅ, HÖRDE DU? DEN SVENSKE UTRIKESMINISTERN UTREDS FÖR KRIGSBROTT! Var är rapporteringen? Var är analysen? Vem tar ansvar för att svenska folket vet att detta pågår? Misstänkta brottslingar brukar inte behöva vänta så länge på att få se sitt namn i tidningen. Nä, istället planeras det i "seriös" media en kampanj för att krossa Wetterstrand.

Var tog journalistiken vägen? Är det dokusåporna som är skälet till fördumningen. Måste Aktuellt bli Roast i Värtan för att få tittare. Den senaste tidens lågvattenmärke är så klart den hemska intervjun med Mattias Gardell när han kom hem från fångenskapen i Israel. Intervjun finns transkriberad här. Det finns fortfarande program värda att lyssna på. Idag vill jag särskilt rekommendera det här. Faktiskt alltid intressant.

ASD goes CSI

Det var drama i min sömniga by igår. Jag bor väldigt strategiskt till vid torget med fönster åt tre håll och igår fick jag verkligen nytta av dom. Plötsligt såg jag ett bylte som låg på marken lite undanskymt. Strax efter ett gäng människor som viftade och ringde och hipp som happ var det blåljus i form av både polis och ambulans på uppfarten.

Mannen som legat på marken åkte iväg i ambulans och strax efter gick att läsa i nättidningarna att det var fråga om en misshandel och att personen också blivit knivskuren i ryggen och att polisen letade efter två gärningsmän, en man och en kvinna. När jag tittade ut genom fönstret strax före jag skulle gå och lägga mig, nästan fyra timmar senare, var det fortfarande pådrag med poliser och hundar som spårade. Mannen måste varit illa därann tänkte jag.

I morse när jag åkte till jobbet mötte jag en bekant på väg ner i underjorden. Som den skvallertant jag är var jag tvungen att förfasa mig över det som hänt i vår lilla lugna hörna.

- Men, sa hon, det var ju min granne!
- Va, sa jag - det var värst.
- Ja, jag mötte honom och hans tjej i hissen vid halv 8.
- Nej, det är inte möjligt för just då åkte ambulansen iväg, sa jag.
- Men han blödde i handen och sa att han hade blivit knivskuren.

Snabbt räknade vi ut att det måste varit dessa två personer som polisen sökte och som var gärningsmännen. I deras fat ligger så klart att som är kända bråkstakar. Som dom goda medborgare vi är har vi nu sett till att rättvisan kan ha sin gång. Så kan arbetsdagen börja.

Hur tänker ni?

Jag anser mig vara en ganska välfungerande mamma. Jag har hyfsad koll på mina ungar men jag kan inte påstå att jag vet exakt allt dom gör. Det tycker inte jag att man ska veta som förälder. Ungarna måste ha ett eget liv också. Självklart är man som förälder alltid orolig för att det ska hända något. Antingen med ungarna själva eller att dom ska hitta på något som dom inte borde. Det är jävligt svårt att vara tonårsförälder, svårt att räcka till men dom flesta av oss gör så gott vi kan.

Det finns nog föräldrar som har det mycket svårare än jag. Föräldrar som har små resurser och som kanske redan finns på samhällets skuggsida. Nu har alliansregeringen kommit på den briljanta idén att vi föräldrar ska bli betalningsskyldiga för om våra barn hittar på olagligheter. Jag menar, ve den ensamstående mamma i förorten med oregelbundna arbetstider. Ve den mamma som saknar fritids eller förskola på kvällen trots att hon måste jobba och som inte har koll på sitt barn. Det förstår väl alla att det är henne vi måste straffa.

Idag föreslår sossarna att man ska kunna ta ut föräldrapenning tills barnet är 16. Det är ett mycket bättre förslag än det strafftänkande borgarna föreslår. Jag tycker också att man skulle kunna vara hemma med sjukt barn även efter det att barnet fyllt 12. Att lämna en febrig trettonåring eller en fjortis som har ont i själen ensam hemma är plågsamt även för föräldrarna. Att ges möjlighet att närvara måste väl ändå vara ett bättre alternativ än att döma ut skadestånd?

Fysisk beröring och annan

Hade tänkt skriva om fysisk beröring idag. Sedan läste jag i tidningen att Lasse Strömstedt var död och då kände jag att jag behövde skiva om annan beröring också. Lasse och jag spelade boule ihop några gånger. Vi var med i samma klubb och blev ihopparade på något klubbmästerskap. Sedan blev det någon flaska (begrepp inom boulen) efter det. Du känner ju till Lasses historia. Jag måste säga att den gången vi spelade boule mot varandra på Långholmen var väldigt speciell. Jag kan bara tänka mig hur det måtte ha känts för honom att stå där på innegården och kasta kula.

Min bild av Lasse är att han blev mer och mer konservativ i sin inställning till både brott och straff med tiden, men det är väl inget ovanligt. Oavsett vad man tycker om Lasses inspel i dessa frågor så berörde han, utan tvekan. Lasse var en viktig del av den kriminalpolitiska debatten som saknas idag. Vi sågs på fotboll någon gång också, tillsammans med Fredrik Olsson som var med i samma klubb som jag och Lasse. Vi hade en juste veterantrippel i dessa båda herrar och så Ian Wachtmaister på det. Det blir lite tristare i debatten utan Lasse Strömstedt.

Trots detta får det nog bli något om fysik också. Jag hörde nämligen Bob Hansson på radion för några dagar sedan. Jag gillar verkligen Bob Hansson. Hans sätt att tala och hans inlevelse är sensuellt på gränsen till... ja du vet. Bob talade om just beröring. Om att kramas och att sträcka ut en hand mot en medmänniska. Han talade så där som bara han kan, så att jag blev lite knäsvag. Han konstaterade att utan fysisk beröring dör människor. Det är något att fundera kring.

Jag gillar att kramas. Inte alltid och alla, men ofta. Jag som många längtar ibland efter beröring. Att kramas och att röra vid andra människor är viktigt tror jag. Det är märkligt hur olika människor har olika inställning till beröring. En del människor har väldigt lätt att ta till fysiska åthävor på ett helt naturligt sätt. Andra skyr fysisk kontakt med okända eller halvkända som pesten.

Eller så är allt det där bara en längtan efter romans. Att få bli lite, eller hellre mycket, förälskad. Andlöst, vettlöst - men hur skulle det se ut. Jag, en mellanålders kvinna med renoveringsbehov och tonårsbarn. Nej, någon måtta får det vara.