Idag handlar allt om terrorattacken mot New York för tio år sedan. Faktum är att jag hade glömt att det var just detta datum som Anna Lindh dog. Eller inte glömt men tankarna spärras liksom av med allt detta New York-flöde. Jag minns att jag kom till jobbet på morgonen med en tom känsla i kroppen dagen efter attacken mot Anna Lindh. Jag jobbade på justitiedepartementet då. Jag mötte en blek statssekreterare som berättade vad som faktiskt hänt.
Eftersom jag var på departementet som en gökunge, sakkunnig från ett annat parti än det Anna Lindh tillhörde, kände jag att jag inte skulle vara kvar där just då. Det var dom närmastes sorg och jag ville hem till "de mina". Tomheten som fyllde mig när jag gick över bron mot riksdagen var oändlig. Alla jag mötte var fortfarande ovetande. Nyheten att Anna Lindhs liv inte gått att rädda hade ännu inte släppts och där gick jag och visste.
Jag var tvungen att prata med någon. Jag ringde min mamma, eller om det var pappa som svarade. Dom hade liksom ingen att skvallra för där ute på landet. Det kändes skönt att dela med någon. När jag kom in på riksdagskansliet var det bara minuter tills alla skulle få veta.
Man kan alltid fundera på om saker och ting hade varit annorlunda om vissa saker inte hänt. Jag tror att mordet på Anna Lindh förändrade mycket. Konsekvenserna är större än det gigantiska faktum att en mamma och maka ryckts bort från sin familj. Det tror jag vi alla vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar