"Jag har funderat på det där med bostadsrätt", sa min dotter en dag. "Är det bra"? Hm, vad svarar man på det funderar jag? "Ja, visst - men man måste ha kontantinsats och så måste man få lån och sånt. Sedan måste man kolla att det är en bra förening, med hållbar ekonomi och inte allt för stort renoveringsbehov och vad vet jag". Själv har jag bott i villa hela min uppväxt och nu bor jag i hyresrätt och trivs bra med det. Det är svårt att ge råd men det är trevligt att känna att dom börjar testa sina vingar.
I vår lämnar som sagt min äldsta gymnasiet efter tre hårda år. Själv gick jag bara två och sedan flög jag ut från hemmets lugna vrå. Då var jag vuxen, behandlades som en sådan och förväntades bete mig som en. Idag är det svårare. Många unga får inte lov att flytta hemifrån förrän dom är närmare mellanåldern. Antingen är det bostadsbrist eller så är det brist på jobb. Under valrörelsen drev KD i min kommun att man borde "låta barn vara barn". Det handlade egentligen om att man var emot genussatsningar i förskolan. Jag tänker att man borde ha en kampanj under rubriken "låt ungdomar bli vuxna nån förbaskad gång".
Nåja, när jag gick från jobbet i måndags och passerade dom unga punkarna på Sergelstorg kunde jag inte låta bli att le lite för mig själv. Anticimex och en miljard nitar på jackan har den effekten på mig. Framför mig i rulltrappan åkte en mycket liten tant med käpp. Hon kastade långa blickar mot spretiga hår och trasiga kläder. När vi kom ner vände hon sig och sa till mig "det är andra tider än när jag var ung". "Ha, ha" svarade jag, "jag gick just och tänkte att dom ser ut ungefär som vi gjorde när vi var unga". "Ja, kanske det", sa tanten, "men dom är nog snälla i alla fall". Det tror jag också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar