När jag var hemma under julen fanns det plötsligt tid att tänka. Självklart kretsar mycket av tankarna kring pappas frånvaro och det tomrum han lämnat. För mig var det första gången på besök när det skulle innebära något slags normalitet och jag kan säga att jag inte var särskilt förberedd. Det kan låta sjukt egoistiskt men allt har kretsat så mycket kring mammas sorg och ensamhet att jag själv känner mig lite utanför när det gäller processen.
Jag gick runt i huset och i byn och försökte hitta rytmen och samhörigheten och känslan. Det gick inte så bra. På julafton pratade vi inte om pappa, snarare tvärt om. Vid maten utbrast någon "nästa år sticker vi till Thailand allihop". Som om vi hade skakat av oss en börda som höll oss tillbaka. Jag vet att det inte var så det var menat men det var ändå ledsamt och okänsligt tycker jag.
Nå, nu var det ju det där med rötter. När jag gick runt i byn en iskall eftermiddag tänkte jag på min egen barndom och hur vi åkte på besök hos mormor varje sommar. Just så som jag släpat mina ungar fram och tillbaka till sin mormor och morfar. När morfar nu är borta och mormor kanske funderar på om hon ska ha huset kvar eller om hon ska flytta in till centralorten, vad blir det då kvar? När min mormor och morfar inte längre hade sitt lantställe kvar slutade vi åka dit varje sommar. Jag har snart inget som håller mig kvar i byn och ingen fast punkt att grabba tag i. Plötsligt faller jag fritt.
1 kommentar:
Jag kan verkligen relatera så galet mycket! Kramar till dig!
Skicka en kommentar