För några dagar sedan var jag på fest. Det var ett hejdundrande party till 1:a majs ära. Jag går inte på så många fester nu för tiden men denna såg jag verkligen fram mot. (Det är det där med pirret som börjar vakna och som jag återkommer till med tiden). Det blev också mycket lyckat trots att jag inte var så social som jag hade tänkt mig. Faktum är att jag i princip bara pratade med en person på hela kvällen men å andra sidan snackade vi desto mer. Det var länge sedan det slank ner så många öl och det var länge sedan jag VERKLIGEN INTE VILLE GÅ HEM fast klockan närmade sig morgon.
Personen jag snackade mig igenom kvällen med var en kompis från förr. Verkligen. Första gången vi träffades var när kompisen och hans band kom till småstan för en spelning och min längtan till storstaden växte sig ännu starkare. Några år senare hade vi på olika vägar återknutit kontakterna och jag var äntligen i mitt rätta element, i storstan. Kompisen och hans band hängde med till landet en helg, men nu snarare för att klappa kor.
När de mycket tunna killarna i spretigt hår, smala jeans och skinnjackor gjorde entré hos mor och far på landet var ögonen stora. Det ska sägas till mammas och pappas försvar att de höll god min men många gånger efteråt har de undrat hur jag kunde släpa hem så konstiga människor. Sådana hade ju bara skådats på bild.
Det som slog mig under kvällen när jag VERKLIGEN INTE VILLE GÅ HEM var att det väl är si sådär 23 år sedan besöket på landet med de spretiga pojkarna ägde rum. Med tanke på att min mamma är si så där 25 år äldre än jag innebär det att jag faktiskt i princip är lika gammal som min mamma (var då). Perspektiven förskjuts och det får mig att undra; kände mamma ibland något liknande? Att hon VERKLIGEN INTE VILLE GÅ HEM.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar