En sorglig dag

Idag ska jag på begravning. Det är aldrig roligt men idag är det extra sorgligt. Personen som ska begravas är en kvinna i grannskapet som inte upptog mångas tankar när hon levde. Hon hade missbruksproblem och levde ett mycket isolerat och tillbakadraget liv. Hennes son är lika gammal som en av mina döttrar och han är nu ensam kvar. Det är i ljuset av detta man ser klart hur ihåligt vår välfärdssystem är.

Sedan en månad är pojken lämnad till sitt öde. Att röja och fixa, ordna med begravning och se om sitt hus. Lägenheten stod ju mamma för och som gymnasist och en fot utanför samhället på grund av sin bakgrund och livslånga fattigdom är det inte självklart att få ta över. Själv vill han inte, där finns alla minnen och all sorg. En kamp för livet det sista året utan att någon såg.

Han ber mig om hjälp. Det är jag glad för. Ni som känner mig vet varför jag blir inblandad. Ni vet att jag inte ger mig och att det kommer lösa sig. Ni vet att rätt kommer bli rätt för det år sådan jag är. Men, hålen i skyddsnätet blir större och större. Människor måste ha mer och mer egen kraft för att kräva sin rätt.

Det var väl inte så det var tänkt? Visst skulle samhället träda in utan att man skulle behöva stå med mössan i hand och helst på knä? Det var i alla fall det jag trodde. Se dig om, se på din granne och på ungarna i parken. Fundera på att det kan drabba vem som helst. Att man faller igenom.

Om jag dog, inte skulle min 18-åring veta hur man gör. Om det hände mig, kan du lova att du tog vid då? Kan vi lova varandra att vi tar hand om och kräver samhället på det stöd vi ville att det skulle ge? Ska vi kräva och förändra gemensamt?

Jag gör det, då kan du göra det också.