I helgen var jag på julfest. En trevlig tillställning med både gamla och nya bekanta. Satt ner och pratade med en av dom nya och hon ville berätta lite om sig själv och så klart att jag skulle göra det samma. Eftersom mina ungar hade glidit förbi en liten stund så undrade hon om deras pappa och vårt familjeliv.
- Vi är skilda sedan 12 år, berättade jag.
- Jaha, men då finns det väl någon annan?
- Eh, ja det gör det säkert men jag väljer att ha det så här!
- Men, det behöver du väl inte göra? Det finns säkert någon....
Men, alltså - på riktigt. Vad är det med folk? Jag väljer väl själv om jag vill vara singel eller på jakt. Det är inte så att tvåsamhet är det ultimata för alla. "En singel måste alltid förklara sig" ropar en rubrik ut i dagens DN. Det är så sant. Artikeln börjar också väldigt bra men till slut så slinker intervjuvobjektet in på samma spår. Typ att det är synd om en singel.
Det är inte synd om mig. Jag vet vad jag vill och jag har det jag behöver. Saknar jag något så löser det sig vanligtvis också. Frågan är väl snarare; är du lycklig i din tvåsamhet min vän?
2 kommentarer:
försök att var 25, gift och inte vilja ha barn. Det är ungefär som att säga att man blivit bortförd av utomjordingar.
Det är säkert skitskönt att vara singel så länge man inte är ensam.
Folk skulle inte ha så mycket bekymmer om andra människors sätt att leva. Bry sig om, visst. Men inte lägga sig i.
Skicka en kommentar