Dom växer upp

"Jag har funderat på det där med bostadsrätt", sa min dotter en dag. "Är det bra"? Hm, vad svarar man på det funderar jag? "Ja, visst - men man måste ha kontantinsats och så måste man få lån och sånt. Sedan måste man kolla att det är en bra förening, med hållbar ekonomi och inte allt för stort renoveringsbehov och vad vet jag". Själv har jag bott i villa hela min uppväxt och nu bor jag i hyresrätt och trivs bra med det. Det är svårt att ge råd men det är trevligt att känna att dom börjar testa sina vingar.

I vår lämnar som sagt min äldsta gymnasiet efter tre hårda år. Själv gick jag bara två och sedan flög jag ut från hemmets lugna vrå. Då var jag vuxen, behandlades som en sådan och förväntades bete mig som en. Idag är det svårare. Många unga får inte lov att flytta hemifrån förrän dom är närmare mellanåldern. Antingen är det bostadsbrist eller så är det brist på jobb. Under valrörelsen drev KD i min kommun att man borde "låta barn vara barn". Det handlade egentligen om att man var emot genussatsningar i förskolan. Jag tänker att man borde ha en kampanj under rubriken "låt ungdomar bli vuxna nån förbaskad gång".

Nåja, när jag gick från jobbet i måndags och passerade dom unga punkarna på Sergelstorg kunde jag inte låta bli att le lite för mig själv. Anticimex och en miljard nitar på jackan har den effekten på mig. Framför mig i rulltrappan åkte en mycket liten tant med käpp. Hon kastade långa blickar mot spretiga hår och trasiga kläder. När vi kom ner vände hon sig och sa till mig "det är andra tider än när jag var ung". "Ha, ha" svarade jag, "jag gick just och tänkte att dom ser ut ungefär som vi gjorde när vi var unga". "Ja, kanske det", sa tanten, "men dom är nog snälla i alla fall". Det tror jag också.

Nu och då

För några veckor sedan var musikgruppen Kartellen på tapeten. Det har dom varit förut. Dom har beskyllts för samröre med Original Gangsters och jag vet inte vad. Kartellen har spelat vidare på det ryktet genom att använda bokstäverna OG på ett framträdande sätt bland annat i layout i sina videos. Samtidigt har man kraftigt tagit avstånd från ryktena genom ett uttalande i gruppens egen blogg.

Hur som helst, Kartellen har gjort en låt som heter Hälsning till högern. Det är en rå låt med en hård text. När jag spelat den i valstugan och länkat till den på Facebook har det givetvis retat högern. Kartellens låtar har fått moderata bloggare att nästan kräva censur eller åtminstone håna "lyriken". På Newesmill förs diskussionen vidare.

Själv blev jag av en kompis påmind om min egen ungdomstid, kanske dags att göra något åt rasismen och segregationen istället för att diskutera huruvida Kartellen är rumsrena:

Huvudvärk

Jodå, det kostar på att ha en helkväll när man är en mellanålders kvinna som jag. Men värre är det för min kompis fotfarande ligger pall. Det känns som jag varit med om det här förut vilket jag ju också har - men inte lär man sig för det. Det var som sagt musslor och ale i långa banor i goda vänners lag igår kväll. Framför allt var det galet bra musik, tack för det Stentorp.

Nu är det dock en ny dag. Det är fyra veckor kvar till valet. Idag öppnar valstugorna och imorgon är det affischering i Stockholm med omnejd. Då lär väl valtemperaturen stiga lite får man hoppas. Det blir hårt arbete men den 20:e september hoppas jag att det var värt det. Jag ska vara med i ett gäng lokala debatter. Det blir roligt.

Eftersom jag är lite trött i mössan så blir det inte djupare än så här idag. Dock kan jag rekommendera lite lördagsläsning. Kolla här.

Matlagning, män, musslor och ale

Idag är det fredag och jag har träningsvärk. Det är trevligt. Nu har äntligen träningsbehovet infunnit sig och det känns inte längre som ett tvång att ge sig ut. När man väl kommit igång så känns energin tätare, dagarna blir längre och sömnen godare. Eller, just nu är det ju fullmåne men om vi bortser från det. Hur som helst ska jag få besök ikväll. Några vänner kommer över på middag. Det ska bli fiskarhustruns musslor och en eller annan riktigt god öl till det.

Det där med musslor är lite speciellt. Jag har ju berättat förut om min tonårstid när jag mest levde hemma hos min vän i grannstan. Han var (redan då) en fena på att laga mat. Jag var både ointresserad och kass. Vi var ju fattiga ungdomar och pengarna skulle ju räcka till så mycket onyttiga saker också så musslor var en hit - för alla utom mig. Jag hatade verkligen musslor så mycket att jag gick i verklig barndom och tvingade min vän som lagat maten att peta bort dom smulor som hamnade på min tallrik.

Nåja, det gick några år och jag flyttade till Stockholm. Jag fortsatte med konsten att inte kunna laga mat. Men, plötsligt träffade jag då Mannen i mitt liv C. Portugis som han är stod han tillslut inte ut med min kokkonst. En dag kom han hem som en annan jägare med en stort stycke kött som han slängde på bordet. "Nej, nu måste jag ha mat". Självklart fick jag panik och undrade vad gör man med det här?

Nåja, det var bara att hugga in. Laga mat är ju roligt och inte minst när maten uppskattas av dom som äter den. Jag började också uppskatta att prova mat. Musslor på riktigt, inte på burk, visade sig vara något helt annat. När man besöker Portugal har man heller inte så mycket val än att hugga in på fantastiska anrättningar av skaldjur. Vi hängde ihop några år, C och jag, så jag fick lära mig både det ena och det andra. Så, ikväll är det jag som ska laga musslor till min gamla kompis från förr och några till.

Till musslorna och alen blir det musik också och du kan räkna med nostalgi. Jag kokar musslorna och min kompis har gjort spellistorna. Det är tradition. Vi kommer söderifrån så jag hoppas på:

Nu börjar det

Idag börjar min yngsta dotter på gymnasiet. Jag minns inte hur det var att börja gymnasiet mer än att det kändes som en lååång transportsträcka mot friheten. Min gymnasieskola låg cirka 200 meter från det högstadium som jag hade tillbringat tre år i. Det var inte så mycket att välja på utan det blev mest en fortsättning i några år till. Nu har bägge mina ungar valt gymnasium på andra sidan stan och jag tycker det är bra. Att få nya intryck och nya vänner och nya vyer kan ju aldrig vara fel. (Yngsta dotterns skola ligger dessutom ett par hundra meter från Söderstadion, det känns tryggt).

Igår var jag ute och övningskörde med min äldsta dotter. Det gick riktigt bra. Vare sig hon eller jag fick ett nervöst sammanbrott och bilen lät okej.

Dom växer upp. Dom går vidare och det gör jag också. Utrymmet växer och på något märkligt sätt känns det som att få tonåren tillbaka. Är det galet? På fredag ska jag bjuda några vänner på musslor och ale. Vi ska lyssna på gammal punk och skråla. Ett led i pånytt-födelsen? Kanske det.

Musikskolan och jag

När jag var barn/ungdom så spelade jag alla instrument. Eller, jag ville spela alla instrument men hade sjukt dåligt tålamod så det blev mest fusk. Det började faktiskt med att musikskolan skulle ta ut dom tre lyckliga barnen som skulle få börja spela blockflöjt. Vi samlades i matsalen och så skulle vi sjunga något glatt i grupp samtidigt som kyrkans kantor gick runt och lade örat till var och en för att se vem som hade talang.

Jag sjöng inte rent och fick inte vara med.

Nåja, mor och far satte mig i pianoskola hos en galen tant. Eller hon var nog inte galen men hon var ryska eller polska och hade massor av tidningar och katter överallt i sin lägenhet. Men, hon lärde mig läsa noter och spela skalor.

Sedan ville jag spela gitarr så jag och min pappa gick en ABF-kurs. Plinka plånka. I högstadiet blev jag sugen på blåsinstrument så jag tjatade till mig en tvärföjt som jag spelade på i så kallat fritt valt arbete.

Sedan kom punken in i mitt liv. Då behövde jag inga noter. Jag behövde inga lärare och jag behövde ingen mesig tvärflöjt. Jag började spela bas. Fint. Mitt första band hette "Säkra perioder" och vi hade exakt noll spelningar. Men det var inte så viktigt för vi hade väldigt kul. Tidningen skrev om oss och vi var glada.

Jag köpte en kontrabas för nästan inga pengar alls. Den var vacker och tung.

Som vuxen blev jag sugen på att spela efter noter igen. Jag läste en annons om ett samabete mellan ABF och musikskolan där man gav utrymme till att förverkliga dom uppdämda drömmar som man missat som barn om man inte fick gå på musikskolan. Jag gjorde slag i saken. Jag köpte mig en saxofon.

När äldsta dottern föddes gjorde hon tidigt klart att hon inte gillade mammas saxspel. Jag sålde min fina sax och köpte en barnvagn...

Nu är ungarna stora och jag har bestämt mig att skaffa en ny kompis.

Nostalgi

Minns du hur det var? Ett band i varje källare slutade med The Clash som "arenarock". Nu är det dags att ta det tillbaka. Snövit ikväll, ses vi?

Vi protesterar

Idag när jag cyklade förbi Rosenbad blev jag lite glad. I flaggstängerna där det normalt vajar flaggor från olika länder vars potentater är på statsbesök hängde idag Greenpeace-aktivister. Utanför entrén till Rosenbad hade samma aktivister dumpat ett rejält lass med kol. Det hela var så klart en uppmaning till Reinfeldt att ta upp kolkraftsfrågan på dagordningen inför Köpenhamnsmötet.

Det är något uppfriskande med protester som man liksom kan ta på. Det känns mer på riktigt med ett lass kol än med en protestgrupp på facebook eller namninsamling.nu. Det får mig att längta tillbaka till dom handfasta protesternas ungdom. Det var nämnligen så då. Jag och kanske du också var mer benägen att gå till handling. Nu är man liksom för lat och för bekväm för att låta sig hissas upp i en flaggstång eller ockupera ett hus så istället blir det en bloggpost och en politisk diskussion över ett glas vin.

Men jag applåderar er - ni som ännu orkar!

Gamla synder och en liten reklamfilm

När jag var så där 13 år var jag dödligt förälskad i en två år (tror jag) äldre pojke. Han gick inte på samma skola som jag så jag krävde att få byta skola. På den tiden fanns det ingen "valfrihet" så av mitt krav blev det intet. (Det är jag väldigt glad för idag för om jag fått som jag velat hade jag missat så mycket annat).

Hur som helst så var ju han en av dom coola, snygga - dom jag inte tillhörde. Då gäller det att vara lite smart. Jag visste så klart att han hade en syster som var lika gammal som jag. Tror att jag gjorde ett eller annat försök att närma mig men det blev liksom inget av att bli kompis med henne heller hur jag än försökte. Hon ville nog hellre sugas in i ljuset av sin bror och hans kompisar och jag kände nog att det priset var jag inte beredd att betala.

Som väl var blev jag räddad av punken.

Några år senare träffade jag ju på dom då unga män som jag senare skulle hänga med i Stockholm varav en av dom numera också är en bloggkompis. Någon gång när vi ses tar vi en öl på ett hak på söder där en av hans kompisar från förr häller upp i glasen. Okej, vart ska detta nu leda? Jo, dröm om min förvåning när jag för några dagar sedan upptäckte att kompisens kompis numera är förlovad med min barndomskärleks syster. Du vet den där tjejen som jag försökte bli kompis med. Hm, det här landet är väldigt litet.

*************************

I kväll på SVT

Mot strömmen

Mitt minne av 77-84:talet är att få saker varade så länge som en äkta schlager, det vill säga tre minuter (som kan verka som en evighet).

Fjortisar, blattar, svennar och brats

Trodde du att epiteten ovan hade något med ålder, etnicitet eller ekonomisk status att göra? Fel, ack så fel. Det är väldigt spännande att försöka hänga med i identitetsskapandet när man är tonårsmamma.

Fjortisar:

Fjortisar är vanligtvis i 12:års åldern men kan vara så gamla som 16 även om det är ganska ovanligt. Fjortisar klär sig i små och få kläder utom när det gäller jackor för då gäller stor Fjällräven eller ibland en Canada gås. För tjejer gäller blonderat hår, gärna tuperat eller uppsatt. Dåligt smink och vita läppar. Killarna är smala och böjer gärna handleden lite feminint så där. För både tjejer och killar gäller ett mycket högt röstläge för uppmärksamhet är det viktigaste. Musiken är det som för närvarande spelas på rix eller någon liknande kommersiell radiokanal.

Blattar:

Gemensamt med fjortisar är blattar högljudda och skräniga. En blatte kan lika gärna vara blond som brunett, det viktigaste är vem man hänger med. De förflyttar sig i flock och de gör till sak att prata riktigt slarvigt, gärna svenska uppblandad med diverse uttryck ur den spanska, turkiska, kurdiska eller arabiska språkfamiljen - så kallad Rinkebysvenska. Blattar hävdar ofta att de är underpriviligerade i samhället men överlägsna moraliskt. Blattar lyssnar på balkanpop eller tung hip-hop - inget annat!

Svennar:

Svennar är nutidens geeks eller nördar. Söndagsmiddag, hockey och Metro är saker som förknippas med Svennar. Andra saker som Svennar håller på med är WOW och datorer i största allmänhet. Inte heller när det gäller svennar spelar etnicitet någon bärande roll. Du hamnar i detta fack oavsett hud- och hårfärg om du är lite tystlåten. Svennar är helt enkelt lite trista typer. Musiken är Markoolio eller kanske någon liten släng av Metallica eller något lika ofarligt.

Brats:

Brats är från början en benämning på Stureplansungdomar med fläskkotlettfrisyr, spritbricka och självklart pappas plastkort. Numera kan du dock vara brat utan ärvda pengar och utan att hänga på Sture. Redan i unga år, även om du nog måste ha passerat åtminstone 15, kan du genom att skaffa en rosa skjorta eller att låna ett pärlhalsband av mamma låtsas att du är en i gänget som skulle kunna hänga runt sessorna. Att dessa nu är i 30:års åldern och därmed snart på väg in i mellanåldern låtsas vi inte om. Din semester med familjen på Tofta camping blir i din sinnevärld snart en del av Stockholmsveckan. Dina kompisar lär ju inte syna dina kort för dom var ju inte heller där. Musiken är Eurodisco.



Nä, tacka vet jag punken. Då visste man vad som gällde!

Lyckade människor

Jag vet en generaldirektör som med sitt punkband blivit fälld i radionämnden. Jag vet en gammal punkare som nu är specialistläkare, jag vet en som är jurist, en som är propagandaminister, ett helt gäng är byrådirektörer och några andra är journalister. I en diskussion på facebook ville många hävda att gamla punkare blev " något inom teater, reklam eller annan media".

Forskningen har nu kommit fram till att gamla punkare är lyckade/lyckliga människor. Det kan du läsa om här. Den kreativa andan i punkrörelsen med alla skivbolag, fanzines och annat har ritat ut vägen.

Men, jag vet också kamrater som inte alls följde med på den vågen. De som faktiskt tog ett helt annat tåg eller rent av blev kvar på perongen. De som slog följe med drogerna eller de som inte orkade vara med längre. Är dom en parameter i forskningen också?

Jag är ingen Svensson

När jag cyklade hem igår såg jag tre promenerande småpunkare framför mig. De var verkligen jättefina med konstfärdiga frisyrer, gaffatejpade skinnjackor och kängor. Ålder så där mellan 12 och 14. Jag drömde mig bort lite grann och tappade väl uppmärksamheten.

Den minste av de tre hoppade plötsligt ut framför cykeln eftersom en turist hade höjt en kamera en bit bort och den unge mannen ville gärna vara med på bild. Jag lyckades gira undan men var tvungen att spänna ögonen i pojken och med sträng röst säga;

- Se dig för!

Då tittade den unge punkaren ilsket på mig och frågade;

- Va´då rå´, blev du rädd eller? Tycker du jag ser så farlig ut?

Tonfallet, blicken - han var verkligen på riktigt. Jag vet inte hur det gick till men jag gjorde det oförlåtliga. Jag sa det han minst av allt ville höra;

- Du, ta det lungt. Ni är ju jag för 30 år sedan...

Lillpunkaren ville gärna fortsätta vara lite kaxig men då klev den äldsta av de tre fram, hon tog honom i ärmen och sa;

- B, lägg av. Fattar du inte? Hon är ingen Svensson.

Oj, vad säger man?

- Tack!

Kataloghösten är här

Ikea, HM, Josefsson, Ellos - en efter en dimper de ner i brevlådan. De flesta hamnar direkt i pappersinsamlingen, ibland bläddras dom igenom först. Igår var det dock kalas. Då kom dom viktiga katalogerna. Det var ABF, Medborgarskolan och Studieförbundet Vuxenskolan på en gång.

Jag älskar folkbildning!

Nu kommer ett smutsigt avslöjande: när jag var liten lärde jag mig knyta makramé på ABF. Vi fuskade med mitt personnummer för jag var för ung och jag knöt skärp, amplar och vepor för fullt. (Sedan kom punken in i mitt liv och jag bildade mig på riktigt). Hur som helst, i byn gick man alltid kurs. Mamma sydde kläder och folkdräkt (har inget minne av att hon hade den på sig någon gång). Hon läste "den nya matematiken" och engelska. Alla gick på kurs hela tiden.

Nu sitter jag och kollar. Är inte så sugen på språk i år, inte heller navigation eller svampkunskap. Har funderat på diverse matlagningskurser eller kanske något konsthantverk men jag kan inte bestämma mig. Så faller mina ögon på en kurs under rubriken "musik, teater, dans"; Rock´n´roll för dig 40+. Beskrivningstexten lyder ungefär; har du närt drömmar om rock´n´roll och att stå på scen men inte riktigt kommit dig för? Har du grundkunskaper i att spela något instrument, nu har du chansen....

Nja, det lär nog inte bli någon rock-karriär i år heller, en helgkurs i att baka med surdeg ligger nog närmre till hands.

Stanna eller gå

Imorgon är det picknick i Tanto. Själv var jag självklart aldrig gallerian-punkare, i min hemstad hade vi inte ens rulltrappa men ändå. Ska egentligen "jobba" i morgon men frågan måste ju ställas. Frihet eller Etablisemang!