Känner mig tom idag. Ledsen och urkramad och nedslagen. Orolig och arg och förbannad. Det som river i mitt inre är all jävla rasism som flyter upp till ytan. Jag läser om apartihed-bussarna till Ålandsbåtarna och tänker att det är väl inget nytt?
Minns tillbaka 25 år i tiden när våra gäster från en afrikansk ambassad nekades inträde på syltan där vi skulle ta en öl. Pinsamheten och hur vi försökte förklara för dessa diplomater varför de inte kunde komma in alla fem, trots att baren i fråga var i princip tom. Alla berättelserna som folk plötsligt minns.
Dessa berättelser berättar vi, blonda blåögda. Hur djupt sitter de inte fast hos andra.
Tittar mig runt i tunnelbanan. Gröna linjen mellan centralen och Medis. Ingen läser uppbragt och med tårar i ögonen artikeln i tidningen om hur rasismen flödar över. Det river i mig, det sliter sönder mig. Jag får svårt att koncentrera mig. Det svämmar över och det förgiftar.
Jag kvävs.
2 kommentarer:
Apartihed-bussarna?
Skäms du inte att profitera på nåt som inte tycks vara just det?
Jag har själv under årens lopp skrivit flera insändare om krograsismen i Sverige. Orsaken till krograsismen är inte att krogägaren eller hans/hennes Biffar i entrén skulle vara mer rasister än andra. Orsaken är rent kommersiell. Anledningen till att endast 5-10 procent svarta eller mörkhyade inte blir insläppta på krogen beror på de svenska kroggästerna.
Om krogägaren släpper in fler än 10 procent svarta, så stämplar de svenska kroggästerna krogen som ”svartskallekrog” och slutar att gå dit. Tio procent svarta är vad majoriteten av svenskarna klarar av att ha i det offentliga rummet. De svenska presumtiva kroggästerna är ju i majoritet, och det anpassar sig krogägaren till. Så ser den obehagliga sanningen ut om den svenska krograsismen.
Skicka en kommentar