För två dagar sedan skrev jag om att dottern kom hem från skolan arg och med tårar i ögonen på grund av den rasism som florerar oemotsagd i klassrum och korridorer. Allt enligt den heliga obejektiviteten och var och en får väl tycka som de vill! Och självklart får man det, alltså tycka vad man vill men inte uttrycka det högt och förvänta sig att vara oemotsagd. Dottern tog så klart fighten men var ändå arg och kränkt.
Det är nämligen inte okej att uttrycka sig rasistiskt i skolan även om man nu råkar vara rasist. Det gäller både mängdrasism (det du kallar vardagsrasism) och mer grundmurade rasistiska åsikter. I skolan ska nämligen något så fint som alla människors lika värde vara grundläggande och förhärskande. Skolan ska lära ut dessa värderingar och det betyder bland annat att lärare inte ska acceptera rasistiska uttryck helt enkelt.
Igår kom dottern hem glittrande glad. Läraren som hade varit ansvarig på lektionen för två dagar sedan hade hållit en liten appell för klassen och förklarat just detta. Att skolan inte accepterar rasism och att deras jobb är att lära ut demokrati och värderingar som bygger just på allas lika värde. Dottern fick upprättelse och bekräftelse på att det inte är okej att uttrycka sig hur som helst. Hennes utbrott hade givit resultat. Någon hade förstått och bekräftat. Det gjorde dottern glittrande glad och till och med matteprovet gick som en dans.
För, det är faktiskt så att rasismen och kränkningarna upptar så mycket plats och så mycket tid att det påverkar resultat och lust att lära. Så viktigt är det att stoppa rasismen i skolan. Så stort ansvar har ni lärare att ta värdegrundsarbetet på allvar. Jag hoppas ni förstår det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar